Mikaela Nyman: Om språklig kluvenhet – alla mina jag

Foto: Mikaela Nyman

FÖR MÅNGA SPRÅKFRAGMENT, får jag ständigt höra i min engelskspråkiga vardag. ”Too many fragments” blinkar datorns stavningsprogram. ”Ofullständig mening. Fragment, revidera!” har en examinator ilsket krafsat med rödpenna i marginalen av en akademisk uppsats, utan en tanke på ironin. Mina texter fylls av tankesprång, snabba glimtar av en större helhet insprängda mellan längre textsjok. Vägleds av rytmen. Känslan.

Varför får inte jag fånga vad jag vill säga på mitt eget sätt?

Så anländer ett efterlängtat bokpaket från min faster. Och där finns de – fragmenten – inkapslade i berättelser och romaner, byggstenarna i svenskspråkig prosa och lyrik. Mitt språkuniversum. I alla dessa år har det funnits inom mig och vägrat släppa taget om hjärnbarken.

Vägen till insikt var förstås varken så linjär eller smärtfri. Snarare utdragen och, ja, fragmenterad. Parad med en grumlig bottenskyla av skam över att jag kanske glömt mitt eget modersmål. En rädsla över att mitt språk inte skulle vara gott nog, även om jag vågade mig på att skriva på svenska igen.

*

SPRÅK HAR ALLTID utövat en stark dragningskraft. Viljan att kommunicera var kanske den ursprungliga drivkraften, men jag tror att det handlade lika mycket om en längtan efter tillhörighet. Familjen flyttade till Schweiz och i min tyskspråkiga lekskola sjöng vi tyska, franska och italienska sånger. Upplevelsen att sjunga ”Sur le pont d’Avignon” tillsammans med alla andra, den sköna känslan i de främmande fraserna, var kanske viktigare än att förstå varje ord.

Vikten av hur orden landar och manifesteras i kroppen har bara intensifierats med åren. Oscar stavat med c kommer alltid att ligga tjockare i munnen än Oskar med k. Vissa ord har en inneboende snabbhet eller sävlighet som jag inte riktigt kan förklara. Det hänger inte nödvändigtvis samman med uttalet. Språkval handlar i hög grad om språkets intensitet och känslan texten väcker, om nyanserna, vare sig det gäller min egen text eller andras.

Var kom fascinationen över språk ifrån? Jag vet faktiskt inte, men jag växte upp i en familj som pratade både finska och svenska och tillbringade långa somrar hos mormor och morfar vid Näsijärvis strand. Vad seriösa läsare än tycker om serietidningar så gav mig Kalle Anka tidigt en inblick i hur språket påverkar den värld som beskrivs i ord och bild. Min syster och jag bytte serietidningar med våra finsk- och svenskspråkiga kusiner. Den tyskspråkiga versionen var nästintill humorlös i sin snusförnuftiga, uppfostrande ton. De finska serierna hade de roligaste ljudhärmande orden. Jag fick ut lika mycket av att jämföra utrop och läten på olika språk som av själva storyn. Sånt sätter sina spår.

Om sommaren var jag den självutnämnda tolken vid våra släktmiddagar när svenskspråkiga sambor introducerades till den finskspråkiga släkten. Men jag minns också våndan när mormor kom på besök mitt i vintern och orden fastnade inom mig. ”Det är okej, du kan förklara på svenska”, sa mormor på finska och riktade all sin uppmärksamhet mot sitt stumma barnbarn. I hennes gröna ögon dansade bärnstensfärgade fläckar.

Och jag ville ju så gärna. Men så fort jag öppnade munnen kom det bara svenska.

Skammen över mitt tillkortakommande är vad jag minns bäst.

*

Foto: Mikaela Nyman

“ONE OF THE ADVANTAGES of being an immigrant is that two very different countries are forced to merge within you”, skriver den karibiska författaren Edwidge Danticat i Create Dangerously: The Immigrant Artist at Work. “The language you were born speaking and the one you will probably die speaking have no choice but to find a common place in your brain and regularly merge there.”

Danticat talar om fördelarna med att vara en språkbytande immigrant, ändå stannar jag upp vid orden om språket vi föds med i kontrast till språket vi dör med. Där finns ett avstånd som jag värjer mig emot. En avgrund. Mina texter på engelska har en annan klangbotten än mina svenskspråkiga texter. De öser till viss grad ur samma källa, men förankringen, sinnevärlden, metaforerna och allt det underförstådda kommer från vitt skilda ställen.

