Det känns som om tänkandet kring tänkandet alltid måste börja med en rad frågor. Var började egentligen tänkandet? Vem började tänkandet? Hur började det? Om det är så som Descartes hävdar att jag finns till eftersom jag tänker, då måste också frågan ställas: varför är det just jag som tänker? Borde man inte hellre säga att det är språket eller språken som tänker genom mig och inte bara genom mig utan genom dig, genom miljoner, miljarder människor. Och vem säger att inte djuren skulle kunna tänka? Kanske tänker de minst lika mycket som vi människor, men de tänker kanske på andra sätt, med andra språk än våra språk. Andra, men besläktade språk.

Tänkandet är, menar ju Spinoza, ett av två grundläggande sätt för oss människor att få tillgång till det han kallar substansen, två sätt eller modus som är intvinnade i varandra, den fysiska och den mentala världen som båda emanerar från substansen, det oändliga, det oföränderliga. Tänkandet tycks på ett paradoxalt sätt kunna ta oss förbi det fysiska samtidigt som det är en del av det fysiska. Och när det drivs till sin yttersta spets som ett logiskt system, ett kunskapsprojekt, kommer det, menar han, att göra oss glada och fria. Det kommer att befria oss från allsköns barlast, bråte, affekter som hela tiden försöker ställa till det med alla möjliga typer av otyg.

Porträtt av Baruch Spinoza (1632–1677). Källa: Wikipedia

Är inte språket det som ger oss möjlighet att tänka, eller hur sker egentligen tankeprocessen? Handlar det om färdigt uttänkta problem och möjliga lösningar, färdvägar som vi aktualiserar genom språket? Är det språket som låter oss tänka, språket som så att säga indirekt tänker genom oss? Men leder inte en sådan tanke till ett slags deterministisk, närmast fascistisk  världsbild? Vad blev det i så fall av den frihet som filosofen anvisade, den som skulle uppnås  när tänkandet blir obundet, förutsättningslöst, fritt att röra sig som vindarna eller det som förut betecknades som anden, det andliga.

Men i vår tid, i den tid som kallas antropocen, ett ord med en självmedvetenhet som är så typisk för det mänskliga, är det inte längre sådana metafysiska projekt som tycks kunna leda oss framåt på en väg eller mot en framtid som numera ser allt svårare ut, allt mörkare, alltmer negativt laddad, och detta märkligt nog allt mer så ju mer vi strävar efter den kunskap som skulle ge oss det filosofen William Egginton kallar the code of codes, ett slags universalnyckel till tillvaron, något som överträffar Heideggers vision av varat och tiden, går förbi Spinozas conatus, passerar Kants kategoriska imperativ (där människan ju aldrig är riktigt fri, eftersom hon ställs inför etiska krav, kanske ett av de mer realistiska tankespåren filosofin producerat).

Människans öde i form av tänkandet och språket/språken är oändligt fascinerande och samtidigt så oerhört svårfångat, svårbeskrivbart. Kanske är det bästa man kan försöka göra att peka på några poler och linjer, några möjligheter och varningssignaler, vilket är vad jag ska göra i det här inlägget. Jag numrerar dem för säkerhets skull, för att inte helt tappa orienteringen i tänkandets och språkets labyrinter (vilket självfallet inte är någon garanti för att inte just detta inträffar, men åtminstone ger det något slags sken av ett försök till ordning och reda, ett slags tillfällig överblick).

(1) Vad händer om allt är determinerat, om tänkandet är vad det är, som man säger i mafiosokretsar? I det fallet handlar uttrycket om ett förestående mord som av olika orsaker är ofrånkomligt. ”It is what it is”, säger Joe Pesci, maffiabossen, i filmen The Irishman. Om stenen som rullar nedför slänten är determinerad att hamna på just det ställe den kommer att hamna på. Vad innebär det i så fall? Att världen är just sådan den är och inget annat, att den inte kan vara något annat, att den är den bästa av alla möjliga världar, som Leibniz, filosofen och matematikern, uttryckte det på 1600-talet. Den bästa eller möjligen den sämsta av alla tänkbara världar. Men kan man alls tänka världar? Hamnar man då inte i Stjärnornas krig eller Världarnas krig?

I ett av de sju föredrag Jorge Luis Borges höll i juni och juli 1977 på Teatro Coliseo i Buenos Aires talade han om kabbalan, den judiska mystiken. I kabbalan antar man, påpekade han, att det var bokstäverna som kom först. Att bokstäverna var Guds redskap, inte orden som bokstäverna betecknade. Det blir därmed som om man, trots all erfarenhet, menade att Skriften kom före det talade ordet. I så fall är ingenting i Den Heliga Skrift tillfälligt: allt måste vara ödesbestämt. Muslimerna går enligt Borges ett steg längre. För de muslimska laglärda är Koranen inte en bok vilken som helst. Det är en bok som är äldre än det arabiska språket: den kan varken studeras historiskt eller filologiskt eftersom den fanns före araberna. Man kan inte ens gå med på att Koranen skulle vara Guds verk; den är något djupare och mera gåtfullt. Säger Borges.

