Kategoriarkiv: Uncategorized

Mikaela Nyman: Om språklig kluvenhet – alla mina jag

Foto: Mikaela Nyman

FÖR MÅNGA SPRÅKFRAGMENT, får jag ständigt höra i min engelskspråkiga vardag. ”Too many fragments” blinkar datorns stavningsprogram. ”Ofullständig mening. Fragment, revidera!” har en examinator ilsket krafsat med rödpenna i marginalen av en akademisk uppsats, utan en tanke på ironin. Mina texter fylls av tankesprång, snabba glimtar av en större helhet insprängda mellan längre textsjok. Vägleds av rytmen. Känslan.

Varför får inte jag fånga vad jag vill säga på mitt eget sätt?

Så anländer ett efterlängtat bokpaket från min faster. Och där finns de – fragmenten – inkapslade i berättelser och romaner, byggstenarna i svenskspråkig prosa och lyrik. Mitt språkuniversum. I alla dessa år har det funnits inom mig och vägrat släppa taget om hjärnbarken.

Vägen till insikt var förstås varken så linjär eller smärtfri. Snarare utdragen och, ja, fragmenterad. Parad med en grumlig bottenskyla av skam över att jag kanske glömt mitt eget modersmål. En rädsla över att mitt språk inte skulle vara gott nog, även om jag vågade mig på att skriva på svenska igen.

*

SPRÅK HAR ALLTID utövat en stark dragningskraft. Viljan att kommunicera var kanske den ursprungliga drivkraften, men jag tror att det handlade lika mycket om en längtan efter tillhörighet. Familjen flyttade till Schweiz och i min tyskspråkiga lekskola sjöng vi tyska, franska och italienska sånger. Upplevelsen att sjunga ”Sur le pont d’Avignon” tillsammans med alla andra, den sköna känslan i de främmande fraserna, var kanske viktigare än att förstå varje ord.

Vikten av hur orden landar och manifesteras i kroppen har bara intensifierats med åren. Oscar stavat med c kommer alltid att ligga tjockare i munnen än Oskar med k. Vissa ord har en inneboende snabbhet eller sävlighet som jag inte riktigt kan förklara. Det hänger inte nödvändigtvis samman med uttalet. Språkval handlar i hög grad om språkets intensitet och känslan texten väcker, om nyanserna, vare sig det gäller min egen text eller andras.

Var kom fascinationen över språk ifrån? Jag vet faktiskt inte, men jag växte upp i en familj som pratade både finska och svenska och tillbringade långa somrar hos mormor och morfar vid Näsijärvis strand. Vad seriösa läsare än tycker om serietidningar så gav mig Kalle Anka tidigt en inblick i hur språket påverkar den värld som beskrivs i ord och bild. Min syster och jag bytte serietidningar med våra finsk- och svenskspråkiga kusiner. Den tyskspråkiga versionen var nästintill humorlös i sin snusförnuftiga, uppfostrande ton. De finska serierna hade de roligaste ljudhärmande orden. Jag fick ut lika mycket av att jämföra utrop och läten på olika språk som av själva storyn. Sånt sätter sina spår.

Om sommaren var jag den självutnämnda tolken vid våra släktmiddagar när svenskspråkiga sambor introducerades till den finskspråkiga släkten. Men jag minns också våndan när mormor kom på besök mitt i vintern och orden fastnade inom mig. ”Det är okej, du kan förklara på svenska”, sa mormor på finska och riktade all sin uppmärksamhet mot sitt stumma barnbarn. I hennes gröna ögon dansade bärnstensfärgade fläckar.

Och jag ville ju så gärna. Men så fort jag öppnade munnen kom det bara svenska.

Skammen över mitt tillkortakommande är vad jag minns bäst.

*

Foto: Mikaela Nyman

“ONE OF THE ADVANTAGES of being an immigrant is that two very different countries are forced to merge within you”, skriver den karibiska författaren Edwidge Danticat i Create Dangerously: The Immigrant Artist at Work. “The language you were born speaking and the one you will probably die speaking have no choice but to find a common place in your brain and regularly merge there.”

