Trådriktning och några lärarcitat dragna till minnes från studietider

I målning. ”De flesta kan skriva sitt namn läsbart – mera fingerfärdighet än så behöver man inte för att bli konstnär. Det är i huvudet det sitter, inte i handen …”  Att kreativiteten sitter där gör att man kan ta samma huvud över till annat. Samma höger- eller vänsterhänthet, skissa stort och snabbt eller finlira detaljnära, ta bort mycket som inte ska vara med eller bygga upp från ingenting. Totum pro parte eller Pars pro toto. 4-årings-kan-själv! och en dåres lämpliga envishet låter begåvningsfaktorer spela in. Visuellt gehör. Att studera ämnets historia och teknik ger kollektivare steg bakåt från staffliet. Visar om man är innanför eller utanför boxar, var man vill vara.

Matilda, farfars syster, var den som höll fötterna kvar på fosterjorden när alla andra, utom farfar, emigrerat till USA.

I design.  ”Everything is already done. You have to learn the techniques and materials – and then add your own personality, and present time …”  Möjligheter öppnade av ödmjukhet inför tradition och hantverk. När händer lär sig kommer huvudet på saker influerade av samtid. Synkroniciteter har all tid och över allt att röra sig i.

Att allt redan är skrivet har tänkts långt innan tiotusen böcker till skrivits. Men nuet är ännu inte ett lineärt förr, eller offentligt. Förskjutningar ger markeringar att läsa av med penna. Pestens historia går inte att kopiera för coronapandemin. Historien skrivs ibland förhastat på näsor, medan varje subjektiv realtid behöver egna tolkningar, ny analys. Att alla inte köpt vanföreställningar på nätet, men måste beakta dem för att möjligen komma åt förklaringar. För att vi ingår i facit.

I skulptur.  ”—”  Länge tyst för att se vart man var på väg innan han sa något. Visade i linje med det behövlig teknik för nästa moment. Verktyg. Inte hur något borde se ut. Veta själv när man vet mera om sin tanke än hur andra kan sätta sig in i en ännu inte klar. Vilken teknik den ska fostras av. Det är väl där man lämnar amatörläge, blir mera ensam. Akta huvudet.

Och funderingar. En road diskussion kring hur man undviker att avlång form tolkas som fallisk. Eller det där med synålen och den enögde …

Men mera på allvar hur olika betraktare läser in enligt sin verklighetsuppfattning. Respekt för symbolvärden. Och huruvida någon utgår ifrån att man talar om och för sig själv, rakt eller underförstått, med eller utan jagform.

Jag höll på med en ganska stor skulptur, abstrakt utom från två exakta håll där man såg en davidsstjärna. Av film aktiverat som tema. Ett annat ämnes lärare stannade till, och undrade sen ”Är du judinna?”. Berättigad fråga som jag väl tänkte att besvarades i ett uttryck av solidaritet. Mitt nekande svar kändes nästan som ett förnekande. Där med min skiss gjord av torra långa makaroner och målartejp för att man tar vad man hittar för att föra över lineära tankar till tredimension. Den formen går inte att transponera till text. Fungerade bättre som fråga. Långa tankar, fysisk och teknisk ansträngning kan som sådana hedra något, också där de sen inte ska synas. Allt behöver inte förminskas till att förstå, men nog handla om andra för att bli konst.

Takt och taktilt. Form har 360 dimensioner. Våra versmått rör sig fritt, behöver bindas av annat. Stämjärn och pennor vässas. Till och med en fin gammal stämgaffel kan filas ner (det vill säga upp) från 435 till 440 Hz för normalton a¹ som gavs som standard vid 1930-talets slut. Musikens A4-format, så som vi också vill vara överens om något.

Vilka träslag som traditionskunnigt lämpar sig för delarna på ett instrument är intressantare än vilken plast som gör det för en laptop. Och miljövänligare i sin durabilitet och nedbrytbarhet. En kollegas Remingtons veteranstatus stiger snarare i affektionsvärde än förlorar på att vara inkompatibelt omodern, när strömmen går.

Men det är inte längre bara i huvudet eller handen allt sitter när datorn korrläser och föreslår synonymer, ger bildbehandling. Nytt slags samarbete.

Gemensamt för boktryck, klädsömnad, snideri och snickeri med mera är fiberriktningens avgörande betydelse. Böcker lutar sig mot skogen, teknik. Cellulosan som ger papper, men också Viskos för behagliga kläder. En restprodukt av boken vi läser kan vara skjortan vi har på oss.

Dragskåp kan behövas för grafik. Utsug starkt nog att fara iväg med en mössa där slipdamm arbetas loss. Jag har tolkat en heltäckt kollegas läten i skyddsmasken när hon med svavelsyra patinerade brons. Ordförslag tills hon glatt visade ok. Vi har fyllt gjutformar, släppt allt och sprungit ut när 900 grader ur en smältugnsprototyp gjorde rök av betonggolvet under.

