Mikaela Nyman: När vändkrets läggs mot vändkrets (2019)


Grafisk form: Emma Strömberg

I Mikaela Nymans lyriska debut levandegörs minnet av en alltför tidigt förlorad syster. Dikterna bottnar i sorg men kretsar också kring impulsen att resa bort och längtan att återvända, om vårt behov att ingå i sammanhang och samtidigt söka nya. Den poetiska reflexionen sveper över hav, öar och kontinenter, skapar beröringspunkter mellan vitt skilda platser, etablerar dubbla tillhörigheter.

I mina drömmar reser vi kors
och tvärs genom ett gränslöst
avfolkat Europa        två sidor
av samma möbiusband

du vänder dig
                         jag vänder mig

vår dubbelhelix
spanar mot horisonten

Lyrik | ISBN 978-952-7081-14-3 | häftad | 112 s. | cirkapris 22 € | utkommer 26.4.2019

[…]

Sven-Erik Klinkmann: Bob Dylan Q & A

Vi bad Sven-Erik Klinkmann, aktuell med boken Dylans lögndetektor: en essä om tiden, besvara tio frågor om Dylan. Modellen hittade vi här.

[…]

Vad skulle du vilja ge Bob Dylan på hans åttioårsdag?

Min bok tillsammans med ett google-översättningsprogram från svenska till engelska.

Vilken är din favoritsång av Dylan och varför?

Duquesne Whistle, inledningsspåret från albumet Tempest (2012). Även om han skrev låten tillsammans med Robert Hunter är den så typiskt och underbart dylanesque. Den är nämligen inte riktigt det den ytligt sett kan se ut som. Den börjar som en lite gammaldags ragtimeinspirerad salongslåt. Sedan kör den igång på full gas som rock’n’roll med ett häftigt gung. Melodin har Dylan knyckt från en trettiotalslåt av Jelly Roll Morton, ragtimepianisten. Textmässigt är låten en gåta, ett svårlöst pussel. Vad handlar den om? Ett tåg som visslar? Ett gammalt järnverk som visslar? Vinden som ryter i Duquesne? Harmageddon? Namnet kan syfta både på en stad nära Pittsburgh och ett ställe i Mellanvästern. Ifall det ligger nära Pittsburgh handlar det om staden där Earl ”Fatha” Hines, min favoritpianist inom jazzen, var född. Syftar den på det andra Duquesne kan den handla om en av de värsta orkaner som drabbat USA. Det andra Duquesne jämnades nästan till marken av orkanen år 2011. Så där kan man hålla på tills man kommer till slutet av låten som handlar om en gammal ek. Det franska uttrycket Duquesne kan översättas till svenska som ”av eken”. Det är namnet på ett fort som fransmännen byggde i området på 1700-talet och gav namnet Fort Duquense efter en amiral som hette Duquesne …

Vad är det mest överraskande du hittat om Dylan när du skrev boken?

Kanske att han är så starkt judeo-kristet orienterad i sitt tänkande kring tiden och människans plats i universum. Hans föreställningar om tiden är baserade på gamla traditioner, både bibliska och amerikanska (folkmusik, blues, gospel, country). Samtidigt gör han någonting säreget av traditionerna. Han vrider till och blandar olika tankelinjer. Därigenom skapar han sin egen tolkningsmodell för att förstå världen och tiden.

Vilka moderna artister tycker du är jämförbara med Dylan?

Kanske ingen, egentligen. Hans blandning av det höga och det låga, det personliga och det generella, det filosofiska och det musiska är unik. Han är märkligt nog alltid både närvarande och frånvarande i sina sånger. Man får kanske gå tillbaks till Shakespeare för att hitta någon som påminner om honom i det här avseendet.

Hur skulle du sälja Dylan till dem som säger att de inte är Dylan fans?

Jag skulle säga: ta och lyssna utan förutfattade meningar på någon av hans sånger från exempelvis 2000-talet. Albumet Tempest eller hans senaste skiva, Rough and Rowdy Ways, är bra ställen att börja på. Tänk inte så mycket på genre när du lyssnar utan mer på att ta in musiken och texten som en helhet. Acceptera Dylans röst som det uttrycksfulla instrument den är.

Fyll i den här meningen: Utan Dylan skulle det inte finnas någon …

…rockmusik av den typ som vi tar för given som en del av den populära musikhistorien. Det var ju en musik som snabbt erövrade västvärlden men som många menar inte längre är speciellt relevant i dag. Det kan förstås diskuteras. Däremot är det svårt att komma till någon annan slutsats än att rocken utan Dylan inte skulle ha fått det utseende den fick.

Essä | ISBN 978-952-7081-22-8| danskt band, trådbunden inlaga | 320 s. | 26,80 € | 24.5.2021

Beställningar: boklund.fi

 

 

 

Sven-Erik Klinkmann: Några tankar om tänkandet (och språket)

Det känns som om tänkandet kring tänkandet alltid måste börja med en rad frågor. Var började egentligen tänkandet? Vem började tänkandet? Hur började det? Om det är så som Descartes hävdar att jag finns till eftersom jag tänker, då måste också frågan ställas: varför är det just jag som tänker? Borde man inte hellre säga att det är språket eller språken som tänker genom mig och inte bara genom mig utan genom dig, genom miljoner, miljarder människor. Och vem säger att inte djuren skulle kunna tänka? Kanske tänker de minst lika mycket som vi människor, men de tänker kanske på andra sätt, med andra språk än våra språk. Andra, men besläktade språk.

Tänkandet är, menar ju Spinoza, ett av två grundläggande sätt för oss människor att få tillgång till det han kallar substansen, två sätt eller modus som är intvinnade i varandra, den fysiska och den mentala världen som båda emanerar från substansen, det oändliga, det oföränderliga. Tänkandet tycks på ett paradoxalt sätt kunna ta oss förbi det fysiska samtidigt som det är en del av det fysiska. Och när det drivs till sin yttersta spets som ett logiskt system, ett kunskapsprojekt, kommer det, menar han, att göra oss glada och fria. Det kommer att befria oss från allsköns barlast, bråte, affekter som hela tiden försöker ställa till det med alla möjliga typer av otyg.

Porträtt av Baruch Spinoza (16321677). Källa: Wikipedia

Är inte språket det som ger oss möjlighet att tänka, eller hur sker egentligen tankeprocessen? Handlar det om färdigt uttänkta problem och möjliga lösningar, färdvägar som vi aktualiserar genom språket? Är det språket som låter oss tänka, språket som så att säga indirekt tänker genom oss? Men leder inte en sådan tanke till ett slags deterministisk, närmast fascistisk  världsbild? Vad blev det i så fall av den frihet som filosofen anvisade, den som skulle uppnås  när tänkandet blir obundet, förutsättningslöst, fritt att röra sig som vindarna eller det som förut betecknades som anden, det andliga.

Men i vår tid, i den tid som kallas antropocen, ett ord med en självmedvetenhet som är så typisk för det mänskliga, är det inte längre sådana metafysiska projekt som tycks kunna leda oss framåt på en väg eller mot en framtid som numera ser allt svårare ut, allt mörkare, alltmer negativt laddad, och detta märkligt nog allt mer så ju mer vi strävar efter den kunskap som skulle ge oss det filosofen William Egginton kallar the code of codes, ett slags universalnyckel till tillvaron, något som överträffar Heideggers vision av varat och tiden, går förbi Spinozas conatus, passerar Kants kategoriska imperativ (där människan ju aldrig är riktigt fri, eftersom hon ställs inför etiska krav, kanske ett av de mer realistiska tankespåren filosofin producerat).

