Mikaela Nyman: Om språklig kluvenhet – alla mina jag

Foto: Mikaela Nyman

FÖR MÅNGA SPRÅKFRAGMENT, får jag ständigt höra i min engelskspråkiga vardag. ”Too many fragments” blinkar datorns stavningsprogram. ”Ofullständig mening. Fragment, revidera!” har en examinator ilsket krafsat med rödpenna i marginalen av en akademisk uppsats, utan en tanke på ironin. Mina texter fylls av tankesprång, snabba glimtar av en större helhet insprängda mellan längre textsjok. Vägleds av rytmen. Känslan.

Varför får inte jag fånga vad jag vill säga på mitt eget sätt?

Så anländer ett efterlängtat bokpaket från min faster. Och där finns de – fragmenten – inkapslade i berättelser och romaner, byggstenarna i svenskspråkig prosa och lyrik. Mitt språkuniversum. I alla dessa år har det funnits inom mig och vägrat släppa taget om hjärnbarken.

Vägen till insikt var förstås varken så linjär eller smärtfri. Snarare utdragen och, ja, fragmenterad. Parad med en grumlig bottenskyla av skam över att jag kanske glömt mitt eget modersmål. En rädsla över att mitt språk inte skulle vara gott nog, även om jag vågade mig på att skriva på svenska igen.

*

SPRÅK HAR ALLTID utövat en stark dragningskraft. Viljan att kommunicera var kanske den ursprungliga drivkraften, men jag tror att det handlade lika mycket om en längtan efter tillhörighet. Familjen flyttade till Schweiz och i min tyskspråkiga lekskola sjöng vi tyska, franska och italienska sånger. Upplevelsen att sjunga ”Sur le pont d’Avignon” tillsammans med alla andra, den sköna känslan i de främmande fraserna, var kanske viktigare än att förstå varje ord.

Vikten av hur orden landar och manifesteras i kroppen har bara intensifierats med åren. Oscar stavat med c kommer alltid att ligga tjockare i munnen än Oskar med k. Vissa ord har en inneboende snabbhet eller sävlighet som jag inte riktigt kan förklara. Det hänger inte nödvändigtvis samman med uttalet. Språkval handlar i hög grad om språkets intensitet och känslan texten väcker, om nyanserna, vare sig det gäller min egen text eller andras.

Var kom fascinationen över språk ifrån? Jag vet faktiskt inte, men jag växte upp i en familj som pratade både finska och svenska och tillbringade långa somrar hos mormor och morfar vid Näsijärvis strand. Vad seriösa läsare än tycker om serietidningar så gav mig Kalle Anka tidigt en inblick i hur språket påverkar den värld som beskrivs i ord och bild. Min syster och jag bytte serietidningar med våra finsk- och svenskspråkiga kusiner. Den tyskspråkiga versionen var nästintill humorlös i sin snusförnuftiga, uppfostrande ton. De finska serierna hade de roligaste ljudhärmande orden. Jag fick ut lika mycket av att jämföra utrop och läten på olika språk som av själva storyn. Sånt sätter sina spår.

Om sommaren var jag den självutnämnda tolken vid våra släktmiddagar när svenskspråkiga sambor introducerades till den finskspråkiga släkten. Men jag minns också våndan när mormor kom på besök mitt i vintern och orden fastnade inom mig. ”Det är okej, du kan förklara på svenska”, sa mormor på finska och riktade all sin uppmärksamhet mot sitt stumma barnbarn. I hennes gröna ögon dansade bärnstensfärgade fläckar.

Och jag ville ju så gärna. Men så fort jag öppnade munnen kom det bara svenska.

Skammen över mitt tillkortakommande är vad jag minns bäst.

*

Foto: Mikaela Nyman

“ONE OF THE ADVANTAGES of being an immigrant is that two very different countries are forced to merge within you”, skriver den karibiska författaren Edwidge Danticat i Create Dangerously: The Immigrant Artist at Work. “The language you were born speaking and the one you will probably die speaking have no choice but to find a common place in your brain and regularly merge there.”

Danticat talar om fördelarna med att vara en språkbytande immigrant, ändå stannar jag upp vid orden om språket vi föds med i kontrast till språket vi dör med. Där finns ett avstånd som jag värjer mig emot. En avgrund. Mina texter på engelska har en annan klangbotten än mina svenskspråkiga texter. De öser till viss grad ur samma källa, men förankringen, sinnevärlden, metaforerna och allt det underförstådda kommer från vitt skilda ställen.