Danticat talar om fördelarna med att vara en språkbytande immigrant, ändå stannar jag upp vid orden om språket vi föds med i kontrast till språket vi dör med. Där finns ett avstånd som jag värjer mig emot. En avgrund. Mina texter på engelska har en annan klangbotten än mina svenskspråkiga texter. De öser till viss grad ur samma källa, men förankringen, sinnevärlden, metaforerna och allt det underförstådda kommer från vitt skilda ställen.

Vilken version representerar mer mitt riktiga jag?

Är alla versioner lika genuina?

I Danticats anda har min kropp, min hjärna och mitt sinne blivit både lekplats och slagfält för språkliga upptäckter och nederlag. Innan engelskan fanns tyskan. Innan tyskan finskan. Långt senare kom indonesiska, shona, bislama och maoriska, fast inte på ett lika djupgående plan. Men finskan är för alltid ett barn, ibland en tonåring, med svordomar så förlegade att de mest väcker förvåning eller framkallar skratt, vilket helt förfelar sitt syfte. För att ett språk ska vara mer än ytlig fernissa krävs att det är rotat i en kultur, att det tar sin energi från världen som gett upphov till språket och förmår att ta sig under ytan. Det gäller att behärska språket tillräckligt väl för att hitta nyanserna, våga experimentera och förnya sig. Och för att göra det krävs att man även kan föra ett samtal med språkområdets poeter och författare, levande och döda.

*

EN AV DE STÖRSTA LÄSUPPLEVELSERNA jag haft de senaste åren var att läsa Herta Müllers Atemschaukel på tyska (Andningsgunga på svenska; The Hunger Angel på engelska). Språkets melodi och intensitet, kontrasten mellan det sorgliga temat och lekfullheten i de nyskapande orden som jag bara måste läsa högt – allt är så skickligt sammanflätat att jag inte kan tänka mig att det kunde formuleras bättre på något annat språk. Ändå lär Herta Müller ha sagt att det inte ska vara snyggt och tillrättalagt, utan det ska vara ”grus i maskineriet”, enligt hennes svenska översättare. Och genast undrar jag om hon faktiskt bokstavligen menar grus i maskineriet, eller om det är motsvarigheten till det engelska ”grit” (grus), som kan tolkas som passion och framhärdande, men i litteratur är det också något som skaver, mer åt noir hållet.

Jag är ingen poet och språkförnyare av Herta Müllers kaliber, men visst finns det gemensamma beröringspunkter i funderingarna kring språkligt förfall, vikten av språkmelodier och ordval, samt grus i maskineriet, av alla slag.

Gruset i mitt maskineri är avsaknaden av svenskspråkiga i min vardag och bristen på en betrodd läsare som kan ge mig feedback på mina svenska texter.

Gruset i mitt maskineri är svårigheten att få tag i svenska böcker och tidskrifter för att ge näring åt skrivandet och möjliggöra ett fortgående samtal.

Gruset består av smygande anglicismer som nästlar sig in i förtjusningen över intressanta allitterationer och assonanser när uppmärksamheten dalar.

På det engelskspråkiga slagfältet lurar tendensen att överkompensera när tröttheten smyger sig på. Hjärnan faller i plattitydfällan i ivern att hålla sig till en grammatikaliskt och språkligt korrekt engelska. Trots att jag numera vet att mitt allra innersta jag befolkas av fragment.

Korspollineringen av språk har onekligen lett till en spännande utveckling i mitt egna skönlitterära skrivande, även om det också utgjort en bromskloss. Tempot måste dras ner. Tålamodet sätts på prov. Det tar mer koncentration och längre tid att skriva texter och redigera dem på olika språk. Det ska vridas och vändas på vartenda ord innan det faller på plats. Tvivlet är en ständig följeslagare.

Den största utmaningen är att välja rätt språk från allra första början. Det är omöjligt att växla spår om jag mitt i ett manus upptäcker att jag borde ha skrivit på mitt andra språk. År av skrivande kan gå förlorat i ett slag. För mig handlar det inte om översättning utan om ”total immersion”. Språkuniversumets alla grammatiska konstellationer, egenheter, liknelser, metaforer, nyanser samt den inneboende känslan när texten börjar ta form och landar i kroppen. Njutningen när allt faller på plats.