Människans öde i form av tänkandet och språket/språken är oändligt fascinerande och samtidigt så oerhört svårfångat, svårbeskrivbart. Kanske är det bästa man kan försöka göra att peka på några poler och linjer, några möjligheter och varningssignaler, vilket är vad jag ska göra i det här inlägget. Jag numrerar dem för säkerhets skull, för att inte helt tappa orienteringen i tänkandets och språkets labyrinter (vilket självfallet inte är någon garanti för att inte just detta inträffar, men åtminstone ger det något slags sken av ett försök till ordning och reda, ett slags tillfällig överblick).

(1) Vad händer om allt är determinerat, om tänkandet är vad det är, som man säger i mafiosokretsar? I det fallet handlar uttrycket om ett förestående mord som av olika orsaker är ofrånkomligt. ”It is what it is”, säger Joe Pesci, maffiabossen, i filmen The Irishman. Om stenen som rullar nedför slänten är determinerad att hamna på just det ställe den kommer att hamna på. Vad innebär det i så fall? Att världen är just sådan den är och inget annat, att den inte kan vara något annat, att den är den bästa av alla möjliga världar, som Leibniz, filosofen och matematikern, uttryckte det på 1600-talet. Den bästa eller möjligen den sämsta av alla tänkbara världar. Men kan man alls tänka världar? Hamnar man då inte i Stjärnornas krig eller Världarnas krig?

I ett av de sju föredrag Jorge Luis Borges höll i juni och juli 1977 på Teatro Coliseo i Buenos Aires talade han om kabbalan, den judiska mystiken. I kabbalan antar man, påpekade han, att det var bokstäverna som kom först. Att bokstäverna var Guds redskap, inte orden som bokstäverna betecknade. Det blir därmed som om man, trots all erfarenhet, menade att Skriften kom före det talade ordet. I så fall är ingenting i Den Heliga Skrift tillfälligt: allt måste vara ödesbestämt. Muslimerna går enligt Borges ett steg längre. För de muslimska laglärda är Koranen inte en bok vilken som helst. Det är en bok som är äldre än det arabiska språket: den kan varken studeras historiskt eller filologiskt eftersom den fanns före araberna. Man kan inte ens gå med på att Koranen skulle vara Guds verk; den är något djupare och mera gåtfullt. Säger Borges.

Jorge Luis Borges (18991986). Fotograf: Annemarie Heinrich (1967). Källa: Wikipedia

(2) Den rena tanken, den fria tanken tycks paradoxalt nog bara existera i en deterministisk form, som geometri, matematik, imaginära tal, osäkerhetsprincipen, relativitetsteorin, The Big Bang. Hur långt kan människan komma inåt och utåt i materien? Finns det några gränser? Och är inte de här gränsposteringarna farliga, så som sådana tenderar vara det? Jag börjar tänka på Dominique Janicauds bok On the Human Condition, där han säger att människans öde tycks vara överskridandet. Redan Platon ställde med sin grottmetafor, i dialogen Staten, frågan om överskridandet, frågan om verklighet och sken. Vilket är det ena och vilket det andra? I samma dialog talar Platons bror Glaucon om Gyges, kungen av Lydien. Häromkvällen såg vi ett tv-program på Yle Fem med Daniel Olin där Gideon Bolotowsky, hedersordförande i Helsingfors judiska församling, i anslutning till frågan om hatretoriken på sociala media, nämnde just Gyges, kungen som med hjälp av en ring kunde bli osynlig. Tänk vilken frihet osynligheten – eller anonymiteten på sociala media – kan ge! I dialogen (i svensk översättning av Magnus Dalsjö, reviderad av David Tabachovitz):

Om det nu funnes två sådana ringar och den rättrådige satte på sig den ena, den orättfärdige den andra, så skulle väl ingen, tycks det, vara så stålsatt, att han stannade kvar i rättrådighetens tjänst och förmådde att avhålla sig från och icke förgripa sig på andras egendom. Det stod ju honom då fritt att utan fruktan ta på torget vad han önskade, att gå in i bostäder och ligga med vem han behagade, att döda eller frige vemsomhelst och även i övrigt bete sig som en gud bland människor. Den rättrådiges handlingssätt skulle inte alls skilja sig från den orättrådiges, utan båda skulle gå åt samma håll. Och detta torde man väl kunna anse som ett slående bevis för det påståendet, att ingen frivilligt utan bara av nödtvång handlar rätt.

Men osynligheten är kanske en chimär, i varje fall om den gäller människan. Samtidigt är den en möjlighet, en öppning som man inte kan bortse ifrån. Den leder tanken vidare till förekomsten av änglar, det övernaturliga, i vid mening det transcendenta. Men kan man längre tro på någonting utöver det immanenta? Bruno Bosteels har i essän The jargon of finitude. Or, materialism today (2009) ställt den frågan på ett sätt som känns adekvat. Det intressanta är att en sådan form av ändlighet, materialitet som Bosteels menar att dagens filosofer arbetar med också i sig kommer att leda till en apori eller motsägelse:

When thinking can be no more than the exposure of and to finitude without falling in the traps of an idealist, metaphysical or dogmatic illusion, however, then any attempt to change that which finitude exposes is also by definition blocked in advance. Thinking as finite thinking thus sustains its radicality only by showing that at least it does not make the mistake of having confidence in, let alone act upon, some notion of infinity. Or, to put it differently, it is the analytic of finitude for which all appeals to the actual infinite must by definition be seen as disastrous – an impending disaster that is often referred to in the moralizing language of ‘the worst’, with radicalism consisting in at least having avoided all that. So if idealism can be defined as granting antecedence not to mind over matter so much as to the law over the interruption of the law, then the paradigm of finitude which we find in the critique or deconstruction of the metaphysics of presence perhaps no less than in negative dialectics, by positing the finitude of truth and knowledge as a new law, has in fact become idealist.

Betyder det i klartext att sådant som änglar och det övernaturliga bör reduceras till i bästa fall fotnoter i mänsklighetens historia? Änglar finns dom? undrade Jarl Kulle och Christina Schollin i filmen med samma namn. Det var år 1961, för sextio år sedan. Redan då tillhörde änglarna ett hotat släkte, dessa som är två dagar och två nätter äldre än oss, som Borges skriver i sin essä från år 1926 om änglarna, Sobre los ángeles. Borges talar om änglarnas stränghet, på engelska the rigor of angels, och med stor spänning väntar jag på en ny bok av William Egginton som har just den titeln eller i varje fall den arbetstiteln. Det är en bok om Borges. I det avslutande stycket i argentinarens korta text om änglarna och deras historia, här i engelsk översättning, knyter han samman deras överlevnad med poesin som uttryck och form:

Here we arrive at the near miracle that is the true motive for this writing: what we might call the survival of the angel. The human imagination has pictured a horde of monsters (tritons, hippogriffs, chimeras, sea serpents, unicorns, devils, dragons, werewolves, cyclopes, fauns, basilisks, demigods, leviathans, and a legion of others) and all have disappeared, except angels. Today, what line of poetry would dare allude to the phoenix or make itself the promenade of a centaur? None; but no poetry, however modern, is unhappy to be a nest of angels and to shine brightly with them. I always imagine them at nightfall, in the dusk of a slum or a vacant lot, in that long, quiet moment when things are gradually left alone, with their backs to the sunset, and when colors are like memories or premonitions of other colors. We must not be too prodigal with our angels; they are the last divinities we harbor, and they might fly away.

