Kategoriarkiv: Blogginlägg

Mikaela Nyman: När vändkrets läggs mot vändkrets (2019)


Grafisk form: Emma Strömberg

I Mikaela Nymans lyriska debut levandegörs minnet av en alltför tidigt förlorad syster. Dikterna bottnar i sorg men kretsar också kring impulsen att resa bort och längtan att återvända, om vårt behov att ingå i sammanhang och samtidigt söka nya. Den poetiska reflexionen sveper över hav, öar och kontinenter, skapar beröringspunkter mellan vitt skilda platser, etablerar dubbla tillhörigheter.

I mina drömmar reser vi kors
och tvärs genom ett gränslöst
avfolkat Europa        två sidor
av samma möbiusband

du vänder dig
                         jag vänder mig

vår dubbelhelix
spanar mot horisonten

Lyrik | ISBN 978-952-7081-14-3 | häftad | 112 s. | cirkapris 22 € | utkommer 26.4.2019

[…]

Sven-Erik Klinkmann: Bob Dylan Q & A

Vi bad Sven-Erik Klinkmann, aktuell med boken Dylans lögndetektor: en essä om tiden, besvara tio frågor om Dylan. Modellen hittade vi här.

[…]

Vad skulle du vilja ge Bob Dylan på hans åttioårsdag?

Min bok tillsammans med ett google-översättningsprogram från svenska till engelska.

Vilken är din favoritsång av Dylan och varför?

Duquesne Whistle, inledningsspåret från albumet Tempest (2012). Även om han skrev låten tillsammans med Robert Hunter är den så typiskt och underbart dylanesque. Den är nämligen inte riktigt det den ytligt sett kan se ut som. Den börjar som en lite gammaldags ragtimeinspirerad salongslåt. Sedan kör den igång på full gas som rock’n’roll med ett häftigt gung. Melodin har Dylan knyckt från en trettiotalslåt av Jelly Roll Morton, ragtimepianisten. Textmässigt är låten en gåta, ett svårlöst pussel. Vad handlar den om? Ett tåg som visslar? Ett gammalt järnverk som visslar? Vinden som ryter i Duquesne? Harmageddon? Namnet kan syfta både på en stad nära Pittsburgh och ett ställe i Mellanvästern. Ifall det ligger nära Pittsburgh handlar det om staden där Earl ”Fatha” Hines, min favoritpianist inom jazzen, var född. Syftar den på det andra Duquesne kan den handla om en av de värsta orkaner som drabbat USA. Det andra Duquesne jämnades nästan till marken av orkanen år 2011. Så där kan man hålla på tills man kommer till slutet av låten som handlar om en gammal ek. Det franska uttrycket Duquesne kan översättas till svenska som ”av eken”. Det är namnet på ett fort som fransmännen byggde i området på 1700-talet och gav namnet Fort Duquense efter en amiral som hette Duquesne …

Vad är det mest överraskande du hittat om Dylan när du skrev boken?

Kanske att han är så starkt judeo-kristet orienterad i sitt tänkande kring tiden och människans plats i universum. Hans föreställningar om tiden är baserade på gamla traditioner, både bibliska och amerikanska (folkmusik, blues, gospel, country). Samtidigt gör han någonting säreget av traditionerna. Han vrider till och blandar olika tankelinjer. Därigenom skapar han sin egen tolkningsmodell för att förstå världen och tiden.

Vilka moderna artister tycker du är jämförbara med Dylan?

Kanske ingen, egentligen. Hans blandning av det höga och det låga, det personliga och det generella, det filosofiska och det musiska är unik. Han är märkligt nog alltid både närvarande och frånvarande i sina sånger. Man får kanske gå tillbaks till Shakespeare för att hitta någon som påminner om honom i det här avseendet.

Hur skulle du sälja Dylan till dem som säger att de inte är Dylan fans?

Jag skulle säga: ta och lyssna utan förutfattade meningar på någon av hans sånger från exempelvis 2000-talet. Albumet Tempest eller hans senaste skiva, Rough and Rowdy Ways, är bra ställen att börja på. Tänk inte så mycket på genre när du lyssnar utan mer på att ta in musiken och texten som en helhet. Acceptera Dylans röst som det uttrycksfulla instrument den är.