*

Foto: Steve King

Ålandsbördiga Mikaela Nyman är bosatt i Nya Zeeland. Hennes diktsamling När vändkrets läggs mot vändkrets (Ellips förlag, 2019) är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2020. Hon är aktuell på engelska med romanen Sado (Victoria UP, 2020).

 

 

Johanna Boholm: En brygga, en strandkant, en göl

DET HÄNDE EN GÅNG att vi åkte båt i ett slags följe. Två enkla båtar tog sats i det mörka, tunga vattnet som var vårt hemvatten, och vi – en handfull bybor – begav oss över gölen ut på äventyr. Vi åkte genom kanalen. Ut på Bredviksfjärden. Och där var friskt, silverblått och stort; jag kände inte igen nånting alls. Vi korsade hela fjärden och kom fram till andra stranden, som var Sandskatan. Jag såg för första gången hur en hård sandbotten veckade sig under ett grunt, gyllene vatten.

Det var som en annan värld.

Inbillar jag mig att vi hade fäst båtarna vid varandra med ett rep? Att det var en experimentell utflykt, en aning våghalsig, och att vi var ute hela dagen? Att vi tog iland och simmade i det gyllene, allihop; att det inte var någon brådska hem?

Jag vet inte. Det kan ha varit hur som helst. Det enda jag tydligt minns är vattnet, sanden. En oerhörd vidd.

 

Det hände en gång att jag och en vän satt på en gisten brygga vid gölen och blötte våra fötter i det grumliga vattnet. Vi var barn, och det var sommarhelg, förmiddag. Lojt och stilla. En liten bit bort stod plötsligt en ung man bland de båtar som stadsborna förtöjt i alarna med kättingar. Han stirrade på oss och började göra obscena rörelser med kroppen.

Var det på riktigt? Såg vi rätt?

Jo, det var på riktigt. Han stirrade på oss och juckade. Vi hade aldrig sett något liknande, men ändå fattade vi att vi kanske var i fara. Vi överlade skrämt: hinner han ikapp oss om vi rusar upp och springer till våra cyklar och kastar oss iväg hemåt? Vi hade inget annat alternativ än att prova. Och vi hann undan, vi tog oss hem.

Mannen kanske inte ens tänkte ge sig av efter oss.

Jag vet inte.

Men för alltid efteråt var gölen för mig en oberäknelig, sunkig plats där ont kunde finnas.

 

Några gånger rodde min familj till Själaberget.

Det var en liten klack ute i vattnet på andra sidan kanalen. Man rodde en bit, kanske var det längre än jag nu tror – det ser så nära ut på en karta jag hittat på nätet. Där fanns ingenting. Ett träd, kanske. Buskar? Några lösa stenar, kargt och skrovligt berg. Vi metade därifrån. Fick vi fisk? Jag minns inte. Jag strök med handen över berget. Inget fanns, och ändå var det en plats: det ven vindar där om hösten, det la sig snö över stenen om vintern, men det var något man aldrig såg. Där kunde hända mycket som aldrig, aldrig riktigt kom i dagen.

Tänkte jag så?

Knappast. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag bara såg allting som det var. Drog andan och kände allt lite dävet. Ville hem, och vi åkte hem. Det var allt.

Var det?

Partiklar virvlade runt i sjöluften och tog sig in i mig. Jag drog handen i vattnet och sediment från gammalt vandrade in i porerna. Jag kunde ha fått lust att leka en hemsk lek. Att dyn var något annat, att avlagringarna var grymhet, att någon, en nyfödd människa, brast ut i världen som en näckrosknopp och inget mer. Inna, kunde jag ha sagt, och framför mig sett henne vit och födande. Blodig. Jag kunde ha andats som Evelin, mitt hjärta kunde ha slagit som hennes; och jag kunde ha avskytt Hans, eller sett honom rädd, ärrad.

Men jag lekte inte.

Jag bara strök stenen, jag metade, och solen sjönk i det ljumma dyvattnet då vi rodde hem.