William Egginton (1969). Fotograf: Will Kiek. Källa: Wikipedia

(3) The codes of codes, kodernas kod, är, skriver William Egginton, en farlig tanke, en förförisk tanke som lätt leder människan på villovägar. Det märkliga är att code of codes är en frestelse som dyker upp i två helt olika skepnader. Den ena är i det ”vetenskapliga” tänkandet eller rättare i det som blir ett slags överdrift av den typen av tänkande, det som brukar kallas scientism, där man inbillar sig att vetenskapen ska kunna ge svar på alla frågor, inklusive livsfrågorna, frågorna om betydelsen och meningen med livet, moralkoder etc. Den andra är en benhård religiös fundamentalism som vägrar acceptera osäkerhet och tvivel vad gäller trosfrågor. Men det fundamentaliska tänkandet går längre än så. Det är fångat av tanken att allt går att uttyda på enklast möjliga sätt, frihet trumfar tyranni, den traditionella familjen är grunden för ett funktionellt samhälle, det goda och det onda existerar och det finns väldigt lite däremellan, som Egginton skriver.

Men i dag kunde man nästan påstå att en ny rörelse håller på att växa fram inom det intellektuella fältet, en där det inte längre är kunskapen, vetandet som är allt som bör efterträvas, utan där också okunskapen och ovetandet har en viktig roll, kanske en minst lika viktig roll. Jag noterar att den brittiske författaren Peter Ho Davies i The Guardian rentav gjort en topp tio-lista med böcker om det ovetbara. En av böckerna är Borges Ficciones, en annan Shakespeares Hamlet. Jag noterade att också litteraturvetaren Tatjana Brandt i en intervju i Hufvudstadsbladet nyligen med anledning av en ny essäsamling, Läsa tankar – Essäer om geniala böcker och osannolika liv, var inne på liknande tankegångar. Redan rubriken på reportaget är talande: ”Tatjana Brandt försvarar okunskapen – bara den som vågar famla i mörkret kan hitta frihet”. I intervjun påpekade hon bland annat:

Övertron på det rationella kunskapssamhället förtiger att världen – inte minst våra personliga inre världar – i grunden är präglad av kaos, paradoxer och vild fantasi, av okunskap. Verkligt tänkande handlar inte om att besvara de obesvarbara frågorna utan om att gå i en aktiv, oändlig dialog med dem.

Och hon fortsatte: ”Jag tror att det är farligare nu än någonsin att börja tänka dåligt, bara för att man är under tryck. Vi måste våga försvara de kaotiskt vilda och fantasifulla diskurserna, annars börjar vi bara likna det vi motsätter oss”. Brandt beskriver den vakna känslan för okunskap som en oersättlig intellektuell kraft, själva poängen med tänkandet. Den tanken finns tydligt utvecklad i filosofen Jonna Bornemarks senaste böcker som idéhistoriskt tar ett kliv bakåt i tiden till renässans och barock och tänkare som Nicolaus Cusanus och Giordano Bruno, speciellt vad gäller icke-vetandet den förra som teoretiskt markerade en viktig skillnad mellan två olika fakulteter av kunskapstänkande hos människan, ratio och intellectus. Medan ratio är det ”rena” kunskapstänkandet, kunskap som matematik eller ett parti schack är intellectus ett tänkande vid gränser, framför allt mellan kunskap och okunskap, där nya öppningar, nya horisonter kan dyka upp i tankens verkligheter.

Tatjana Brandt (1975–). Fotograf: Vanessa Forstén. Källa: Förlaget M

(4) Poesin anvisar en väg som kan prioritera okunskapen, fantasin, lekfullheten med språk, språket, språken. Men vad är egentligen ett språk? Är matematiken ett språk? Och visst är schack ett språk, noggrant uttänkt i minsta detalj, ett språk som på ett paradoxalt sätt kan bli ett lingua franca, ett slags nytt latin eller esperanto. Men kruxet med det språket är ju att det är ganska begränsat med sina noggranna regler, sina rigorösa linjer och rutor, svart och vitt, krafter, ”figurer” (kung, drottning, löpare, springare, torn och bönder). Visserligen kan schack talas/spelas av alla som lär sig reglerna, men det tenderar att gynna speciella begåvningar och framför allt är det så kunskapsdominerat att det i slutändan överskrider människans tankeförmåga. I dag är de starkaste schackdatorerna, med namn som AlfaZero och Stockfish, helt överlägsna schackspelare, långt starkare än någon människa, oberoende av om personen heter Magnus Carlsen, Anish Giri eller Judit Polgár.

Den här typen av artificiell intelligens, den som datorerna och det digitala tänkandet lett till i vad som väl måste ses som en teknologisk explosion historiskt sett, är baserad på den enklaste av motsatser matematiskt sett, den mellan 0 och 1, eller om man så vill filosofiskt sett mellan stasis och kinestesis, stillhet och rörelse. Det är, som det ser ut, den avgörande skillnaden i det som väl ska  betecknas som verkligheten, större än skillnaden mellan bokstäver, meningar, metaforer. Men är den större än skillnaden mellan begriplighet och obegriplighet? När svårighetsgraden i en text ökar når man till sist ett läge där intellektet inte längre hänger med. Alltsammans förvandlas då till ett slags ordsallad eller betydelser som är så sofistikerade, så mångförgrenade att de nästan inte längre är kommunikativa. Ändå tror jag man bör se dem som oundgängliga. De är helt enkelt nödvändiga för att människans frihet och bundenhet (vid världen, vid varandra som människor, som varelser, som organiska ”apparater”) ska kunna vidmakthållas, testas, utforskas. Det är kanske i ett sådant balansläge mellan ny kunskap och osäkerhet som ett slags intellektuell lycksalighet kan uppnås, kanske bara för en kort stund, men ändå någonting som kommer att ha betydande kringeffekter.

(5) För när Spinoza talar om filosofens lycka och när Levinas säger att den Andre är den som utgör ett spår av det gudomliga som vi är satta att följa, då är det samtidigt ett språk som rör sig i riktning mot det som brukar kallas det religiösa fältet, ett fält som Bruno Bosteels och andra numera sätter ett frågetecken kring. En radikal filosof som Bosteels studerat ingående, Alain Badiou, utgår i sitt tänkande om Händelsen, den avgörande, revolutionerande som rör om i historien, från rent matematiska ”klumpar” eller ansamlingar som när de når en viss täthet tidsmässigt så att säga ”exploderar”, expanderar, och gör om världen. Men problemet med de här tankelinjerna, antingen de sedan är religiösa eller matematiska, är att de inte gärna tillåter motsägelser, eller tvetydigheter, aporier. Det är därför Jacques Derrida riktat så stark kritik mot och utfärdat så enträgna varningar för ett tänkande som han ser bygga på iterationen, upprepningen, som till sist vill slå sönder allt som kommer i dess väg. Det är detta tänkandes akilleshäl: våldet, våldsamheten, antingen tänkandet sedan är apokalyptiskt, dystopiskt eller eskatologiskt. Det räknar med ett slut, liksom i en deckare eller en äventyrsfilm, en början och ett slut, eftersom ett slut utan en början blir en självmotsägelse. Det är den ledande formen för det mänskliga berättandet som kan utbroderas och varieras i oändlighet men som alltid återvänder till detta schema: A och O, alltings början och alltings slut. Från Adam (Alef/Alfa) till Omega. Från paradiset till grottan till stjärnorna på himlavalvet.