Fyll i den här meningen: Utan Dylan skulle det inte finnas någon …

…rockmusik av den typ som vi tar för given som en del av den populära musikhistorien. Det var ju en musik som snabbt erövrade västvärlden men som många menar inte längre är speciellt relevant i dag. Det kan förstås diskuteras. Däremot är det svårt att komma till någon annan slutsats än att rocken utan Dylan inte skulle ha fått det utseende den fick.

Essä | ISBN 978-952-7081-22-8| danskt band, trådbunden inlaga | 320 s. | 26,80 € | 24.5.2021

Beställningar: boklund.fi

 

 

 

Sven-Erik Klinkmann: Några tankar om tänkandet (och språket)

Det känns som om tänkandet kring tänkandet alltid måste börja med en rad frågor. Var började egentligen tänkandet? Vem började tänkandet? Hur började det? Om det är så som Descartes hävdar att jag finns till eftersom jag tänker, då måste också frågan ställas: varför är det just jag som tänker? Borde man inte hellre säga att det är språket eller språken som tänker genom mig och inte bara genom mig utan genom dig, genom miljoner, miljarder människor. Och vem säger att inte djuren skulle kunna tänka? Kanske tänker de minst lika mycket som vi människor, men de tänker kanske på andra sätt, med andra språk än våra språk. Andra, men besläktade språk.

Tänkandet är, menar ju Spinoza, ett av två grundläggande sätt för oss människor att få tillgång till det han kallar substansen, två sätt eller modus som är intvinnade i varandra, den fysiska och den mentala världen som båda emanerar från substansen, det oändliga, det oföränderliga. Tänkandet tycks på ett paradoxalt sätt kunna ta oss förbi det fysiska samtidigt som det är en del av det fysiska. Och när det drivs till sin yttersta spets som ett logiskt system, ett kunskapsprojekt, kommer det, menar han, att göra oss glada och fria. Det kommer att befria oss från allsköns barlast, bråte, affekter som hela tiden försöker ställa till det med alla möjliga typer av otyg.

Porträtt av Baruch Spinoza (16321677). Källa: Wikipedia

Är inte språket det som ger oss möjlighet att tänka, eller hur sker egentligen tankeprocessen? Handlar det om färdigt uttänkta problem och möjliga lösningar, färdvägar som vi aktualiserar genom språket? Är det språket som låter oss tänka, språket som så att säga indirekt tänker genom oss? Men leder inte en sådan tanke till ett slags deterministisk, närmast fascistisk  världsbild? Vad blev det i så fall av den frihet som filosofen anvisade, den som skulle uppnås  när tänkandet blir obundet, förutsättningslöst, fritt att röra sig som vindarna eller det som förut betecknades som anden, det andliga.

Men i vår tid, i den tid som kallas antropocen, ett ord med en självmedvetenhet som är så typisk för det mänskliga, är det inte längre sådana metafysiska projekt som tycks kunna leda oss framåt på en väg eller mot en framtid som numera ser allt svårare ut, allt mörkare, alltmer negativt laddad, och detta märkligt nog allt mer så ju mer vi strävar efter den kunskap som skulle ge oss det filosofen William Egginton kallar the code of codes, ett slags universalnyckel till tillvaron, något som överträffar Heideggers vision av varat och tiden, går förbi Spinozas conatus, passerar Kants kategoriska imperativ (där människan ju aldrig är riktigt fri, eftersom hon ställs inför etiska krav, kanske ett av de mer realistiska tankespåren filosofin producerat).

Människans öde i form av tänkandet och språket/språken är oändligt fascinerande och samtidigt så oerhört svårfångat, svårbeskrivbart. Kanske är det bästa man kan försöka göra att peka på några poler och linjer, några möjligheter och varningssignaler, vilket är vad jag ska göra i det här inlägget. Jag numrerar dem för säkerhets skull, för att inte helt tappa orienteringen i tänkandets och språkets labyrinter (vilket självfallet inte är någon garanti för att inte just detta inträffar, men åtminstone ger det något slags sken av ett försök till ordning och reda, ett slags tillfällig överblick).