 

Då det gått över 20 år sedan jag sist satt på Själaberget märker jag plötsligt att jag tänker intensivt på stenklacken i flera dagar. Det är vår, och i dagarna är en mättnad som gör att jag kommer åt något jag knappt minns. Ett soldis, en ruvande stillhet. Dofter. Det doftar sjö där jag rör mig, och jag reagerar med att få lust att leka.

Jag tar mig försiktigt fram.

Jag ser den karga klacken och ruckar lite på stillheten.

Leken börjar.

Det kommer en båt med några människor i. Det är inget följe av bybor på väg till sandstranden, det är bara några få varelser. Det är Inna och Hans. Och med dem är en flicka, hon är knappt halvvuxen. Jag känner ingen av dem. Inna är knivskuren och trasig, och Hans så hård, så grym, så omöjlig –

Det sveper plötsligt en berättelse över det Själaberg jag lagrat i mitt minne.

 

Jag har aldrig förut i det jag skrivit namngett geografiska platser. Jo, i Jag är Ellen skrev jag om ett bo på en holme, och där vandrade en Boholmsman, men platsen kunde ha hetat vad som helst. Det var inte min hemby Boholmen allt utspelade sig i, för jag påstod aldrig det. I Papp har jag gjort ungefär likadant. Platserna – kyrkbyn, våningshusen, släktingarnas hus, avtagsvägarna och tågstationen – är alla i mitt inre tydliga och liknar verkligheten, men de stiger inte fram till ytan i själva berättelsen, blir inte nämnda vid riktiga namn. Det krävdes inget sådant grepp för att skriva Papp. Berättelsen är mångordig och kraften ligger i annat än det som en geografisk benämning kan framkalla; det är en annan drift som för handlingen framåt. Papp kom till ur mängder av bilder och berättelser, ur sådant jag länge tänkt och antecknat, men aldrig tidigare fogat samman på just detta sätt.

Inna kom ur en enda bild.

Jag såg Själaberget och båten med den olyckliga lilla skaran; jag såg först inget mer. Och jag hade två alternativ. Antingen skrev jag berättelsen precis som den kom till mig, eller också lät jag bli.

Jag kunde inte låta bli.

Jag skrev om Bredviksfjärden, Själaberget, gölen och kanalen. Jag såg brädorna i bryggan Inna gick på, jag vadade i strandkanten bland gyttjiga, slingrande växter. Jag var i gölen; visste vattnet, kände mörkret, andades lukten. Jag såg allting. Och berättelsen som rann till och blev en lång dikt var så lätt att skriva – hela scenografin var redan i mig och talade genom sin blotta existens. Inna var en alldeles komplett långdikt från första råversionen och jag visste att inget kunde göras annorlunda. Alla ingrepp för att tillrättalägga skulle göra att Innas berättelse inte höll.

Men våndan, våndan.

Vad har jag för rätt att förankra en hemsk fantasi i oskyldiga platser som finns i verkligheten?

Jag dryftade min ängslan med personer som står mig nära, och varje gång insåg jag samma: alla platser i världen är möjliga att förlägga litterära fantasier till, så även Breiviksfjäln och lilla, oansenliga Själaberget. Gölen kan vara en spelplats, för där har jag levt och inandats dypartiklar; det är en plats som för mig är lika laddad och användbar som förorten, storstaden, den namngivna stadsdelen är för en annan författare.

Och det grymma?

Varför har jag skrivit jag om något så ont, jag, som ju är en mild och stillsam person?

För att det som är ont och sjukt finns.

För att det gyllene lika gärna kan vara svart, och det loja snabbt bytas ut mot skräck, överallt, när som helst.

För att allt kan hända, och allt händer, hela tiden.

För att jag är helt säker på att en Inna, en Evelin och en Hans finns på riktigt, nånstans, även om de i mitt landskap är fiktiva, och vi når dem aldrig med ljusa avsikter om inte vårt bekanta hemvatten får bli blodrött.

Foto: Edit Saarinen

Johanna Boholm bor i Jomala på Åland men har sina rötter i Kronoby i Österbotten.  Hon utkommer i vår på Ellips förlag med kortromanen Papp och diktberättelsen Inna. Hon har tidigare utgett två prosaverk: Bygdebok (Ellips, 2013) och Jag är Ellen (Schildts & Söderströms, 2016). Båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.