Vilken version representerar mer mitt riktiga jag?

Är alla versioner lika genuina?

I Danticats anda har min kropp, min hjärna och mitt sinne blivit både lekplats och slagfält för språkliga upptäckter och nederlag. Innan engelskan fanns tyskan. Innan tyskan finskan. Långt senare kom indonesiska, shona, bislama och maoriska, fast inte på ett lika djupgående plan. Men finskan är för alltid ett barn, ibland en tonåring, med svordomar så förlegade att de mest väcker förvåning eller framkallar skratt, vilket helt förfelar sitt syfte. För att ett språk ska vara mer än ytlig fernissa krävs att det är rotat i en kultur, att det tar sin energi från världen som gett upphov till språket och förmår att ta sig under ytan. Det gäller att behärska språket tillräckligt väl för att hitta nyanserna, våga experimentera och förnya sig. Och för att göra det krävs att man även kan föra ett samtal med språkområdets poeter och författare, levande och döda.

*

EN AV DE STÖRSTA LÄSUPPLEVELSERNA jag haft de senaste åren var att läsa Herta Müllers Atemschaukel på tyska (Andningsgunga på svenska; The Hunger Angel på engelska). Språkets melodi och intensitet, kontrasten mellan det sorgliga temat och lekfullheten i de nyskapande orden som jag bara måste läsa högt – allt är så skickligt sammanflätat att jag inte kan tänka mig att det kunde formuleras bättre på något annat språk. Ändå lär Herta Müller ha sagt att det inte ska vara snyggt och tillrättalagt, utan det ska vara ”grus i maskineriet”, enligt hennes svenska översättare. Och genast undrar jag om hon faktiskt bokstavligen menar grus i maskineriet, eller om det är motsvarigheten till det engelska ”grit” (grus), som kan tolkas som passion och framhärdande, men i litteratur är det också något som skaver, mer åt noir hållet.

Jag är ingen poet och språkförnyare av Herta Müllers kaliber, men visst finns det gemensamma beröringspunkter i funderingarna kring språkligt förfall, vikten av språkmelodier och ordval, samt grus i maskineriet, av alla slag.

Gruset i mitt maskineri är avsaknaden av svenskspråkiga i min vardag och bristen på en betrodd läsare som kan ge mig feedback på mina svenska texter.

Gruset i mitt maskineri är svårigheten att få tag i svenska böcker och tidskrifter för att ge näring åt skrivandet och möjliggöra ett fortgående samtal.

Gruset består av smygande anglicismer som nästlar sig in i förtjusningen över intressanta allitterationer och assonanser när uppmärksamheten dalar.

På det engelskspråkiga slagfältet lurar tendensen att överkompensera när tröttheten smyger sig på. Hjärnan faller i plattitydfällan i ivern att hålla sig till en grammatikaliskt och språkligt korrekt engelska. Trots att jag numera vet att mitt allra innersta jag befolkas av fragment.

Korspollineringen av språk har onekligen lett till en spännande utveckling i mitt egna skönlitterära skrivande, även om det också utgjort en bromskloss. Tempot måste dras ner. Tålamodet sätts på prov. Det tar mer koncentration och längre tid att skriva texter och redigera dem på olika språk. Det ska vridas och vändas på vartenda ord innan det faller på plats. Tvivlet är en ständig följeslagare.

Den största utmaningen är att välja rätt språk från allra första början. Det är omöjligt att växla spår om jag mitt i ett manus upptäcker att jag borde ha skrivit på mitt andra språk. År av skrivande kan gå förlorat i ett slag. För mig handlar det inte om översättning utan om ”total immersion”. Språkuniversumets alla grammatiska konstellationer, egenheter, liknelser, metaforer, nyanser samt den inneboende känslan när texten börjar ta form och landar i kroppen. Njutningen när allt faller på plats.

*

Foto: Steve King

Ålandsbördiga Mikaela Nyman är bosatt i Nya Zeeland. Hennes diktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets (Ellips förlag, 2019) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Hon är aktuell på engelska med romanen Sado (Victoria UP, 2020).