(1) Vad händer om allt är determinerat, om tänkandet är vad det är, som man säger i mafiosokretsar? I det fallet handlar uttrycket om ett förestående mord som av olika orsaker är ofrånkomligt. ”It is what it is”, säger Joe Pesci, maffiabossen, i filmen The Irishman. Om stenen som rullar nedför slänten är determinerad att hamna på just det ställe den kommer att hamna på. Vad innebär det i så fall? Att världen är just sådan den är och inget annat, att den inte kan vara något annat, att den är den bästa av alla möjliga världar, som Leibniz, filosofen och matematikern, uttryckte det på 1600-talet. Den bästa eller möjligen den sämsta av alla tänkbara världar. Men kan man alls tänka världar? Hamnar man då inte i Stjärnornas krig eller Världarnas krig?

I ett av de sju föredrag Jorge Luis Borges höll i juni och juli 1977 på Teatro Coliseo i Buenos Aires talade han om kabbalan, den judiska mystiken. I kabbalan antar man, påpekade han, att det var bokstäverna som kom först. Att bokstäverna var Guds redskap, inte orden som bokstäverna betecknade. Det blir därmed som om man, trots all erfarenhet, menade att Skriften kom före det talade ordet. I så fall är ingenting i Den Heliga Skrift tillfälligt: allt måste vara ödesbestämt. Muslimerna går enligt Borges ett steg längre. För de muslimska laglärda är Koranen inte en bok vilken som helst. Det är en bok som är äldre än det arabiska språket: den kan varken studeras historiskt eller filologiskt eftersom den fanns före araberna. Man kan inte ens gå med på att Koranen skulle vara Guds verk; den är något djupare och mera gåtfullt. Säger Borges.

Jorge Luis Borges (18991986). Fotograf: Annemarie Heinrich (1967). Källa: Wikipedia

(2) Den rena tanken, den fria tanken tycks paradoxalt nog bara existera i en deterministisk form, som geometri, matematik, imaginära tal, osäkerhetsprincipen, relativitetsteorin, The Big Bang. Hur långt kan människan komma inåt och utåt i materien? Finns det några gränser? Och är inte de här gränsposteringarna farliga, så som sådana tenderar vara det? Jag börjar tänka på Dominique Janicauds bok On the Human Condition, där han säger att människans öde tycks vara överskridandet. Redan Platon ställde med sin grottmetafor, i dialogen Staten, frågan om överskridandet, frågan om verklighet och sken. Vilket är det ena och vilket det andra? I samma dialog talar Platons bror Glaucon om Gyges, kungen av Lydien. Häromkvällen såg vi ett tv-program på Yle Fem med Daniel Olin där Gideon Bolotowsky, hedersordförande i Helsingfors judiska församling, i anslutning till frågan om hatretoriken på sociala media, nämnde just Gyges, kungen som med hjälp av en ring kunde bli osynlig. Tänk vilken frihet osynligheten – eller anonymiteten på sociala media – kan ge! I dialogen (i svensk översättning av Magnus Dalsjö, reviderad av David Tabachovitz):

Om det nu funnes två sådana ringar och den rättrådige satte på sig den ena, den orättfärdige den andra, så skulle väl ingen, tycks det, vara så stålsatt, att han stannade kvar i rättrådighetens tjänst och förmådde att avhålla sig från och icke förgripa sig på andras egendom. Det stod ju honom då fritt att utan fruktan ta på torget vad han önskade, att gå in i bostäder och ligga med vem han behagade, att döda eller frige vemsomhelst och även i övrigt bete sig som en gud bland människor. Den rättrådiges handlingssätt skulle inte alls skilja sig från den orättrådiges, utan båda skulle gå åt samma håll. Och detta torde man väl kunna anse som ett slående bevis för det påståendet, att ingen frivilligt utan bara av nödtvång handlar rätt.

Men osynligheten är kanske en chimär, i varje fall om den gäller människan. Samtidigt är den en möjlighet, en öppning som man inte kan bortse ifrån. Den leder tanken vidare till förekomsten av änglar, det övernaturliga, i vid mening det transcendenta. Men kan man längre tro på någonting utöver det immanenta? Bruno Bosteels har i essän The jargon of finitude. Or, materialism today (2009) ställt den frågan på ett sätt som känns adekvat. Det intressanta är att en sådan form av ändlighet, materialitet som Bosteels menar att dagens filosofer arbetar med också i sig kommer att leda till en apori eller motsägelse:

When thinking can be no more than the exposure of and to finitude without falling in the traps of an idealist, metaphysical or dogmatic illusion, however, then any attempt to change that which finitude exposes is also by definition blocked in advance. Thinking as finite thinking thus sustains its radicality only by showing that at least it does not make the mistake of having confidence in, let alone act upon, some notion of infinity. Or, to put it differently, it is the analytic of finitude for which all appeals to the actual infinite must by definition be seen as disastrous – an impending disaster that is often referred to in the moralizing language of ‘the worst’, with radicalism consisting in at least having avoided all that. So if idealism can be defined as granting antecedence not to mind over matter so much as to the law over the interruption of the law, then the paradigm of finitude which we find in the critique or deconstruction of the metaphysics of presence perhaps no less than in negative dialectics, by positing the finitude of truth and knowledge as a new law, has in fact become idealist.

Betyder det i klartext att sådant som änglar och det övernaturliga bör reduceras till i bästa fall fotnoter i mänsklighetens historia? Änglar finns dom? undrade Jarl Kulle och Christina Schollin i filmen med samma namn. Det var år 1961, för sextio år sedan. Redan då tillhörde änglarna ett hotat släkte, dessa som är två dagar och två nätter äldre än oss, som Borges skriver i sin essä från år 1926 om änglarna, Sobre los ángeles. Borges talar om änglarnas stränghet, på engelska the rigor of angels, och med stor spänning väntar jag på en ny bok av William Egginton som har just den titeln eller i varje fall den arbetstiteln. Det är en bok om Borges. I det avslutande stycket i argentinarens korta text om änglarna och deras historia, här i engelsk översättning, knyter han samman deras överlevnad med poesin som uttryck och form:

Here we arrive at the near miracle that is the true motive for this writing: what we might call the survival of the angel. The human imagination has pictured a horde of monsters (tritons, hippogriffs, chimeras, sea serpents, unicorns, devils, dragons, werewolves, cyclopes, fauns, basilisks, demigods, leviathans, and a legion of others) and all have disappeared, except angels. Today, what line of poetry would dare allude to the phoenix or make itself the promenade of a centaur? None; but no poetry, however modern, is unhappy to be a nest of angels and to shine brightly with them. I always imagine them at nightfall, in the dusk of a slum or a vacant lot, in that long, quiet moment when things are gradually left alone, with their backs to the sunset, and when colors are like memories or premonitions of other colors. We must not be too prodigal with our angels; they are the last divinities we harbor, and they might fly away.

William Egginton (1969). Fotograf: Will Kiek. Källa: Wikipedia

(3) The codes of codes, kodernas kod, är, skriver William Egginton, en farlig tanke, en förförisk tanke som lätt leder människan på villovägar. Det märkliga är att code of codes är en frestelse som dyker upp i två helt olika skepnader. Den ena är i det ”vetenskapliga” tänkandet eller rättare i det som blir ett slags överdrift av den typen av tänkande, det som brukar kallas scientism, där man inbillar sig att vetenskapen ska kunna ge svar på alla frågor, inklusive livsfrågorna, frågorna om betydelsen och meningen med livet, moralkoder etc. Den andra är en benhård religiös fundamentalism som vägrar acceptera osäkerhet och tvivel vad gäller trosfrågor. Men det fundamentaliska tänkandet går längre än så. Det är fångat av tanken att allt går att uttyda på enklast möjliga sätt, frihet trumfar tyranni, den traditionella familjen är grunden för ett funktionellt samhälle, det goda och det onda existerar och det finns väldigt lite däremellan, som Egginton skriver.

Men i dag kunde man nästan påstå att en ny rörelse håller på att växa fram inom det intellektuella fältet, en där det inte längre är kunskapen, vetandet som är allt som bör efterträvas, utan där också okunskapen och ovetandet har en viktig roll, kanske en minst lika viktig roll. Jag noterar att den brittiske författaren Peter Ho Davies i The Guardian rentav gjort en topp tio-lista med böcker om det ovetbara. En av böckerna är Borges Ficciones, en annan Shakespeares Hamlet. Jag noterade att också litteraturvetaren Tatjana Brandt i en intervju i Hufvudstadsbladet nyligen med anledning av en ny essäsamling, Läsa tankar – Essäer om geniala böcker och osannolika liv, var inne på liknande tankegångar. Redan rubriken på reportaget är talande: ”Tatjana Brandt försvarar okunskapen – bara den som vågar famla i mörkret kan hitta frihet”. I intervjun påpekade hon bland annat:

Övertron på det rationella kunskapssamhället förtiger att världen – inte minst våra personliga inre världar – i grunden är präglad av kaos, paradoxer och vild fantasi, av okunskap. Verkligt tänkande handlar inte om att besvara de obesvarbara frågorna utan om att gå i en aktiv, oändlig dialog med dem.

Och hon fortsatte: ”Jag tror att det är farligare nu än någonsin att börja tänka dåligt, bara för att man är under tryck. Vi måste våga försvara de kaotiskt vilda och fantasifulla diskurserna, annars börjar vi bara likna det vi motsätter oss”. Brandt beskriver den vakna känslan för okunskap som en oersättlig intellektuell kraft, själva poängen med tänkandet. Den tanken finns tydligt utvecklad i filosofen Jonna Bornemarks senaste böcker som idéhistoriskt tar ett kliv bakåt i tiden till renässans och barock och tänkare som Nicolaus Cusanus och Giordano Bruno, speciellt vad gäller icke-vetandet den förra som teoretiskt markerade en viktig skillnad mellan två olika fakulteter av kunskapstänkande hos människan, ratio och intellectus. Medan ratio är det ”rena” kunskapstänkandet, kunskap som matematik eller ett parti schack är intellectus ett tänkande vid gränser, framför allt mellan kunskap och okunskap, där nya öppningar, nya horisonter kan dyka upp i tankens verkligheter.

Tatjana Brandt (1975–). Fotograf: Vanessa Forstén. Källa: Förlaget M

(4) Poesin anvisar en väg som kan prioritera okunskapen, fantasin, lekfullheten med språk, språket, språken. Men vad är egentligen ett språk? Är matematiken ett språk? Och visst är schack ett språk, noggrant uttänkt i minsta detalj, ett språk som på ett paradoxalt sätt kan bli ett lingua franca, ett slags nytt latin eller esperanto. Men kruxet med det språket är ju att det är ganska begränsat med sina noggranna regler, sina rigorösa linjer och rutor, svart och vitt, krafter, ”figurer” (kung, drottning, löpare, springare, torn och bönder). Visserligen kan schack talas/spelas av alla som lär sig reglerna, men det tenderar att gynna speciella begåvningar och framför allt är det så kunskapsdominerat att det i slutändan överskrider människans tankeförmåga. I dag är de starkaste schackdatorerna, med namn som AlfaZero och Stockfish, helt överlägsna schackspelare, långt starkare än någon människa, oberoende av om personen heter Magnus Carlsen, Anish Giri eller Judit Polgár.

Den här typen av artificiell intelligens, den som datorerna och det digitala tänkandet lett till i vad som väl måste ses som en teknologisk explosion historiskt sett, är baserad på den enklaste av motsatser matematiskt sett, den mellan 0 och 1, eller om man så vill filosofiskt sett mellan stasis och kinestesis, stillhet och rörelse. Det är, som det ser ut, den avgörande skillnaden i det som väl ska  betecknas som verkligheten, större än skillnaden mellan bokstäver, meningar, metaforer. Men är den större än skillnaden mellan begriplighet och obegriplighet? När svårighetsgraden i en text ökar når man till sist ett läge där intellektet inte längre hänger med. Alltsammans förvandlas då till ett slags ordsallad eller betydelser som är så sofistikerade, så mångförgrenade att de nästan inte längre är kommunikativa. Ändå tror jag man bör se dem som oundgängliga. De är helt enkelt nödvändiga för att människans frihet och bundenhet (vid världen, vid varandra som människor, som varelser, som organiska ”apparater”) ska kunna vidmakthållas, testas, utforskas. Det är kanske i ett sådant balansläge mellan ny kunskap och osäkerhet som ett slags intellektuell lycksalighet kan uppnås, kanske bara för en kort stund, men ändå någonting som kommer att ha betydande kringeffekter.

(5) För när Spinoza talar om filosofens lycka och när Levinas säger att den Andre är den som utgör ett spår av det gudomliga som vi är satta att följa, då är det samtidigt ett språk som rör sig i riktning mot det som brukar kallas det religiösa fältet, ett fält som Bruno Bosteels och andra numera sätter ett frågetecken kring. En radikal filosof som Bosteels studerat ingående, Alain Badiou, utgår i sitt tänkande om Händelsen, den avgörande, revolutionerande som rör om i historien, från rent matematiska ”klumpar” eller ansamlingar som när de når en viss täthet tidsmässigt så att säga ”exploderar”, expanderar, och gör om världen. Men problemet med de här tankelinjerna, antingen de sedan är religiösa eller matematiska, är att de inte gärna tillåter motsägelser, eller tvetydigheter, aporier. Det är därför Jacques Derrida riktat så stark kritik mot och utfärdat så enträgna varningar för ett tänkande som han ser bygga på iterationen, upprepningen, som till sist vill slå sönder allt som kommer i dess väg. Det är detta tänkandes akilleshäl: våldet, våldsamheten, antingen tänkandet sedan är apokalyptiskt, dystopiskt eller eskatologiskt. Det räknar med ett slut, liksom i en deckare eller en äventyrsfilm, en början och ett slut, eftersom ett slut utan en början blir en självmotsägelse. Det är den ledande formen för det mänskliga berättandet som kan utbroderas och varieras i oändlighet men som alltid återvänder till detta schema: A och O, alltings början och alltings slut. Från Adam (Alef/Alfa) till Omega. Från paradiset till grottan till stjärnorna på himlavalvet.

(6) Derridas alternativ anvisar öppenheten mot framtiden, den ofullbordade framtiden som en möjlighet. Det är en framtid som han menar kan bygga på stoff från de gamla traditionerna, på filosofins frihet men också på de abrahamitiska tankarnas starkare eller svagare löften om generositet, vänskap, gästfrihet, förlåtelse (också där den egentligen är omöjlig), allt det som kan kallas möjlighetshorisonter. Om Derridas filosofi och syn på språket som ofullbordat, i vardande, är det bästa vi kan nå fram till i dag är det ändå inte så lite. Där ingår en svävning, mellan Jerusalem och Aten, slaveriets och frihetens poler, erfarenheter, som vi – självfallet? nödvändigtvis? möjligtvis? – inte kan vara utan, eftersom vi inte har några bättre traditioner att ta till, helt enkelt. När pandemin någon gång släpper sitt grepp, innan följande pandemi möjligen dyker upp, är tanken på att få resa, och inte bara geografiskt, till kanske just Aten och Jerusalem, utan framför allt till språkens och kulturernas mötesplatser och korsvägar, kanske imaginära, men ändå tänkbara, det som kan hålla modet, livsgnistan, hoppet, levande. En utopisk tanke, förvisso, men en tanke som vi kanske inte klarar oss utan.

Jacques Derrida (1930–2004). Källa: https://theconversation.com/in-the-margins-of-philosophy-plato-to-footnotes-63918

[…]

Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist. Hans bok Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkommer på Ellips den 24 maj 2021.

 

 

 

 

 

Metha Skog: Trådriktning

Trådriktning och några lärarcitat dragna till minnes från studietider

I målning. ”De flesta kan skriva sitt namn läsbart – mera fingerfärdighet än så behöver man inte för att bli konstnär. Det är i huvudet det sitter, inte i handen …”  Att kreativiteten sitter där gör att man kan ta samma huvud över till annat. Samma höger- eller vänsterhänthet, skissa stort och snabbt eller finlira detaljnära, ta bort mycket som inte ska vara med eller bygga upp från ingenting. Totum pro parte eller Pars pro toto. 4-årings-kan-själv! och en dåres lämpliga envishet låter begåvningsfaktorer spela in. Visuellt gehör. Att studera ämnets historia och teknik ger kollektivare steg bakåt från staffliet. Visar om man är innanför eller utanför boxar, var man vill vara.

Matilda, farfars syster, var den som höll fötterna kvar på fosterjorden när alla andra, utom farfar, emigrerat till USA.

I design ”Everything is already done. You have to learn the techniques and materials – and then add your own personality, and present time …”  Möjligheter öppnade av ödmjukhet inför tradition och hantverk. När händer lär sig kommer huvudet på saker influerade av samtid. Synkroniciteter har all tid och över allt att röra sig i.

Att allt redan är skrivet har tänkts långt innan tiotusen böcker till skrivits. Men nuet är ännu inte ett lineärt förr, eller offentligt. Förskjutningar ger markeringar att läsa av med penna. Pestens historia går inte att kopiera för coronapandemin. Historien skrivs ibland förhastat på näsor, medan varje subjektiv realtid behöver egna tolkningar, ny analys. Att alla inte köpt vanföreställningar på nätet, men måste beakta dem för att möjligen komma åt förklaringar. För att vi ingår i facit.