Långt tidigare i ”kipsipaja” vid Konstindustriella har vi snävt rundat en degel med smältande typmetall. Som låter sig gjutas till tunga små skulpturer, och bronspatineras. Alltså samma legering av bly, antimon och tenn, som man sen 1400-talet satt texter med. Och ordens patinerande effekter.

Tvådelad bronspatinerad skulptur i typmetall. Samma hopfogad som helhet – se nedan.

Men om något kröker strån på ens huvud i skrivande stunder, är det oftast man själv. Det farliga är att lämna texter ifrån sig. Som nakna ska tala för sig själva. Inte om materialval, penselbredd eller stråkföring. Akta huvudet.

Skrivet i sten.  Många vändor vidare från Gutenberg kan vi tacka Alois Senefelder (1771–1834) för litografin och överkomligare bokutgivning och läsning. Principen är samma (fett och vatten avstöter varandra, plantryck) men stenarna har ersatts av aluminiumplåt, böjbar runt vals med rotationshastighet man gärna skulle visa Senefelder. En skådespelande manusförfattare som i frustration, också ekonomisk, mera tog sig an kalksten för bättre tryckteknik. (Att han ska ha glömt en trasa som med syra etsat i en sten kan stämma lika bra som att Fleming upptäckte penicillinet då han inte städat efter sig.) Senefelder arbetade fram rationella metoder som sammanföll med att Mozarts kvarlämnade arkiv tagits omhand av Johann André som blev affärskollega. Så Wolfgang kan väl ha spelat roll där. Liksom behovet av noter i kommersiell skala.

Farfar Edward hade ”stentryckeri” men så långt före min tid att det inte gav mig berättelser kring, eller kunskap om. Men en tryckpress och stenar därifrån har på egna vägar hittat till konstgrafiker Tapani Tammenpääs ateljé. Metallgrafik av honom finns i min aktuella bok.

Man kan säga att vi bytt metall och vikt för våra böcker, från tung typmetall till aluminiumplåtar som alltså ersätter ytan på de tunga litografi-stenarna. Och höjt volymerna i både mängd och akustik. Framme då vid offset och tryckavfall värt att hitta lösningar för. En av dem är att aluminiumplåtarna återanvänds i bland annat biltillverkning. (till exempel 8 boksidor/plåt plus pärm för 300-sidig bok ger ca 40 plåtar). Alltså kan utdrag ur våra texter, blandade med andras, köra omkring i länder vi inte finns utgivna eller översatta i.

Riktigt gamla litografistenars motiv kan ännu tryckas. Och redan använda stenar kan i åttformiga rörelser slipas mot varandra med fin sand och vatten mellan, och ge två nya ytor att börja om processen på.

Vid små upplagor kan digitaltryck hyfsat avlösa större maskiner (men bland annat radhöjden blir inte lika exakt). Eller som kombination – offset för pärm och digi för inlagan som också lättare ger omtryck då nya plåtar inte behöver göras.

E-boken är ett helt annat kapitel. Ljudboken en annan division. Vem som ska betala vad åt vem är aktuella frågor. Medan vi som skriver ännu trycker pennor mot papper och fingrar mot tangenter i de längsta processerna.

För min del löper tidigare trådar hit och att skriva började vid slutarbetet i skulptur baserat på egna texter. Vet att det är lättare att böja verb än kamstål, behövs mindre utrustning för att komparera adjektiv, men det är lika ensamhetskrävande. Att subjektivitet är annat när det gäller ord än det som kånkas fram med arbetshandskar. Annan slags kunskapsförståelse.

Slutarbete i skulptur vid Svenska Konstskolan i Nykarleby. (Numera en del av Novia i Jakobstad.)

– Så vad jobbar du med? Själv- och bortalärd. Backar utan speglar i kulturens korridorer. I komparativ. Borde vara hört-talas-om åtminstone. Men ändå alltid börja från det viktigaste – ingenting.

När jag var liten kallade mamma mig Den felande länken, benägen att klättra, hänga uppochner. Man kan känna sig som felande länk både mellan konstnärliga discipliner och könen, hur man är funtad, med vilka verktyg händerna tänker bäst. Omsätter frågor.

Från en sån där intervjufråga med Gillar att … lånar jag brorsons svar – att tänka. Fast det ser inte så imponerande ut. Syns knappt. Förrän kanske långt efteråt.

*

Metha Skog är född 1954 i Vasa. Hon har studerat vid Konstindustriella Högskolan i Helsingfors, School of Fashion Design i Boston, och vid Svenska Konstskolan i Nykarleby med skulptur som huvudämne. Medgrundare av och tidigare redaktör och formgivare på Ellips förlag. Aktuell med diktboken Avståndet från näbb till borterst hörbara läte (utkommer 25.4.2021)

[,,,]

Metha Skog är född 1954 i Vasa. Hon har studerat vid Konstindustriella Högskolan i Helsingfors, School of Fashion Design i Boston, och vid Svenska Konstskolan i Nykarleby med skulptur som huvudämne. Medgrundare av och tidigare redaktör och formgivare på Ellips förlag och hedersmedlem i Föreningen E. Senaste bok: Avståndet från näbb till borterst hörbara läte (dikter), Ellips 2021.