 

 

Johanna Boholm: En brygga, en strandkant, en göl

DET HÄNDE EN GÅNG att vi åkte båt i ett slags följe. Två enkla båtar tog sats i det mörka, tunga vattnet som var vårt hemvatten, och vi – en handfull bybor – begav oss över gölen ut på äventyr. Vi åkte genom kanalen. Ut på Bredviksfjärden. Och där var friskt, silverblått och stort; jag kände inte igen nånting alls. Vi korsade hela fjärden och kom fram till andra stranden, som var Sandskatan. Jag såg för första gången hur en hård sandbotten veckade sig under ett grunt, gyllene vatten.

Det var som en annan värld.

Inbillar jag mig att vi hade fäst båtarna vid varandra med ett rep? Att det var en experimentell utflykt, en aning våghalsig, och att vi var ute hela dagen? Att vi tog iland och simmade i det gyllene, allihop; att det inte var någon brådska hem?

Jag vet inte. Det kan ha varit hur som helst. Det enda jag tydligt minns är vattnet, sanden. En oerhörd vidd.

 

Det hände en gång att jag och en vän satt på en gisten brygga vid gölen och blötte våra fötter i det grumliga vattnet. Vi var barn, och det var sommarhelg, förmiddag. Lojt och stilla. En liten bit bort stod plötsligt en ung man bland de båtar som stadsborna förtöjt i alarna med kättingar. Han stirrade på oss och började göra obscena rörelser med kroppen.

Var det på riktigt? Såg vi rätt?

Jo, det var på riktigt. Han stirrade på oss och juckade. Vi hade aldrig sett något liknande, men ändå fattade vi att vi kanske var i fara. Vi överlade skrämt: hinner han ikapp oss om vi rusar upp och springer till våra cyklar och kastar oss iväg hemåt? Vi hade inget annat alternativ än att prova. Och vi hann undan, vi tog oss hem.

Mannen kanske inte ens tänkte ge sig av efter oss.

Jag vet inte.

Men för alltid efteråt var gölen för mig en oberäknelig, sunkig plats där ont kunde finnas.

 

Några gånger rodde min familj till Själaberget.

Det var en liten klack ute i vattnet på andra sidan kanalen. Man rodde en bit, kanske var det längre än jag nu tror – det ser så nära ut på en karta jag hittat på nätet. Där fanns ingenting. Ett träd, kanske. Buskar? Några lösa stenar, kargt och skrovligt berg. Vi metade därifrån. Fick vi fisk? Jag minns inte. Jag strök med handen över berget. Inget fanns, och ändå var det en plats: det ven vindar där om hösten, det la sig snö över stenen om vintern, men det var något man aldrig såg. Där kunde hända mycket som aldrig, aldrig riktigt kom i dagen.

Tänkte jag så?

Knappast. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag bara såg allting som det var. Drog andan och kände allt lite dävet. Ville hem, och vi åkte hem. Det var allt.

Var det?

Partiklar virvlade runt i sjöluften och tog sig in i mig. Jag drog handen i vattnet och sediment från gammalt vandrade in i porerna. Jag kunde ha fått lust att leka en hemsk lek. Att dyn var något annat, att avlagringarna var grymhet, att någon, en nyfödd människa, brast ut i världen som en näckrosknopp och inget mer. Inna, kunde jag ha sagt, och framför mig sett henne vit och födande. Blodig. Jag kunde ha andats som Evelin, mitt hjärta kunde ha slagit som hennes; och jag kunde ha avskytt Hans, eller sett honom rädd, ärrad.

Men jag lekte inte.

Jag bara strök stenen, jag metade, och solen sjönk i det ljumma dyvattnet då vi rodde hem.

 

Då det gått över 20 år sedan jag sist satt på Själaberget märker jag plötsligt att jag tänker intensivt på stenklacken i flera dagar. Det är vår, och i dagarna är en mättnad som gör att jag kommer åt något jag knappt minns. Ett soldis, en ruvande stillhet. Dofter. Det doftar sjö där jag rör mig, och jag reagerar med att få lust att leka.

Jag tar mig försiktigt fram.

Jag ser den karga klacken och ruckar lite på stillheten.

Leken börjar.

Det kommer en båt med några människor i. Det är inget följe av bybor på väg till sandstranden, det är bara några få varelser. Det är Inna och Hans. Och med dem är en flicka, hon är knappt halvvuxen. Jag känner ingen av dem. Inna är knivskuren och trasig, och Hans så hård, så grym, så omöjlig –

Det sveper plötsligt en berättelse över det Själaberg jag lagrat i mitt minne.