Vilken version representerar mer mitt riktiga jag?

Är alla versioner lika genuina?

I Danticats anda har min kropp, min hjärna och mitt sinne blivit både lekplats och slagfält för språkliga upptäckter och nederlag. Innan engelskan fanns tyskan. Innan tyskan finskan. Långt senare kom indonesiska, shona, bislama och maoriska, fast inte på ett lika djupgående plan. Men finskan är för alltid ett barn, ibland en tonåring, med svordomar så förlegade att de mest väcker förvåning eller framkallar skratt, vilket helt förfelar sitt syfte. För att ett språk ska vara mer än ytlig fernissa krävs att det är rotat i en kultur, att det tar sin energi från världen som gett upphov till språket och förmår att ta sig under ytan. Det gäller att behärska språket tillräckligt väl för att hitta nyanserna, våga experimentera och förnya sig. Och för att göra det krävs att man även kan föra ett samtal med språkområdets poeter och författare, levande och döda.

*

EN AV DE STÖRSTA LÄSUPPLEVELSERNA jag haft de senaste åren var att läsa Herta Müllers Atemschaukel på tyska (Andningsgunga på svenska; The Hunger Angel på engelska). Språkets melodi och intensitet, kontrasten mellan det sorgliga temat och lekfullheten i de nyskapande orden som jag bara måste läsa högt – allt är så skickligt sammanflätat att jag inte kan tänka mig att det kunde formuleras bättre på något annat språk. Ändå lär Herta Müller ha sagt att det inte ska vara snyggt och tillrättalagt, utan det ska vara ”grus i maskineriet”, enligt hennes svenska översättare. Och genast undrar jag om hon faktiskt bokstavligen menar grus i maskineriet, eller om det är motsvarigheten till det engelska ”grit” (grus), som kan tolkas som passion och framhärdande, men i litteratur är det också något som skaver, mer åt noir hållet.

Jag är ingen poet och språkförnyare av Herta Müllers kaliber, men visst finns det gemensamma beröringspunkter i funderingarna kring språkligt förfall, vikten av språkmelodier och ordval, samt grus i maskineriet, av alla slag.

Gruset i mitt maskineri är avsaknaden av svenskspråkiga i min vardag och bristen på en betrodd läsare som kan ge mig feedback på mina svenska texter.

Gruset i mitt maskineri är svårigheten att få tag i svenska böcker och tidskrifter för att ge näring åt skrivandet och möjliggöra ett fortgående samtal.

Gruset består av smygande anglicismer som nästlar sig in i förtjusningen över intressanta allitterationer och assonanser när uppmärksamheten dalar.

På det engelskspråkiga slagfältet lurar tendensen att överkompensera när tröttheten smyger sig på. Hjärnan faller i plattitydfällan i ivern att hålla sig till en grammatikaliskt och språkligt korrekt engelska. Trots att jag numera vet att mitt allra innersta jag befolkas av fragment.

Korspollineringen av språk har onekligen lett till en spännande utveckling i mitt egna skönlitterära skrivande, även om det också utgjort en bromskloss. Tempot måste dras ner. Tålamodet sätts på prov. Det tar mer koncentration och längre tid att skriva texter och redigera dem på olika språk. Det ska vridas och vändas på vartenda ord innan det faller på plats. Tvivlet är en ständig följeslagare.

Den största utmaningen är att välja rätt språk från allra första början. Det är omöjligt att växla spår om jag mitt i ett manus upptäcker att jag borde ha skrivit på mitt andra språk. År av skrivande kan gå förlorat i ett slag. För mig handlar det inte om översättning utan om ”total immersion”. Språkuniversumets alla grammatiska konstellationer, egenheter, liknelser, metaforer, nyanser samt den inneboende känslan när texten börjar ta form och landar i kroppen. Njutningen när allt faller på plats.

*

Foto: Steve King

Ålandsbördiga Mikaela Nyman är bosatt i Nya Zeeland. Hennes diktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets (Ellips förlag, 2019) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Hon är aktuell på engelska med romanen Sado (Victoria UP, 2020).

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *