Anubis, balsameringskonstens och nekropolernas gud.

Vårvintern 2020 befann jag mig i ett vägskäl med en text som varit en rätt trotsig följeslagare under många år. Eller var det snarare jag som varit textens trotsiga följeslagare? Den hade uppstått parallellt med dikterna, trängt sig på och klämt sig in, men också till slut fallit mellan stolarna. Jag hade till en början uppslukats av den, men sedan om och om igen vänt den ryggen. Nu ville den bli klar. Det fanns en bestämdhet i insikten som inte tycktes komma inifrån mig, utan någonstans långt inifrån texten som inte hade fått nå sin fulla tillblivelse, grodden som bara blev längre och längre i sin stilla blekhet under jorden, som ville spränga sig upp och bli sin egen. Jag hade en stark känsla av att texten ville bli fri från mig, lika mycket som jag ville bli fri från den.

Det hade gått några år sedan min senaste diktsamling – den bok som denna nya text hade uppstått bredvid – hade blivit klar och sedan kommit ut, och jag kunde känna hur texten hade lagt beslag på mig. Jag skulle inte lyckas komma vidare i skrivandet om jag inte lade den bakom mig. Det fanns två val: att dödfött förkasta texten eller avsluta arbetet jag hade påbörjat. För bådas skull. Sedan tidigare visste jag att det kan vara omöjligt att fortsätta skriva när någonting ofärdigt, outgivet ligger i vägen. En alldeles påtaglig, odiskutabel blockering. I en av sina dagböcker skriver Sylvia Plath:

Jag grät, helt enkelt för att jag vill bli av med boken, mumifiera den i tryck så att allt jag vill skriva framöver inte sugs ner i dess stora käft.

Något liknande har jag känt med alla mina böcker. Det är först när de mumifierats i tryck som jag verkligen kunnat gå vidare, djupare in i ett nytt skrivande; tiden innan är ett undantag, en sorts liminal tillvaro av uppsamling där kroppen samlar stoff likt vatten. Uppsvullen vankar man omkring utan att kunna vända sig till skrivandet. Orden, språket är inte tillgängligt för en. Den vattenspända huden så lätt att sticka hål på, orden har ändå ingenstans att ta vägen. Det finns ingenstans att skriva dikten ifrån.

Till saken hör att jag hade skrivit prosa. Den hade lockat mig på ett nästan förbjudet sätt. Det fanns en vulgär, rätt patetisk passion i den obekanta processen. Att göra bort sig, nästan inför sig själv. Det var något helt nytt att se en text ta form på det sättet. Visst hade jag tidigare skrivit essäistik, även det ett slags prosa, men det här var något annat. Plötsligt kom jag på mig själv med att ”berätta”. Det fanns en framvällande kraft i prosan, helt olik diktens uppstannande, reflektiva lynne. Och jag minns att jag ville försöka utmana den kärnfullhet, eller renhet, som dikten gjorde anspråk på för att se om den gick att expandera, smutsa ner. En nästan djurisk drift att bara skriva ut allting. Samtidigt ville jag bevara diktens särskilda tilltal och värjde mig mot prosans anspråk på tydlighet, fullständighet. Poetens skam över berättelsen, är kanske så nära jag kan komma en förklaring av vad som pågick inom mig. En instinktiv motvilja till att överge poesin, om än tillfälligt och parentetiskt, att hänge mig åt narrativet framom fragmenten och bilderna. Den öppenhet och frihet som dikten alltid kännetecknats av kändes hotad.

Varför ville jag ens skriva om denna kvinna, Nell, som uppstått i mig från ingenstans? Varifrån hade hon kommit? I barndomen köptes en soffa från ett dödsbo i byn; den hängde med under många år, i pojkrum och i flickrum, och när den en dag inte längre höll ihop blev den, som utslitna soffor på landsbygden blir, uppeldad. Jag råkade vara på besök den dagen och såg hänfört på när den gick upp i rök framför mig. Kanske steg Nell ur den röken, ur den upplevelsen, för jag kände det starkt som om den ande som helt säkert följt med soffan släpptes fri i elden. Kanske var eldningen en ritual nödvändig för skrivandet, för det var som att jag efteråt fick en fix idé att skriva om en kvinna som ligger på en soffa, dagarna i ända. Kanske var jag besatt, intagen av den ande som hade frigjorts, och skrivandet den enda exorcismen. Eller kanske var elden åtminstone den katalysator som fick berättelsen att välla fram. Men berättandet var jag fortfarande kluven till.

I Karolina Ramqvists roman Björnkvinnan är jaget trött på berättelser: ”Jag avskydde dem för det de tycktes göra med världen; för hur berättandet föreföll ha blivit allt medan sanning och tystnad inte längre var något.” Kanske fanns en liknande rädsla hos mig, att den öppenhet som finns i dikten inte skulle finnas i prosan. En rädsla för att lyrikläsarens medskapande inte skulle äga rum på samma sätt för någon som läste min prosa. Jag upplevde att det finns en övertro till berättandet, att det rent av kan vara skadligt för litteraturen med den konstanta fixeringen vid handling. Alla mina fördomar mot prosan höll mig i ett stramt koppel. Samtidigt fanns också en naiv rädsla för att lyriken, den genre jag då publicerat mig i under ett drygt årtionde, skulle betraktas som en lekskola, en plats att gå vidare ifrån, utexamineras från genom prosan – eldprovet. Synen på prosa som författarens vuxenblivande, något som ofta syns i förlagens marknadsföring av poeter som skrivit sin första roman – ”romandebutera”, att debutera på nytt långt in i författarskapet. Prosan som en egentlig början, inte bara en förlängning och utveckling av det redan skrivna. Jag värjde mig mot den synen.

Känslan av att vara hämmad är ett av de mest oproduktiva tillstånd man kan vara i tills man får syn på det, sedan finns inget mer förlösande. Att vara hämmad är också att sluta vara det. En vacker vårdag satt jag plötsligt med en vän och sa precis som det var: Jag hade en text som ville bli klar och visste inte vad jag skulle göra av den. Hon såg förundrat på mig. Det visade sig att vi befann oss i samma situation, men spegelvänd. Även hon hade skrivit en text som nu kontrollerade henne. Hon hade precis skrivit klart ett diktmanus, efter att ditintills uteslutande ha publicerat akademisk och essäistisk text. Vi kände oss båda nakna, liksom utlämnade, men av helt olika skäl.

För mig var det prosan som var blottande; det kändes som om jag inte hade någonstans att gömma mig i den, som om genren till sin natur var mer sårbar. Jag som hade levt under poesins beskydd, där jag på något vis upplevt mig få ”vara ifred”, upplevde att prosan skulle ställa mig framför texten, att den kunde missförstås, läsas långt mycket mer personligt än dikten, som om prosan bar på ett inbyggt sanningsanspråk – kanske en följd av vår tids mest omhuldade genre autofiktionen, som helt ställt på ända vad som är författarens jag och ett fiktivt jag. Hon kände precis tvärtom, att det var poesin som blottade henne, eftersom hon gömt sig i akademin och där varit skonad från den sortens sårbarhet.

I det lilla köket där vi hade satt oss ner kallade hon sitt manus för ”en lättsam bagatell”, en benämning jag genast kunde sympatisera med. Kanske rymdes också min önskan i det uttrycket, att få skriva något litet bara, en märklig liten bok. För mig fanns inget förminskande i uttrycket, allt behöver inte vara fyllt av mening. Det är fullt tillåtet att skriva något som är obegripligt för en själv, något som inte riktigt går att förklara, som bara uppstår. Är det inte alltid så egentligen? Författaren Amina Cain skriver i sin roman Indelicacy:

I was writing a book; I know that now. I had been writing it for two years. The problem was that it would make little sense to most people, and how would that work out? Everyone always wants sense.

Amina Cain och omslaget till hennes roman Indelicacy (klicka på bilden).

Under några veckors tid såg jag sedan texten förvandlas framför mina ögon och bli sig själv, fri från mig. Kort därpå hade jag hittat ut ur texten och greppet den hade runt mig. Den var färdig.

I efterhand, ute på andra sidan texten, ser jag naturligtvis att prosan lika lite som lyriken är begränsande; övertydligheten och överflödet jag befarade skulle finnas i texten infann sig inte. På många sätt har jag skrivit en roman med en poetisk metod, jag har närmat mig berättandet som poet. Jag har varken gjort avkall på eller bedragit dikten. Nu, en pandemi senare, är kortromanen Nell äntligen mumifierad i tryck. Mumifieringen handlar egentligen inte om att skiljas från sin text, sedd som en möda eller belastning, snarare är den en kärleksakt; processen som tar vid när en text ska bli bok innebär ju att tillsammans med förlag och formgivare balsamera materialet för framtiden, på sätt och vis ge det nytt liv efter skrivandets död, efter att författare och bok har separerats. Och när jag nu ser den i sin fulla tillblivelse är det självklart att det var precis så här den skulle bli. För att än en gång låna Amina Cains ord:

I knew that I could write however I wanted, that I need not shy away, even if I must shy away in conversation with people I didn’t love.

[…]

Matilda Södergran är författare och översättare. Född i Korsnäs och numera bosatt i Östergötland, Sverige. Hennes senaste diktsamling Överlevorna tilldelades Sveriges Radios Lyrikpris 2019. Den poetiska kortromanen Nell är hennes sjätte bok.