 

Jag har aldrig förut i det jag skrivit namngett geografiska platser. Jo, i Jag är Ellen skrev jag om ett bo på en holme, och där vandrade en Boholmsman, men platsen kunde ha hetat vad som helst. Det var inte min hemby Boholmen allt utspelade sig i, för jag påstod aldrig det. I Papp har jag gjort ungefär likadant. Platserna – kyrkbyn, våningshusen, släktingarnas hus, avtagsvägarna och tågstationen – är alla i mitt inre tydliga och liknar verkligheten, men de stiger inte fram till ytan i själva berättelsen, blir inte nämnda vid riktiga namn. Det krävdes inget sådant grepp för att skriva Papp. Berättelsen är mångordig och kraften ligger i annat än det som en geografisk benämning kan framkalla; det är en annan drift som för handlingen framåt. Papp kom till ur mängder av bilder och berättelser, ur sådant jag länge tänkt och antecknat, men aldrig tidigare fogat samman på just detta sätt.

Inna kom ur en enda bild.

Jag såg Själaberget och båten med den olyckliga lilla skaran; jag såg först inget mer. Och jag hade två alternativ. Antingen skrev jag berättelsen precis som den kom till mig, eller också lät jag bli.

Jag kunde inte låta bli.

Jag skrev om Bredviksfjärden, Själaberget, gölen och kanalen. Jag såg brädorna i bryggan Inna gick på, jag vadade i strandkanten bland gyttjiga, slingrande växter. Jag var i gölen; visste vattnet, kände mörkret, andades lukten. Jag såg allting. Och berättelsen som rann till och blev en lång dikt var så lätt att skriva – hela scenografin var redan i mig och talade genom sin blotta existens. Inna var en alldeles komplett långdikt från första råversionen och jag visste att inget kunde göras annorlunda. Alla ingrepp för att tillrättalägga skulle göra att Innas berättelse inte höll.

Men våndan, våndan.

Vad har jag för rätt att förankra en hemsk fantasi i oskyldiga platser som finns i verkligheten?

Jag dryftade min ängslan med personer som står mig nära, och varje gång insåg jag samma: alla platser i världen är möjliga att förlägga litterära fantasier till, så även Breiviksfjäln och lilla, oansenliga Själaberget. Gölen kan vara en spelplats, för där har jag levt och inandats dypartiklar; det är en plats som för mig är lika laddad och användbar som förorten, storstaden, den namngivna stadsdelen är för en annan författare.

Och det grymma?

Varför har jag skrivit jag om något så ont, jag, som ju är en mild och stillsam person?

För att det som är ont och sjukt finns.

För att det gyllene lika gärna kan vara svart, och det loja snabbt bytas ut mot skräck, överallt, när som helst.

För att allt kan hända, och allt händer, hela tiden.

För att jag är helt säker på att en Inna, en Evelin och en Hans finns på riktigt, nånstans, även om de i mitt landskap är fiktiva, och vi når dem aldrig med ljusa avsikter om inte vårt bekanta hemvatten får bli blodrött.

Foto: Edit Saarinen

Johanna Boholm bor i Jomala på Åland men har sina rötter i Kronoby i Österbotten.  Hon utkommer i vår på Ellips förlag med kortromanen Papp och diktberättelsen Inna. Hon har tidigare utgett två prosaverk: Bygdebok (Ellips, 2013) och Jag är Ellen (Schildts & Söderströms, 2016). Båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

Ulrika Nielsen: Varför ge ut litteratur som inte säljer?

 

Foto: Lars Nielsen

I ÅR FYLLER ELLIPS FÖRLAG 10 ÅR.  Det kommer vi att fira på flera sätt. Först och främst genom att ge ut fenomenalt fina böcker i olika genrer: en långdikt, en prosaberättelse, genretänjande former och en antologi som har temat samtiden. Vi kommer att vara verksamma på olika ställen och på olika sätt. Nu öppnar vi till exempel den här bloggen som vi kommer att bjuda in olika röster att medverka i.

Ralf Andtbacka och Metha Skog startade Ellips 2010, ett år senare kompletterades redaktionen med Catharina Gripenberg. Metha avvek från verksamheten för ett tag sedan, och i fjol fick jag frågan om jag vill ansluta mig och tackade efter ett ögonblicks rusning ja.

Jag hade egentligen ingen helhetsbild av vad som väntade, det enda jag visste med säkerhet var att det rörde sig om ett hästarbete utan ekonomisk ersättning. Jag tackade ja för att det slog mig som något meningsskapande och lustfyllt, och för att jag ansåg Ellips förlag vara en viktig aktör på det finlandssvenska litterära fältet, inte minst för att de stora förlagen, precis som den litterära världen i stort, förändrats i grunden på senare tid: det sätts allt mer energi och fokus på den kommersiella litteraturen, och allt mindre på den prövande, utforskande, risktagande sorten som Ellips och andra mindre aktörer ägnar sig åt och som producerar helt andra och i längden viktigare och mer bestående värden än ekonomiska. Efter ett liv av skrivande och annan konstnärlig verksamhet, och efter 18 år som publicerad författare och aktiv i olika litterära sammanhang i både Sverige och Finland, kände jag dessutom att jag både vill och kan ge något av det jag lärt mig vidare.

Skriva har jag inte lärt mig. Jag är inte ens säker på att den mest meningsfulla litteraturen skrivs av författare som upplever sig behärska skrivandet, de författare jag själv finner omistliga har något slags svårighet i förhållande till språket. Vad jag har lärt mig har snarare att göra med läsandet, och att läsa är den aspekt jag anser vara allra viktigast i ett skrivande liv. Jag tror mig kunna läsa skönlitterära texter av olika slag, och jag tycker om att förhålla mig till texter som försök, som strävan och långa processer, som något som blir till och verkar långsamt, eller på andra sätt än den effektivitet som kännetecknar till exempel debattinlägg. Att skriva handlar inte om att ”vara författare”, eller ens om att publicera sig nödvändigtvis, det är ett sätt att vara och verka i världen.

Nyligen såg jag om filmen Paterson, av Jim Jarmusch. Den är en fin ingång om man vill påminna sig själv om vad skrivande handlar om. Huvudpersonen, som bor i Paterson och heter Paterson och är busschauffär i Paterson, bär alltid med sig sitt skrivhäfte. En morgon när han äter sina frukostflingor får han syn på en tändsticksask som ligger i en skål på bordet. Han tar upp den, känner på den, läser vad som står, han betraktar den här tändsticksasken med en uppmärksamhet och ett intresse som de flesta av oss sällan ägnar vare sig ett vardagligt föremål eller någonting som helst. Medan han promenerar till arbetet börjar en dikt ta form i hans huvud, eller snarare är det som om dikten kommer till honom, och när han slår sig ner på bussen tar han fram sin anteckningsbok och skriver:

LOVE POEM

We have plenty of matches in our house.
We keep them on hand always.
Currently our favorite brand is Ohio Blue Tip,
though we used to prefer Diamond Brand.

[…]

Vad vill den här dikten? Vart ska den ta vägen?

Skulle Paterson verka på svenska i Finland och komma sig för att skicka sina dikter till Ellips förlag innan hans hund hinner käka upp dem är jag ganska säker på att vi skulle känna att hans alster ”kommer från rätta stället”. Vi skulle läsa dikterna ordentligt, dryfta dem, formulera en respons och vem vet: en dag skulle Patersons dikter kanske komma ut och för Paterson skulle glädjen över att de finns i bokform ha att göra med att de nu blivit en del av litteraturen. De skulle få börja föra ett samtal med de andra poeterna som han läst och kanske influerats av, William Carlos Williams, Frank O´Hara, och med oss andra, som efter läsningen av Love Poem oundvikligen kommer att se på det vi har omkring oss med lite andra ögon – tills vi åter domnar bort och behöver mer dikt.

Hur driver man ett bokförlag? Frågan kompliceras: hur driver man ett icke kommersiellt bokförlag? Det visste inte Ralf, Metha eller Catharina heller, vi har alla lärt oss efter hand och lär oss hela tiden.

Att driva ett bokförlag handlar som sagt mycket om att läsa manus. Det handlar sorgligt nog också mycket om att skriva refuseringsbrev, vi tvingas tacka nej till nästan allt, också förtjänstfulla manus. Det handlar om att skriva respons på de manus vi vill fortsätta med, att korrespondera med författarna och med vår grafiska formgivare och med vår distributör; man måste utveckla sina diplomatiska sidor, sina psykologiska färdigheter, sin fingertoppskänsla i samröret med annat och andra. Mycket handlar om att söka pengar och formulera och omformulera förlagets vision och linje och hitta framkomliga strategier. Det handlar om att läsa korrektur, om att skriva presentationstexter, det handlar om mässor, om evenemang, om något som ibland känns som en enda röra.

Det handlar förstås mycket om att korrespondera med de andra i redaktionen, just nu är det bara Ralf och jag, eftersom Catharina är föräldraledig sedan ett tag. Ralf sitter i Vasa, där förlagets lokal också finns, jag sitter i Sundbyberg. Det underlättar att vi känner varandra sedan tidigare, inte minst per skrift och mail; vi vet var vi har varandra, hur den andra fungerar, och vi kan öppet diskutera allehanda estetiska och litterära spörsmål, till exempel, vad är litterär kvalitet? Vad är det som gör att man får förtroende för en text, vad är det som brister när det saknas – jag älskar dessa samtal om skrivande, skrift, litteratur och liv, och att ingången är andra människors skrivande.

Att skriva, att föda text, är en sak, att vara med och förlösa andras, att fungera som bokbarnmorska, är på många sätt ännu häftigare. Jag känner mig otroligt glad över de författare som har förtroende för och vänder sig till oss och kommer ut hos oss, jag gläds på ett annat sätt, på ett annat ställe, än när det gäller mina egna böcker. Jag njuter av att göra något, att göra tillsammans, inte minst i en tid när kvalitetslitteraturen inte bara ansätts av kommersialiseringen utan också av en allt mer moralistisk och politiserad och nyttoinriktad litteratursyn – litteratur som uppfostrare och hjälpare in på den rätta vägen är en litteratursyn som är helt främmande för andan på Ellips förlag.

Varför ska man ge ut poesi, essäistik och genretänjande former ”när det inte säljer”?

Det finns många och långa svar på det och jag tänker inte komma med någon längre utläggning om självklarheter, men så här: Den motsträviga litteraturen, den litteratur som sysslar med språk och med att inte veta och att fråga sig, är varken något som gör nytta på något entydigt sätt enligt någon förutsägbar input-output-princip, eller något slags konst för konstens egen skull som skulle sakna samröre med det samhälle den lever i. Den tänkande litteraturen som ger sig ut på djupare vatten är livsnödvändig för ett samhälles självreflektion, men det är inte heller därför det känns nödvändigt att arbeta för och med den. Det är ändå för litteraturens skull. Litteratur är, helt enkelt, som konsten i stort när den är som bäst: livet, syret – hoppet är boken.

Litteratur som konst sysslar med så andra saker, uppstår ur så andra drivkrafter, är något så helt annat än den kommersiella litteraturen, att, även om det finns beröringspunkter med den och det inte finns några absoluta gränser mellan det ena och det andra och det finns ett ömsesidigt beroende, den behöver formulera sin särskildhet gentemot mainstream, och hitta nya organisationsformer och färdvägar för att komma till sin rätt och överleva. Till detta kommer vi att återkomma i ett kommande blogginlägg.

Inför frågan ”varför?” kommer jag att tänka på Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam lille vän? Ni vet, den föreställer en skolklass. Alla elever sitter lydigt och prydligt i sina bänkar och lyssnar på läraren, bortsett från en, som sitter och tittar ut genom fönstret. Jag vet vilken av dessa elever jag skulle vilja läsa om de var böcker.

Klicka på bilden!

Ulrika Nielsen är författare och  kritiker; hon är sedan 2019 medlem av Ellips redaktion. Nielsen är född och uppvuxen i Nykarleby men bor numera i Sundbyberg. Två av hennes prosaverk har utkommit på Ellips, Lite borta från platsen där jag talar– mikroprosa, anteckningar, brottstycken (2010) och Undergången (2015). Undergången belönades med Svenska Yles litteraturpris 2015. Hennes senaste bok är Korta texter om det öppna och ouppklarade (Schildts & Söderströms, 2019).

Vad är lorem ipsum?

Cicero säger: ”Klicka på bilden!”

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Nunc eget nisl consequat, imperdiet metus nec, aliquet elit. Nulla facilisi. Nulla luctus sodales augue, rutrum convallis justo venenatis consectetur. Maecenas pulvinar, turpis eu egestas placerat, ante sem egestas elit, ut aliquam nisi nulla id eros. Donec fermentum molestie aliquet. Fusce ultrices vulputate eleifend. Sed ultrices interdum ante, quis tincidunt dolor placerat quis. Sed blandit quam lectus, nec convallis arcu ultrices at. Vivamus sagittis sem ante, et accumsan diam laoreet nec. Integer consectetur erat ut cursus pellentesque.