I skulptur.  ”—”  Länge tyst för att se vart man var på väg innan han sa något. Visade i linje med det behövlig teknik för nästa moment. Verktyg. Inte hur något borde se ut. Veta själv när man vet mera om sin tanke än hur andra kan sätta sig in i en ännu inte klar. Vilken teknik den ska fostras av. Det är väl där man lämnar amatörläge, blir mera ensam. Akta huvudet.

Och funderingar. En road diskussion kring hur man undviker att avlång form tolkas som fallisk. Eller det där med synålen och den enögde …

Men mera på allvar hur olika betraktare läser in enligt sin verklighetsuppfattning. Respekt för symbolvärden. Och huruvida någon utgår ifrån att man talar om och för sig själv, rakt eller underförstått, med eller utan jagform.

Jag höll på med en ganska stor skulptur, abstrakt utom från två exakta håll där man såg en davidsstjärna. Av film aktiverat som tema. Ett annat ämnes lärare stannade till, och undrade sen ”Är du judinna?”. Berättigad fråga som jag väl tänkte att besvarades i ett uttryck av solidaritet. Mitt nekande svar kändes nästan som ett förnekande. Där med min skiss gjord av torra långa makaroner och målartejp för att man tar vad man hittar för att föra över lineära tankar till tredimension. Den formen går inte att transponera till text. Fungerade bättre som fråga. Långa tankar, fysisk och teknisk ansträngning kan som sådana hedra något, också där de sen inte ska synas. Allt behöver inte förminskas till att förstå, men nog handla om andra för att bli konst.

Takt och taktilt. Form har 360 dimensioner. Våra versmått rör sig fritt, behöver bindas av annat. Stämjärn och pennor vässas. Till och med en fin gammal stämgaffel kan filas ner (det vill säga upp) från 435 till 440 Hz för normalton a¹ som gavs som standard vid 1930-talets slut. Musikens A4-format, så som vi också vill vara överens om något.

Vilka träslag som traditionskunnigt lämpar sig för delarna på ett instrument är intressantare än vilken plast som gör det för en laptop. Och miljövänligare i sin durabilitet och nedbrytbarhet. En kollegas Remingtons veteranstatus stiger snarare i affektionsvärde än förlorar på att vara inkompatibelt omodern, när strömmen går.

Men det är inte längre bara i huvudet eller handen allt sitter när datorn korrläser och föreslår synonymer, ger bildbehandling. Nytt slags samarbete.

Gemensamt för boktryck, klädsömnad, snideri och snickeri med mera är fiberriktningens avgörande betydelse. Böcker lutar sig mot skogen, teknik. Cellulosan som ger papper, men också Viskos för behagliga kläder. En restprodukt av boken vi läser kan vara skjortan vi har på oss.

Dragskåp kan behövas för grafik. Utsug starkt nog att fara iväg med en mössa där slipdamm arbetas loss. Jag har tolkat en heltäckt kollegas läten i skyddsmasken när hon med svavelsyra patinerade brons. Ordförslag tills hon glatt visade ok. Vi har fyllt gjutformar, släppt allt och sprungit ut när 900 grader ur en smältugnsprototyp gjorde rök av betonggolvet under.

Långt tidigare i ”kipsipaja” vid Konstindustriella har vi snävt rundat en degel med smältande typmetall. Som låter sig gjutas till tunga små skulpturer, och bronspatineras. Alltså samma legering av bly, antimon och tenn, som man sen 1400-talet satt texter med. Och ordens patinerande effekter.

Tvådelad bronspatinerad skulptur i typmetall. Samma hopfogad som helhet – se nedan.

Men om något kröker strån på ens huvud i skrivande stunder, är det oftast man själv. Det farliga är att lämna texter ifrån sig. Som nakna ska tala för sig själva. Inte om materialval, penselbredd eller stråkföring. Akta huvudet.