(6) Derridas alternativ anvisar öppenheten mot framtiden, den ofullbordade framtiden som en möjlighet. Det är en framtid som han menar kan bygga på stoff från de gamla traditionerna, på filosofins frihet men också på de abrahamitiska tankarnas starkare eller svagare löften om generositet, vänskap, gästfrihet, förlåtelse (också där den egentligen är omöjlig), allt det som kan kallas möjlighetshorisonter. Om Derridas filosofi och syn på språket som ofullbordat, i vardande, är det bästa vi kan nå fram till i dag är det ändå inte så lite. Där ingår en svävning, mellan Jerusalem och Aten, slaveriets och frihetens poler, erfarenheter, som vi – självfallet? nödvändigtvis? möjligtvis? – inte kan vara utan, eftersom vi inte har några bättre traditioner att ta till, helt enkelt. När pandemin någon gång släpper sitt grepp, innan följande pandemi möjligen dyker upp, är tanken på att få resa, och inte bara geografiskt, till kanske just Aten och Jerusalem, utan framför allt till språkens och kulturernas mötesplatser och korsvägar, kanske imaginära, men ändå tänkbara, det som kan hålla modet, livsgnistan, hoppet, levande. En utopisk tanke, förvisso, men en tanke som vi kanske inte klarar oss utan.

Jacques Derrida (1930–2004). Källa: https://theconversation.com/in-the-margins-of-philosophy-plato-to-footnotes-63918

[…]

Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist. Hans bok Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkommer på Ellips den 24 maj 2021.

 

 

 

 

 

Metha Skog: Trådriktning

Trådriktning och några lärarcitat dragna till minnes från studietider

I målning. ”De flesta kan skriva sitt namn läsbart – mera fingerfärdighet än så behöver man inte för att bli konstnär. Det är i huvudet det sitter, inte i handen …”  Att kreativiteten sitter där gör att man kan ta samma huvud över till annat. Samma höger- eller vänsterhänthet, skissa stort och snabbt eller finlira detaljnära, ta bort mycket som inte ska vara med eller bygga upp från ingenting. Totum pro parte eller Pars pro toto. 4-årings-kan-själv! och en dåres lämpliga envishet låter begåvningsfaktorer spela in. Visuellt gehör. Att studera ämnets historia och teknik ger kollektivare steg bakåt från staffliet. Visar om man är innanför eller utanför boxar, var man vill vara.

Matilda, farfars syster, var den som höll fötterna kvar på fosterjorden när alla andra, utom farfar, emigrerat till USA.

I design ”Everything is already done. You have to learn the techniques and materials – and then add your own personality, and present time …”  Möjligheter öppnade av ödmjukhet inför tradition och hantverk. När händer lär sig kommer huvudet på saker influerade av samtid. Synkroniciteter har all tid och över allt att röra sig i.

Att allt redan är skrivet har tänkts långt innan tiotusen böcker till skrivits. Men nuet är ännu inte ett lineärt förr, eller offentligt. Förskjutningar ger markeringar att läsa av med penna. Pestens historia går inte att kopiera för coronapandemin. Historien skrivs ibland förhastat på näsor, medan varje subjektiv realtid behöver egna tolkningar, ny analys. Att alla inte köpt vanföreställningar på nätet, men måste beakta dem för att möjligen komma åt förklaringar. För att vi ingår i facit.

I skulptur.  ”—”  Länge tyst för att se vart man var på väg innan han sa något. Visade i linje med det behövlig teknik för nästa moment. Verktyg. Inte hur något borde se ut. Veta själv när man vet mera om sin tanke än hur andra kan sätta sig in i en ännu inte klar. Vilken teknik den ska fostras av. Det är väl där man lämnar amatörläge, blir mera ensam. Akta huvudet.

Och funderingar. En road diskussion kring hur man undviker att avlång form tolkas som fallisk. Eller det där med synålen och den enögde …

Men mera på allvar hur olika betraktare läser in enligt sin verklighetsuppfattning. Respekt för symbolvärden. Och huruvida någon utgår ifrån att man talar om och för sig själv, rakt eller underförstått, med eller utan jagform.

Jag höll på med en ganska stor skulptur, abstrakt utom från två exakta håll där man såg en davidsstjärna. Av film aktiverat som tema. Ett annat ämnes lärare stannade till, och undrade sen ”Är du judinna?”. Berättigad fråga som jag väl tänkte att besvarades i ett uttryck av solidaritet. Mitt nekande svar kändes nästan som ett förnekande. Där med min skiss gjord av torra långa makaroner och målartejp för att man tar vad man hittar för att föra över lineära tankar till tredimension. Den formen går inte att transponera till text. Fungerade bättre som fråga. Långa tankar, fysisk och teknisk ansträngning kan som sådana hedra något, också där de sen inte ska synas. Allt behöver inte förminskas till att förstå, men nog handla om andra för att bli konst.

Takt och taktilt. Form har 360 dimensioner. Våra versmått rör sig fritt, behöver bindas av annat. Stämjärn och pennor vässas. Till och med en fin gammal stämgaffel kan filas ner (det vill säga upp) från 435 till 440 Hz för normalton a¹ som gavs som standard vid 1930-talets slut. Musikens A4-format, så som vi också vill vara överens om något.

Vilka träslag som traditionskunnigt lämpar sig för delarna på ett instrument är intressantare än vilken plast som gör det för en laptop. Och miljövänligare i sin durabilitet och nedbrytbarhet. En kollegas Remingtons veteranstatus stiger snarare i affektionsvärde än förlorar på att vara inkompatibelt omodern, när strömmen går.

Men det är inte längre bara i huvudet eller handen allt sitter när datorn korrläser och föreslår synonymer, ger bildbehandling. Nytt slags samarbete.

Gemensamt för boktryck, klädsömnad, snideri och snickeri med mera är fiberriktningens avgörande betydelse. Böcker lutar sig mot skogen, teknik. Cellulosan som ger papper, men också Viskos för behagliga kläder. En restprodukt av boken vi läser kan vara skjortan vi har på oss.

Dragskåp kan behövas för grafik. Utsug starkt nog att fara iväg med en mössa där slipdamm arbetas loss. Jag har tolkat en heltäckt kollegas läten i skyddsmasken när hon med svavelsyra patinerade brons. Ordförslag tills hon glatt visade ok. Vi har fyllt gjutformar, släppt allt och sprungit ut när 900 grader ur en smältugnsprototyp gjorde rök av betonggolvet under.

Långt tidigare i ”kipsipaja” vid Konstindustriella har vi snävt rundat en degel med smältande typmetall. Som låter sig gjutas till tunga små skulpturer, och bronspatineras. Alltså samma legering av bly, antimon och tenn, som man sen 1400-talet satt texter med. Och ordens patinerande effekter.

Tvådelad bronspatinerad skulptur i typmetall. Samma hopfogad som helhet – se nedan.

Men om något kröker strån på ens huvud i skrivande stunder, är det oftast man själv. Det farliga är att lämna texter ifrån sig. Som nakna ska tala för sig själva. Inte om materialval, penselbredd eller stråkföring. Akta huvudet.

Skrivet i sten.  Många vändor vidare från Gutenberg kan vi tacka Alois Senefelder (1771–1834) för litografin och överkomligare bokutgivning och läsning. Principen är samma (fett och vatten avstöter varandra, plantryck) men stenarna har ersatts av aluminiumplåt, böjbar runt vals med rotationshastighet man gärna skulle visa Senefelder. En skådespelande manusförfattare som i frustration, också ekonomisk, mera tog sig an kalksten för bättre tryckteknik. (Att han ska ha glömt en trasa som med syra etsat i en sten kan stämma lika bra som att Fleming upptäckte penicillinet då han inte städat efter sig.) Senefelder arbetade fram rationella metoder som sammanföll med att Mozarts kvarlämnade arkiv tagits omhand av Johann André som blev affärskollega. Så Wolfgang kan väl ha spelat roll där. Liksom behovet av noter i kommersiell skala.

Farfar Edward hade ”stentryckeri” men så långt före min tid att det inte gav mig berättelser kring, eller kunskap om. Men en tryckpress och stenar därifrån har på egna vägar hittat till konstgrafiker Tapani Tammenpääs ateljé. Metallgrafik av honom finns i min aktuella bok.

Man kan säga att vi bytt metall och vikt för våra böcker, från tung typmetall till aluminiumplåtar som alltså ersätter ytan på de tunga litografi-stenarna. Och höjt volymerna i både mängd och akustik. Framme då vid offset och tryckavfall värt att hitta lösningar för. En av dem är att aluminiumplåtarna återanvänds i bland annat biltillverkning. (till exempel 8 boksidor/plåt plus pärm för 300-sidig bok ger ca 40 plåtar). Alltså kan utdrag ur våra texter, blandade med andras, köra omkring i länder vi inte finns utgivna eller översatta i.

Riktigt gamla litografistenars motiv kan ännu tryckas. Och redan använda stenar kan i åttformiga rörelser slipas mot varandra med fin sand och vatten mellan, och ge två nya ytor att börja om processen på.

Vid små upplagor kan digitaltryck hyfsat avlösa större maskiner (men bland annat radhöjden blir inte lika exakt). Eller som kombination – offset för pärm och digi för inlagan som också lättare ger omtryck då nya plåtar inte behöver göras.

E-boken är ett helt annat kapitel. Ljudboken en annan division. Vem som ska betala vad åt vem är aktuella frågor. Medan vi som skriver ännu trycker pennor mot papper och fingrar mot tangenter i de längsta processerna.

För min del löper tidigare trådar hit och att skriva började vid slutarbetet i skulptur baserat på egna texter. Vet att det är lättare att böja verb än kamstål, behövs mindre utrustning för att komparera adjektiv, men det är lika ensamhetskrävande. Att subjektivitet är annat när det gäller ord än det som kånkas fram med arbetshandskar. Annan slags kunskapsförståelse.

Slutarbete i skulptur vid Svenska Konstskolan i Nykarleby. (Numera en del av Novia i Jakobstad.)

– Så vad jobbar du med? Själv- och bortalärd. Backar utan speglar i kulturens korridorer. I komparativ. Borde vara hört-talas-om åtminstone. Men ändå alltid börja från det viktigaste – ingenting.

När jag var liten kallade mamma mig Den felande länken, benägen att klättra, hänga uppochner. Man kan känna sig som felande länk både mellan konstnärliga discipliner och könen, hur man är funtad, med vilka verktyg händerna tänker bäst. Omsätter frågor.

Från en sån där intervjufråga med Gillar att … lånar jag brorsons svar – att tänka. Fast det ser inte så imponerande ut. Syns knappt. Förrän kanske långt efteråt.

*

Metha Skog är född 1954 i Vasa. Hon har studerat vid Konstindustriella Högskolan i Helsingfors, School of Fashion Design i Boston, och vid Svenska Konstskolan i Nykarleby med skulptur som huvudämne. Medgrundare av och tidigare redaktör och formgivare på Ellips förlag. Aktuell med diktboken Avståndet från näbb till borterst hörbara läte (utkommer 25.4.2021)

[,,,]

Metha Skog är född 1954 i Vasa. Hon har studerat vid Konstindustriella Högskolan i Helsingfors, School of Fashion Design i Boston, och vid Svenska Konstskolan i Nykarleby med skulptur som huvudämne. Medgrundare av och tidigare redaktör och formgivare på Ellips förlag och hedersmedlem i Föreningen E. Senaste bok: Avståndet från näbb till borterst hörbara läte (dikter), Ellips 2021.

Mikaela Nyman: Om språklig kluvenhet – alla mina jag

Foto: Mikaela Nyman

FÖR MÅNGA SPRÅKFRAGMENT, får jag ständigt höra i min engelskspråkiga vardag. ”Too many fragments” blinkar datorns stavningsprogram. ”Ofullständig mening. Fragment, revidera!” har en examinator ilsket krafsat med rödpenna i marginalen av en akademisk uppsats, utan en tanke på ironin. Mina texter fylls av tankesprång, snabba glimtar av en större helhet insprängda mellan längre textsjok. Vägleds av rytmen. Känslan.

Varför får inte jag fånga vad jag vill säga på mitt eget sätt?

Så anländer ett efterlängtat bokpaket från min faster. Och där finns de – fragmenten – inkapslade i berättelser och romaner, byggstenarna i svenskspråkig prosa och lyrik. Mitt språkuniversum. I alla dessa år har det funnits inom mig och vägrat släppa taget om hjärnbarken.

Vägen till insikt var förstås varken så linjär eller smärtfri. Snarare utdragen och, ja, fragmenterad. Parad med en grumlig bottenskyla av skam över att jag kanske glömt mitt eget modersmål. En rädsla över att mitt språk inte skulle vara gott nog, även om jag vågade mig på att skriva på svenska igen.

*

SPRÅK HAR ALLTID utövat en stark dragningskraft. Viljan att kommunicera var kanske den ursprungliga drivkraften, men jag tror att det handlade lika mycket om en längtan efter tillhörighet. Familjen flyttade till Schweiz och i min tyskspråkiga lekskola sjöng vi tyska, franska och italienska sånger. Upplevelsen att sjunga ”Sur le pont d’Avignon” tillsammans med alla andra, den sköna känslan i de främmande fraserna, var kanske viktigare än att förstå varje ord.

Vikten av hur orden landar och manifesteras i kroppen har bara intensifierats med åren. Oscar stavat med c kommer alltid att ligga tjockare i munnen än Oskar med k. Vissa ord har en inneboende snabbhet eller sävlighet som jag inte riktigt kan förklara. Det hänger inte nödvändigtvis samman med uttalet. Språkval handlar i hög grad om språkets intensitet och känslan texten väcker, om nyanserna, vare sig det gäller min egen text eller andras.

Var kom fascinationen över språk ifrån? Jag vet faktiskt inte, men jag växte upp i en familj som pratade både finska och svenska och tillbringade långa somrar hos mormor och morfar vid Näsijärvis strand. Vad seriösa läsare än tycker om serietidningar så gav mig Kalle Anka tidigt en inblick i hur språket påverkar den värld som beskrivs i ord och bild. Min syster och jag bytte serietidningar med våra finsk- och svenskspråkiga kusiner. Den tyskspråkiga versionen var nästintill humorlös i sin snusförnuftiga, uppfostrande ton. De finska serierna hade de roligaste ljudhärmande orden. Jag fick ut lika mycket av att jämföra utrop och läten på olika språk som av själva storyn. Sånt sätter sina spår.

Om sommaren var jag den självutnämnda tolken vid våra släktmiddagar när svenskspråkiga sambor introducerades till den finskspråkiga släkten. Men jag minns också våndan när mormor kom på besök mitt i vintern och orden fastnade inom mig. ”Det är okej, du kan förklara på svenska”, sa mormor på finska och riktade all sin uppmärksamhet mot sitt stumma barnbarn. I hennes gröna ögon dansade bärnstensfärgade fläckar.

Och jag ville ju så gärna. Men så fort jag öppnade munnen kom det bara svenska.

Skammen över mitt tillkortakommande är vad jag minns bäst.

*

Foto: Mikaela Nyman

“ONE OF THE ADVANTAGES of being an immigrant is that two very different countries are forced to merge within you”, skriver den karibiska författaren Edwidge Danticat i Create Dangerously: The Immigrant Artist at Work. “The language you were born speaking and the one you will probably die speaking have no choice but to find a common place in your brain and regularly merge there.”

Danticat talar om fördelarna med att vara en språkbytande immigrant, ändå stannar jag upp vid orden om språket vi föds med i kontrast till språket vi dör med. Där finns ett avstånd som jag värjer mig emot. En avgrund. Mina texter på engelska har en annan klangbotten än mina svenskspråkiga texter. De öser till viss grad ur samma källa, men förankringen, sinnevärlden, metaforerna och allt det underförstådda kommer från vitt skilda ställen.

Vilken version representerar mer mitt riktiga jag?

Är alla versioner lika genuina?

I Danticats anda har min kropp, min hjärna och mitt sinne blivit både lekplats och slagfält för språkliga upptäckter och nederlag. Innan engelskan fanns tyskan. Innan tyskan finskan. Långt senare kom indonesiska, shona, bislama och maoriska, fast inte på ett lika djupgående plan. Men finskan är för alltid ett barn, ibland en tonåring, med svordomar så förlegade att de mest väcker förvåning eller framkallar skratt, vilket helt förfelar sitt syfte. För att ett språk ska vara mer än ytlig fernissa krävs att det är rotat i en kultur, att det tar sin energi från världen som gett upphov till språket och förmår att ta sig under ytan. Det gäller att behärska språket tillräckligt väl för att hitta nyanserna, våga experimentera och förnya sig. Och för att göra det krävs att man även kan föra ett samtal med språkområdets poeter och författare, levande och döda.

*

EN AV DE STÖRSTA LÄSUPPLEVELSERNA jag haft de senaste åren var att läsa Herta Müllers Atemschaukel på tyska (Andningsgunga på svenska; The Hunger Angel på engelska). Språkets melodi och intensitet, kontrasten mellan det sorgliga temat och lekfullheten i de nyskapande orden som jag bara måste läsa högt – allt är så skickligt sammanflätat att jag inte kan tänka mig att det kunde formuleras bättre på något annat språk. Ändå lär Herta Müller ha sagt att det inte ska vara snyggt och tillrättalagt, utan det ska vara ”grus i maskineriet”, enligt hennes svenska översättare. Och genast undrar jag om hon faktiskt bokstavligen menar grus i maskineriet, eller om det är motsvarigheten till det engelska ”grit” (grus), som kan tolkas som passion och framhärdande, men i litteratur är det också något som skaver, mer åt noir hållet.

Jag är ingen poet och språkförnyare av Herta Müllers kaliber, men visst finns det gemensamma beröringspunkter i funderingarna kring språkligt förfall, vikten av språkmelodier och ordval, samt grus i maskineriet, av alla slag.

Gruset i mitt maskineri är avsaknaden av svenskspråkiga i min vardag och bristen på en betrodd läsare som kan ge mig feedback på mina svenska texter.

Gruset i mitt maskineri är svårigheten att få tag i svenska böcker och tidskrifter för att ge näring åt skrivandet och möjliggöra ett fortgående samtal.

Gruset består av smygande anglicismer som nästlar sig in i förtjusningen över intressanta allitterationer och assonanser när uppmärksamheten dalar.

På det engelskspråkiga slagfältet lurar tendensen att överkompensera när tröttheten smyger sig på. Hjärnan faller i plattitydfällan i ivern att hålla sig till en grammatikaliskt och språkligt korrekt engelska. Trots att jag numera vet att mitt allra innersta jag befolkas av fragment.

Korspollineringen av språk har onekligen lett till en spännande utveckling i mitt egna skönlitterära skrivande, även om det också utgjort en bromskloss. Tempot måste dras ner. Tålamodet sätts på prov. Det tar mer koncentration och längre tid att skriva texter och redigera dem på olika språk. Det ska vridas och vändas på vartenda ord innan det faller på plats. Tvivlet är en ständig följeslagare.

Den största utmaningen är att välja rätt språk från allra första början. Det är omöjligt att växla spår om jag mitt i ett manus upptäcker att jag borde ha skrivit på mitt andra språk. År av skrivande kan gå förlorat i ett slag. För mig handlar det inte om översättning utan om ”total immersion”. Språkuniversumets alla grammatiska konstellationer, egenheter, liknelser, metaforer, nyanser samt den inneboende känslan när texten börjar ta form och landar i kroppen. Njutningen när allt faller på plats.

*

Foto: Steve King

Ålandsbördiga Mikaela Nyman är bosatt i Nya Zeeland. Hennes diktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets (Ellips förlag, 2019) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Hon är aktuell på engelska med romanen Sado (Victoria UP, 2020).

 

 

Johanna Boholm: En brygga, en strandkant, en göl

DET HÄNDE EN GÅNG att vi åkte båt i ett slags följe. Två enkla båtar tog sats i det mörka, tunga vattnet som var vårt hemvatten, och vi – en handfull bybor – begav oss över gölen ut på äventyr. Vi åkte genom kanalen. Ut på Bredviksfjärden. Och där var friskt, silverblått och stort; jag kände inte igen nånting alls. Vi korsade hela fjärden och kom fram till andra stranden, som var Sandskatan. Jag såg för första gången hur en hård sandbotten veckade sig under ett grunt, gyllene vatten.

Det var som en annan värld.

Inbillar jag mig att vi hade fäst båtarna vid varandra med ett rep? Att det var en experimentell utflykt, en aning våghalsig, och att vi var ute hela dagen? Att vi tog iland och simmade i det gyllene, allihop; att det inte var någon brådska hem?

Jag vet inte. Det kan ha varit hur som helst. Det enda jag tydligt minns är vattnet, sanden. En oerhörd vidd.

 

Det hände en gång att jag och en vän satt på en gisten brygga vid gölen och blötte våra fötter i det grumliga vattnet. Vi var barn, och det var sommarhelg, förmiddag. Lojt och stilla. En liten bit bort stod plötsligt en ung man bland de båtar som stadsborna förtöjt i alarna med kättingar. Han stirrade på oss och började göra obscena rörelser med kroppen.

Var det på riktigt? Såg vi rätt?

Jo, det var på riktigt. Han stirrade på oss och juckade. Vi hade aldrig sett något liknande, men ändå fattade vi att vi kanske var i fara. Vi överlade skrämt: hinner han ikapp oss om vi rusar upp och springer till våra cyklar och kastar oss iväg hemåt? Vi hade inget annat alternativ än att prova. Och vi hann undan, vi tog oss hem.

Mannen kanske inte ens tänkte ge sig av efter oss.

Jag vet inte.

Men för alltid efteråt var gölen för mig en oberäknelig, sunkig plats där ont kunde finnas.

 

Några gånger rodde min familj till Själaberget.

Det var en liten klack ute i vattnet på andra sidan kanalen. Man rodde en bit, kanske var det längre än jag nu tror – det ser så nära ut på en karta jag hittat på nätet. Där fanns ingenting. Ett träd, kanske. Buskar? Några lösa stenar, kargt och skrovligt berg. Vi metade därifrån. Fick vi fisk? Jag minns inte. Jag strök med handen över berget. Inget fanns, och ändå var det en plats: det ven vindar där om hösten, det la sig snö över stenen om vintern, men det var något man aldrig såg. Där kunde hända mycket som aldrig, aldrig riktigt kom i dagen.

Tänkte jag så?

Knappast. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag bara såg allting som det var. Drog andan och kände allt lite dävet. Ville hem, och vi åkte hem. Det var allt.

Var det?

Partiklar virvlade runt i sjöluften och tog sig in i mig. Jag drog handen i vattnet och sediment från gammalt vandrade in i porerna. Jag kunde ha fått lust att leka en hemsk lek. Att dyn var något annat, att avlagringarna var grymhet, att någon, en nyfödd människa, brast ut i världen som en näckrosknopp och inget mer. Inna, kunde jag ha sagt, och framför mig sett henne vit och födande. Blodig. Jag kunde ha andats som Evelin, mitt hjärta kunde ha slagit som hennes; och jag kunde ha avskytt Hans, eller sett honom rädd, ärrad.

Men jag lekte inte.

Jag bara strök stenen, jag metade, och solen sjönk i det ljumma dyvattnet då vi rodde hem.

 

Då det gått över 20 år sedan jag sist satt på Själaberget märker jag plötsligt att jag tänker intensivt på stenklacken i flera dagar. Det är vår, och i dagarna är en mättnad som gör att jag kommer åt något jag knappt minns. Ett soldis, en ruvande stillhet. Dofter. Det doftar sjö där jag rör mig, och jag reagerar med att få lust att leka.

Jag tar mig försiktigt fram.

Jag ser den karga klacken och ruckar lite på stillheten.

Leken börjar.

Det kommer en båt med några människor i. Det är inget följe av bybor på väg till sandstranden, det är bara några få varelser. Det är Inna och Hans. Och med dem är en flicka, hon är knappt halvvuxen. Jag känner ingen av dem. Inna är knivskuren och trasig, och Hans så hård, så grym, så omöjlig –

Det sveper plötsligt en berättelse över det Själaberg jag lagrat i mitt minne.

 

Jag har aldrig förut i det jag skrivit namngett geografiska platser. Jo, i Jag är Ellen skrev jag om ett bo på en holme, och där vandrade en Boholmsman, men platsen kunde ha hetat vad som helst. Det var inte min hemby Boholmen allt utspelade sig i, för jag påstod aldrig det. I Papp har jag gjort ungefär likadant. Platserna – kyrkbyn, våningshusen, släktingarnas hus, avtagsvägarna och tågstationen – är alla i mitt inre tydliga och liknar verkligheten, men de stiger inte fram till ytan i själva berättelsen, blir inte nämnda vid riktiga namn. Det krävdes inget sådant grepp för att skriva Papp. Berättelsen är mångordig och kraften ligger i annat än det som en geografisk benämning kan framkalla; det är en annan drift som för handlingen framåt. Papp kom till ur mängder av bilder och berättelser, ur sådant jag länge tänkt och antecknat, men aldrig tidigare fogat samman på just detta sätt.

Inna kom ur en enda bild.

Jag såg Själaberget och båten med den olyckliga lilla skaran; jag såg först inget mer. Och jag hade två alternativ. Antingen skrev jag berättelsen precis som den kom till mig, eller också lät jag bli.

Jag kunde inte låta bli.

Jag skrev om Bredviksfjärden, Själaberget, gölen och kanalen. Jag såg brädorna i bryggan Inna gick på, jag vadade i strandkanten bland gyttjiga, slingrande växter. Jag var i gölen; visste vattnet, kände mörkret, andades lukten. Jag såg allting. Och berättelsen som rann till och blev en lång dikt var så lätt att skriva – hela scenografin var redan i mig och talade genom sin blotta existens. Inna var en alldeles komplett långdikt från första råversionen och jag visste att inget kunde göras annorlunda. Alla ingrepp för att tillrättalägga skulle göra att Innas berättelse inte höll.

Men våndan, våndan.

Vad har jag för rätt att förankra en hemsk fantasi i oskyldiga platser som finns i verkligheten?

Jag dryftade min ängslan med personer som står mig nära, och varje gång insåg jag samma: alla platser i världen är möjliga att förlägga litterära fantasier till, så även Breiviksfjäln och lilla, oansenliga Själaberget. Gölen kan vara en spelplats, för där har jag levt och inandats dypartiklar; det är en plats som för mig är lika laddad och användbar som förorten, storstaden, den namngivna stadsdelen är för en annan författare.

Och det grymma?

Varför har jag skrivit jag om något så ont, jag, som ju är en mild och stillsam person?

För att det som är ont och sjukt finns.

För att det gyllene lika gärna kan vara svart, och det loja snabbt bytas ut mot skräck, överallt, när som helst.

För att allt kan hända, och allt händer, hela tiden.

För att jag är helt säker på att en Inna, en Evelin och en Hans finns på riktigt, nånstans, även om de i mitt landskap är fiktiva, och vi når dem aldrig med ljusa avsikter om inte vårt bekanta hemvatten får bli blodrött.

Foto: Edit Saarinen

Johanna Boholm bor i Jomala på Åland men har sina rötter i Kronoby i Österbotten.  Hon utkommer i vår på Ellips förlag med kortromanen Papp och diktberättelsen Inna. Hon har tidigare utgett två prosaverk: Bygdebok (Ellips, 2013) och Jag är Ellen (Schildts & Söderströms, 2016). Båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Ulrika Nielsen: Varför ge ut litteratur som inte säljer?

 

Foto: Lars Nielsen

I ÅR FYLLER ELLIPS FÖRLAG 10 ÅR.  Det kommer vi att fira på flera sätt. Först och främst genom att ge ut fenomenalt fina böcker i olika genrer: en långdikt, en prosaberättelse, genretänjande former och en antologi som har temat samtiden. Vi kommer att vara verksamma på olika ställen och på olika sätt. Nu öppnar vi till exempel den här bloggen som vi kommer att bjuda in olika röster att medverka i.

Ralf Andtbacka och Metha Skog startade Ellips 2010, ett år senare kompletterades redaktionen med Catharina Gripenberg. Metha avvek från verksamheten för ett tag sedan, och i fjol fick jag frågan om jag vill ansluta mig och tackade efter ett ögonblicks rusning ja.

Jag hade egentligen ingen helhetsbild av vad som väntade, det enda jag visste med säkerhet var att det rörde sig om ett hästarbete utan ekonomisk ersättning. Jag tackade ja för att det slog mig som något meningsskapande och lustfyllt, och för att jag ansåg Ellips förlag vara en viktig aktör på det finlandssvenska litterära fältet, inte minst för att de stora förlagen, precis som den litterära världen i stort, förändrats i grunden på senare tid: det sätts allt mer energi och fokus på den kommersiella litteraturen, och allt mindre på den prövande, utforskande, risktagande sorten som Ellips och andra mindre aktörer ägnar sig åt och som producerar helt andra och i längden viktigare och mer bestående värden än ekonomiska. Efter ett liv av skrivande och annan konstnärlig verksamhet, och efter 18 år som publicerad författare och aktiv i olika litterära sammanhang i både Sverige och Finland, kände jag dessutom att jag både vill och kan ge något av det jag lärt mig vidare.

Skriva har jag inte lärt mig. Jag är inte ens säker på att den mest meningsfulla litteraturen skrivs av författare som upplever sig behärska skrivandet, de författare jag själv finner omistliga har något slags svårighet i förhållande till språket. Vad jag har lärt mig har snarare att göra med läsandet, och att läsa är den aspekt jag anser vara allra viktigast i ett skrivande liv. Jag tror mig kunna läsa skönlitterära texter av olika slag, och jag tycker om att förhålla mig till texter som försök, som strävan och långa processer, som något som blir till och verkar långsamt, eller på andra sätt än den effektivitet som kännetecknar till exempel debattinlägg. Att skriva handlar inte om att ”vara författare”, eller ens om att publicera sig nödvändigtvis, det är ett sätt att vara och verka i världen.