Jorge Luis Borges (1899–1986). Fotograf: Annemarie Heinrich (1967). Källa: Wikipedia

(2) Den rena tanken, den fria tanken tycks paradoxalt nog bara existera i en deterministisk form, som geometri, matematik, imaginära tal, osäkerhetsprincipen, relativitetsteorin, The Big Bang. Hur långt kan människan komma inåt och utåt i materien? Finns det några gränser? Och är inte de här gränsposteringarna farliga, så som sådana tenderar vara det? Jag börjar tänka på Dominique Janicauds bok On the Human Condition, där han säger att människans öde tycks vara överskridandet. Redan Platon ställde med sin grottmetafor, i dialogen Staten, frågan om överskridandet, frågan om verklighet och sken. Vilket är det ena och vilket det andra? I samma dialog talar Platons bror Glaucon om Gyges, kungen av Lydien. Häromkvällen såg vi ett tv-program på Yle Fem med Daniel Olin där Gideon Bolotowsky, hedersordförande i Helsingfors judiska församling, i anslutning till frågan om hatretoriken på sociala media, nämnde just Gyges, kungen som med hjälp av en ring kunde bli osynlig. Tänk vilken frihet osynligheten – eller anonymiteten på sociala media – kan ge! I dialogen (i svensk översättning av Magnus Dalsjö, reviderad av David Tabachovitz):

Om det nu funnes två sådana ringar och den rättrådige satte på sig den ena, den orättfärdige den andra, så skulle väl ingen, tycks det, vara så stålsatt, att han stannade kvar i rättrådighetens tjänst och förmådde att avhålla sig från och icke förgripa sig på andras egendom. Det stod ju honom då fritt att utan fruktan ta på torget vad han önskade, att gå in i bostäder och ligga med vem han behagade, att döda eller frige vemsomhelst och även i övrigt bete sig som en gud bland människor. Den rättrådiges handlingssätt skulle inte alls skilja sig från den orättrådiges, utan båda skulle gå åt samma håll. Och detta torde man väl kunna anse som ett slående bevis för det påståendet, att ingen frivilligt utan bara av nödtvång handlar rätt.

Men osynligheten är kanske en chimär, i varje fall om den gäller människan. Samtidigt är den en möjlighet, en öppning som man inte kan bortse ifrån. Den leder tanken vidare till förekomsten av änglar, det övernaturliga, i vid mening det transcendenta. Men kan man längre tro på någonting utöver det immanenta? Bruno Bosteels har i essän The jargon of finitude. Or, materialism today (2009) ställt den frågan på ett sätt som känns adekvat. Det intressanta är att en sådan form av ändlighet, materialitet som Bosteels menar att dagens filosofer arbetar med också i sig kommer att leda till en apori eller motsägelse:

When thinking can be no more than the exposure of and to finitude without falling in the traps of an idealist, metaphysical or dogmatic illusion, however, then any attempt to change that which finitude exposes is also by definition blocked in advance. Thinking as finite thinking thus sustains its radicality only by showing that at least it does not make the mistake of having confidence in, let alone act upon, some notion of infinity. Or, to put it differently, it is the analytic of finitude for which all appeals to the actual infinite must by definition be seen as disastrous – an impending disaster that is often referred to in the moralizing language of ‘the worst’, with radicalism consisting in at least having avoided all that. So if idealism can be defined as granting antecedence not to mind over matter so much as to the law over the interruption of the law, then the paradigm of finitude which we find in the critique or deconstruction of the metaphysics of presence perhaps no less than in negative dialectics, by positing the finitude of truth and knowledge as a new law, has in fact become idealist.

Betyder det i klartext att sådant som änglar och det övernaturliga bör reduceras till i bästa fall fotnoter i mänsklighetens historia? Änglar finns dom? undrade Jarl Kulle och Christina Schollin i filmen med samma namn. Det var år 1961, för sextio år sedan. Redan då tillhörde änglarna ett hotat släkte, dessa som är två dagar och två nätter äldre än oss, som Borges skriver i sin essä från år 1926 om änglarna, Sobre los ángeles. Borges talar om änglarnas stränghet, på engelska the rigor of angels, och med stor spänning väntar jag på en ny bok av William Egginton som har just den titeln eller i varje fall den arbetstiteln. Det är en bok om Borges. I det avslutande stycket i argentinarens korta text om änglarna och deras historia, här i engelsk översättning, knyter han samman deras överlevnad med poesin som uttryck och form:

Here we arrive at the near miracle that is the true motive for this writing: what we might call the survival of the angel. The human imagination has pictured a horde of monsters (tritons, hippogriffs, chimeras, sea serpents, unicorns, devils, dragons, werewolves, cyclopes, fauns, basilisks, demigods, leviathans, and a legion of others) and all have disappeared, except angels. Today, what line of poetry would dare allude to the phoenix or make itself the promenade of a centaur? None; but no poetry, however modern, is unhappy to be a nest of angels and to shine brightly with them. I always imagine them at nightfall, in the dusk of a slum or a vacant lot, in that long, quiet moment when things are gradually left alone, with their backs to the sunset, and when colors are like memories or premonitions of other colors. We must not be too prodigal with our angels; they are the last divinities we harbor, and they might fly away.