Skrivet i sten.  Många vändor vidare från Gutenberg kan vi tacka Alois Senefelder (1771–1834) för litografin och överkomligare bokutgivning och läsning. Principen är samma (fett och vatten avstöter varandra, plantryck) men stenarna har ersatts av aluminiumplåt, böjbar runt vals med rotationshastighet man gärna skulle visa Senefelder. En skådespelande manusförfattare som i frustration, också ekonomisk, mera tog sig an kalksten för bättre tryckteknik. (Att han ska ha glömt en trasa som med syra etsat i en sten kan stämma lika bra som att Fleming upptäckte penicillinet då han inte städat efter sig.) Senefelder arbetade fram rationella metoder som sammanföll med att Mozarts kvarlämnade arkiv tagits omhand av Johann André som blev affärskollega. Så Wolfgang kan väl ha spelat roll där. Liksom behovet av noter i kommersiell skala.

Farfar Edward hade ”stentryckeri” men så långt före min tid att det inte gav mig berättelser kring, eller kunskap om. Men en tryckpress och stenar därifrån har på egna vägar hittat till konstgrafiker Tapani Tammenpääs ateljé. Metallgrafik av honom finns i min aktuella bok.

Man kan säga att vi bytt metall och vikt för våra böcker, från tung typmetall till aluminiumplåtar som alltså ersätter ytan på de tunga litografi-stenarna. Och höjt volymerna i både mängd och akustik. Framme då vid offset och tryckavfall värt att hitta lösningar för. En av dem är att aluminiumplåtarna återanvänds i bland annat biltillverkning. (till exempel 8 boksidor/plåt plus pärm för 300-sidig bok ger ca 40 plåtar). Alltså kan utdrag ur våra texter, blandade med andras, köra omkring i länder vi inte finns utgivna eller översatta i.

Riktigt gamla litografistenars motiv kan ännu tryckas. Och redan använda stenar kan i åttformiga rörelser slipas mot varandra med fin sand och vatten mellan, och ge två nya ytor att börja om processen på.

Vid små upplagor kan digitaltryck hyfsat avlösa större maskiner (men bland annat radhöjden blir inte lika exakt). Eller som kombination – offset för pärm och digi för inlagan som också lättare ger omtryck då nya plåtar inte behöver göras.

E-boken är ett helt annat kapitel. Ljudboken en annan division. Vem som ska betala vad åt vem är aktuella frågor. Medan vi som skriver ännu trycker pennor mot papper och fingrar mot tangenter i de längsta processerna.

För min del löper tidigare trådar hit och att skriva började vid slutarbetet i skulptur baserat på egna texter. Vet att det är lättare att böja verb än kamstål, behövs mindre utrustning för att komparera adjektiv, men det är lika ensamhetskrävande. Att subjektivitet är annat när det gäller ord än det som kånkas fram med arbetshandskar. Annan slags kunskapsförståelse.

Slutarbete i skulptur vid Svenska Konstskolan i Nykarleby. (Numera en del av Novia i Jakobstad.)

– Så vad jobbar du med? Själv- och bortalärd. Backar utan speglar i kulturens korridorer. I komparativ. Borde vara hört-talas-om åtminstone. Men ändå alltid börja från det viktigaste – ingenting.

När jag var liten kallade mamma mig Den felande länken, benägen att klättra, hänga uppochner. Man kan känna sig som felande länk både mellan konstnärliga discipliner och könen, hur man är funtad, med vilka verktyg händerna tänker bäst. Omsätter frågor.

Från en sån där intervjufråga med Gillar att … lånar jag brorsons svar – att tänka. Fast det ser inte så imponerande ut. Syns knappt. Förrän kanske långt efteråt.

*

Metha Skog är född 1954 i Vasa. Hon har studerat vid Konstindustriella Högskolan i Helsingfors, School of Fashion Design i Boston, och vid Svenska Konstskolan i Nykarleby med skulptur som huvudämne. Medgrundare av och tidigare redaktör och formgivare på Ellips förlag. Aktuell med diktboken Avståndet från näbb till borterst hörbara läte (utkommer 25.4.2021)

[,,,]

Metha Skog är född 1954 i Vasa. Hon har studerat vid Konstindustriella Högskolan i Helsingfors, School of Fashion Design i Boston, och vid Svenska Konstskolan i Nykarleby med skulptur som huvudämne. Medgrundare av och tidigare redaktör och formgivare på Ellips förlag och hedersmedlem i Föreningen E. Senaste bok: Avståndet från näbb till borterst hörbara läte (dikter), Ellips 2021.