Nyligen såg jag om filmen Paterson, av Jim Jarmusch. Den är en fin ingång om man vill påminna sig själv om vad skrivande handlar om. Huvudpersonen, som bor i Paterson och heter Paterson och är busschauffär i Paterson, bär alltid med sig sitt skrivhäfte. En morgon när han äter sina frukostflingor får han syn på en tändsticksask som ligger i en skål på bordet. Han tar upp den, känner på den, läser vad som står, han betraktar den här tändsticksasken med en uppmärksamhet och ett intresse som de flesta av oss sällan ägnar vare sig ett vardagligt föremål eller någonting som helst. Medan han promenerar till arbetet börjar en dikt ta form i hans huvud, eller snarare är det som om dikten kommer till honom, och när han slår sig ner på bussen tar han fram sin anteckningsbok och skriver:

LOVE POEM

We have plenty of matches in our house.
We keep them on hand always.
Currently our favorite brand is Ohio Blue Tip,
though we used to prefer Diamond Brand.

[…]

Vad vill den här dikten? Vart ska den ta vägen?

Skulle Paterson verka på svenska i Finland och komma sig för att skicka sina dikter till Ellips förlag innan hans hund hinner käka upp dem är jag ganska säker på att vi skulle känna att hans alster ”kommer från rätta stället”. Vi skulle läsa dikterna ordentligt, dryfta dem, formulera en respons och vem vet: en dag skulle Patersons dikter kanske komma ut och för Paterson skulle glädjen över att de finns i bokform ha att göra med att de nu blivit en del av litteraturen. De skulle få börja föra ett samtal med de andra poeterna som han läst och kanske influerats av, William Carlos Williams, Frank O´Hara, och med oss andra, som efter läsningen av Love Poem oundvikligen kommer att se på det vi har omkring oss med lite andra ögon – tills vi åter domnar bort och behöver mer dikt.

Hur driver man ett bokförlag? Frågan kompliceras: hur driver man ett icke kommersiellt bokförlag? Det visste inte Ralf, Metha eller Catharina heller, vi har alla lärt oss efter hand och lär oss hela tiden.

Att driva ett bokförlag handlar som sagt mycket om att läsa manus. Det handlar sorgligt nog också mycket om att skriva refuseringsbrev, vi tvingas tacka nej till nästan allt, också förtjänstfulla manus. Det handlar om att skriva respons på de manus vi vill fortsätta med, att korrespondera med författarna och med vår grafiska formgivare och med vår distributör; man måste utveckla sina diplomatiska sidor, sina psykologiska färdigheter, sin fingertoppskänsla i samröret med annat och andra. Mycket handlar om att söka pengar och formulera och omformulera förlagets vision och linje och hitta framkomliga strategier. Det handlar om att läsa korrektur, om att skriva presentationstexter, det handlar om mässor, om evenemang, om något som ibland känns som en enda röra.

Det handlar förstås mycket om att korrespondera med de andra i redaktionen, just nu är det bara Ralf och jag, eftersom Catharina är föräldraledig sedan ett tag. Ralf sitter i Vasa, där förlagets lokal också finns, jag sitter i Sundbyberg. Det underlättar att vi känner varandra sedan tidigare, inte minst per skrift och mail; vi vet var vi har varandra, hur den andra fungerar, och vi kan öppet diskutera allehanda estetiska och litterära spörsmål, till exempel, vad är litterär kvalitet? Vad är det som gör att man får förtroende för en text, vad är det som brister när det saknas – jag älskar dessa samtal om skrivande, skrift, litteratur och liv, och att ingången är andra människors skrivande.

Att skriva, att föda text, är en sak, att vara med och förlösa andras, att fungera som bokbarnmorska, är på många sätt ännu häftigare. Jag känner mig otroligt glad över de författare som har förtroende för och vänder sig till oss och kommer ut hos oss, jag gläds på ett annat sätt, på ett annat ställe, än när det gäller mina egna böcker. Jag njuter av att göra något, att göra tillsammans, inte minst i en tid när kvalitetslitteraturen inte bara ansätts av kommersialiseringen utan också av en allt mer moralistisk och politiserad och nyttoinriktad litteratursyn – litteratur som uppfostrare och hjälpare in på den rätta vägen är en litteratursyn som är helt främmande för andan på Ellips förlag.

Varför ska man ge ut poesi, essäistik och genretänjande former ”när det inte säljer”?

Det finns många och långa svar på det och jag tänker inte komma med någon längre utläggning om självklarheter, men så här: Den motsträviga litteraturen, den litteratur som sysslar med språk och med att inte veta och att fråga sig, är varken något som gör nytta på något entydigt sätt enligt någon förutsägbar input-output-princip, eller något slags konst för konstens egen skull som skulle sakna samröre med det samhälle den lever i. Den tänkande litteraturen som ger sig ut på djupare vatten är livsnödvändig för ett samhälles självreflektion, men det är inte heller därför det känns nödvändigt att arbeta för och med den. Det är ändå för litteraturens skull. Litteratur är, helt enkelt, som konsten i stort när den är som bäst: livet, syret – hoppet är boken.

Litteratur som konst sysslar med så andra saker, uppstår ur så andra drivkrafter, är något så helt annat än den kommersiella litteraturen, att, även om det finns beröringspunkter med den och det inte finns några absoluta gränser mellan det ena och det andra och det finns ett ömsesidigt beroende, den behöver formulera sin särskildhet gentemot mainstream, och hitta nya organisationsformer och färdvägar för att komma till sin rätt och överleva. Till detta kommer vi att återkomma i ett kommande blogginlägg.

Inför frågan ”varför?” kommer jag att tänka på Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam lille vän? Ni vet, den föreställer en skolklass. Alla elever sitter lydigt och prydligt i sina bänkar och lyssnar på läraren, bortsett från en, som sitter och tittar ut genom fönstret. Jag vet vilken av dessa elever jag skulle vilja läsa om de var böcker.

Klicka på bilden!

Ulrika Nielsen är författare och  kritiker; hon är sedan 2019 medlem av Ellips redaktion. Nielsen är född och uppvuxen i Nykarleby men bor numera i Sundbyberg. Två av hennes prosaverk har utkommit på Ellips, Lite borta från platsen där jag talar– mikroprosa, anteckningar, brottstycken (2010) och Undergången (2015). Undergången belönades med Svenska Yles litteraturpris 2015. Hennes senaste bok är Korta texter om det öppna och ouppklarade (Schildts & Söderströms, 2019).

Vad är lorem ipsum?

Cicero säger: ”Klicka på bilden!”

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Nunc eget nisl consequat, imperdiet metus nec, aliquet elit. Nulla facilisi. Nulla luctus sodales augue, rutrum convallis justo venenatis consectetur. Maecenas pulvinar, turpis eu egestas placerat, ante sem egestas elit, ut aliquam nisi nulla id eros. Donec fermentum molestie aliquet. Fusce ultrices vulputate eleifend. Sed ultrices interdum ante, quis tincidunt dolor placerat quis. Sed blandit quam lectus, nec convallis arcu ultrices at. Vivamus sagittis sem ante, et accumsan diam laoreet nec. Integer consectetur erat ut cursus pellentesque.