William Egginton (1969–). Fotograf: Will Kiek. Källa: Wikipedia

(3) The codes of codes, kodernas kod, är, skriver William Egginton, en farlig tanke, en förförisk tanke som lätt leder människan på villovägar. Det märkliga är att code of codes är en frestelse som dyker upp i två helt olika skepnader. Den ena är i det ”vetenskapliga” tänkandet eller rättare i det som blir ett slags överdrift av den typen av tänkande, det som brukar kallas scientism, där man inbillar sig att vetenskapen ska kunna ge svar på alla frågor, inklusive livsfrågorna, frågorna om betydelsen och meningen med livet, moralkoder etc. Den andra är en benhård religiös fundamentalism som vägrar acceptera osäkerhet och tvivel vad gäller trosfrågor. Men det fundamentaliska tänkandet går längre än så. Det är fångat av tanken att allt går att uttyda på enklast möjliga sätt, frihet trumfar tyranni, den traditionella familjen är grunden för ett funktionellt samhälle, det goda och det onda existerar och det finns väldigt lite däremellan, som Egginton skriver.

Men i dag kunde man nästan påstå att en ny rörelse håller på att växa fram inom det intellektuella fältet, en där det inte längre är kunskapen, vetandet som är allt som bör efterträvas, utan där också okunskapen och ovetandet har en viktig roll, kanske en minst lika viktig roll. Jag noterar att den brittiske författaren Peter Ho Davies i The Guardian rentav gjort en topp tio-lista med böcker om det ovetbara. En av böckerna är Borges Ficciones, en annan Shakespeares Hamlet. Jag noterade att också litteraturvetaren Tatjana Brandt i en intervju i Hufvudstadsbladet nyligen med anledning av en ny essäsamling, Läsa tankar – Essäer om geniala böcker och osannolika liv, var inne på liknande tankegångar. Redan rubriken på reportaget är talande: ”Tatjana Brandt försvarar okunskapen – bara den som vågar famla i mörkret kan hitta frihet”. I intervjun påpekade hon bland annat:

Övertron på det rationella kunskapssamhället förtiger att världen – inte minst våra personliga inre världar – i grunden är präglad av kaos, paradoxer och vild fantasi, av okunskap. Verkligt tänkande handlar inte om att besvara de obesvarbara frågorna utan om att gå i en aktiv, oändlig dialog med dem.

Och hon fortsatte: ”Jag tror att det är farligare nu än någonsin att börja tänka dåligt, bara för att man är under tryck. Vi måste våga försvara de kaotiskt vilda och fantasifulla diskurserna, annars börjar vi bara likna det vi motsätter oss”. Brandt beskriver den vakna känslan för okunskap som en oersättlig intellektuell kraft, själva poängen med tänkandet. Den tanken finns tydligt utvecklad i filosofen Jonna Bornemarks senaste böcker som idéhistoriskt tar ett kliv bakåt i tiden till renässans och barock och tänkare som Nicolaus Cusanus och Giordano Bruno, speciellt vad gäller icke-vetandet den förra som teoretiskt markerade en viktig skillnad mellan två olika fakulteter av kunskapstänkande hos människan, ratio och intellectus. Medan ratio är det ”rena” kunskapstänkandet, kunskap som matematik eller ett parti schack är intellectus ett tänkande vid gränser, framför allt mellan kunskap och okunskap, där nya öppningar, nya horisonter kan dyka upp i tankens verkligheter.

Tatjana Brandt (1975–). Fotograf: Vanessa Forstén. Källa: Förlaget M

(4) Poesin anvisar en väg som kan prioritera okunskapen, fantasin, lekfullheten med språk, språket, språken. Men vad är egentligen ett språk? Är matematiken ett språk? Och visst är schack ett språk, noggrant uttänkt i minsta detalj, ett språk som på ett paradoxalt sätt kan bli ett lingua franca, ett slags nytt latin eller esperanto. Men kruxet med det språket är ju att det är ganska begränsat med sina noggranna regler, sina rigorösa linjer och rutor, svart och vitt, krafter, ”figurer” (kung, drottning, löpare, springare, torn och bönder). Visserligen kan schack talas/spelas av alla som lär sig reglerna, men det tenderar att gynna speciella begåvningar och framför allt är det så kunskapsdominerat att det i slutändan överskrider människans tankeförmåga. I dag är de starkaste schackdatorerna, med namn som AlfaZero och Stockfish, helt överlägsna schackspelare, långt starkare än någon människa, oberoende av om personen heter Magnus Carlsen, Anish Giri eller Judit Polgár.

Den här typen av artificiell intelligens, den som datorerna och det digitala tänkandet lett till i vad som väl måste ses som en teknologisk explosion historiskt sett, är baserad på den enklaste av motsatser matematiskt sett, den mellan 0 och 1, eller om man så vill filosofiskt sett mellan stasis och kinestesis, stillhet och rörelse. Det är, som det ser ut, den avgörande skillnaden i det som väl ska  betecknas som verkligheten, större än skillnaden mellan bokstäver, meningar, metaforer. Men är den större än skillnaden mellan begriplighet och obegriplighet? När svårighetsgraden i en text ökar når man till sist ett läge där intellektet inte längre hänger med. Alltsammans förvandlas då till ett slags ordsallad eller betydelser som är så sofistikerade, så mångförgrenade att de nästan inte längre är kommunikativa. Ändå tror jag man bör se dem som oundgängliga. De är helt enkelt nödvändiga för att människans frihet och bundenhet (vid världen, vid varandra som människor, som varelser, som organiska ”apparater”) ska kunna vidmakthållas, testas, utforskas. Det är kanske i ett sådant balansläge mellan ny kunskap och osäkerhet som ett slags intellektuell lycksalighet kan uppnås, kanske bara för en kort stund, men ändå någonting som kommer att ha betydande kringeffekter.

(5) För när Spinoza talar om filosofens lycka och när Levinas säger att den Andre är den som utgör ett spår av det gudomliga som vi är satta att följa, då är det samtidigt ett språk som rör sig i riktning mot det som brukar kallas det religiösa fältet, ett fält som Bruno Bosteels och andra numera sätter ett frågetecken kring. En radikal filosof som Bosteels studerat ingående, Alain Badiou, utgår i sitt tänkande om Händelsen, den avgörande, revolutionerande som rör om i historien, från rent matematiska ”klumpar” eller ansamlingar som när de når en viss täthet tidsmässigt så att säga ”exploderar”, expanderar, och gör om världen. Men problemet med de här tankelinjerna, antingen de sedan är religiösa eller matematiska, är att de inte gärna tillåter motsägelser, eller tvetydigheter, aporier. Det är därför Jacques Derrida riktat så stark kritik mot och utfärdat så enträgna varningar för ett tänkande som han ser bygga på iterationen, upprepningen, som till sist vill slå sönder allt som kommer i dess väg. Det är detta tänkandes akilleshäl: våldet, våldsamheten, antingen tänkandet sedan är apokalyptiskt, dystopiskt eller eskatologiskt. Det räknar med ett slut, liksom i en deckare eller en äventyrsfilm, en början och ett slut, eftersom ett slut utan en början blir en självmotsägelse. Det är den ledande formen för det mänskliga berättandet som kan utbroderas och varieras i oändlighet men som alltid återvänder till detta schema: A och O, alltings början och alltings slut. Från Adam (Alef/Alfa) till Omega. Från paradiset till grottan till stjärnorna på himlavalvet.

(6) Derridas alternativ anvisar öppenheten mot framtiden, den ofullbordade framtiden som en möjlighet. Det är en framtid som han menar kan bygga på stoff från de gamla traditionerna, på filosofins frihet men också på de abrahamitiska tankarnas starkare eller svagare löften om generositet, vänskap, gästfrihet, förlåtelse (också där den egentligen är omöjlig), allt det som kan kallas möjlighetshorisonter. Om Derridas filosofi och syn på språket som ofullbordat, i vardande, är det bästa vi kan nå fram till i dag är det ändå inte så lite. Där ingår en svävning, mellan Jerusalem och Aten, slaveriets och frihetens poler, erfarenheter, som vi – självfallet? nödvändigtvis? möjligtvis? – inte kan vara utan, eftersom vi inte har några bättre traditioner att ta till, helt enkelt. När pandemin någon gång släpper sitt grepp, innan följande pandemi möjligen dyker upp, är tanken på att få resa, och inte bara geografiskt, till kanske just Aten och Jerusalem, utan framför allt till språkens och kulturernas mötesplatser och korsvägar, kanske imaginära, men ändå tänkbara, det som kan hålla modet, livsgnistan, hoppet, levande. En utopisk tanke, förvisso, men en tanke som vi kanske inte klarar oss utan.

Jacques Derrida (1930–2004). Klicka på bilden.

[…]

Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist. Hans bok Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkommer på Ellips den 24 maj 2021.