Utgående ifrån två föreställningar i Helsingfors och Åbo med övervägande österbottniska artister skriver Ylva Perera i Hufvudstadsbladet 9.2.2024 att det är något med det hon kallar den österbottniska hängivenheten. Hon menar att vid sidan om relationen till Sverige och till egenföretagande är det religionen, närmare bestämt den karismatiska traditionen, som utmärker den österbottniska kulturen, paradoxalt nog också när den går åt det religiösa.

Artisterna pratar kanske inte mitt språk, men de pratar till min själ. Till den ambivalenta känsla av åsidosatthet och frihet som kan uppstå i en periferi. Där finns grogrund för självömkan och -exotifiering, men också för skapande. (HBL 9.2.2024)

Närheten till de karismatiska rörelserna kan nämligen ha möjliggjort den hängivenhet med vilken artisterna utforskar sina konstnärskap, säger hon. Konklusionen lyder: ”Jag tror en delorsak till att det görs så mycket bra kultur i Österbotten kan vara att det på gott och på ont finns en tradition av att bejaka hängivenhet. Även om det funnits ett starkt polisande av hur den hängivenheten får se ut.”

I Vasabladet 17.2.2024 tar Sofie Stara upp tråden och menar att kulturen genom att bejaka denna hängivenhet kan ta spjärn mot det konservativa. Hon talar om Österbotten som ett landskap som har auktoritet, tradition, talko, normer och värdekonservatism i sitt dna.

Det finns en hatkärlek till hur hängivenheten, till vad det än må vara, bejakas. Och den är inte obetydlig för att få saker att röra sig i människor, växa, värka och vilja ut. Den bär på en sprängkraft. För himlen är så hög, och mörkret är så mörkt. Med de orden är vi tillbaka i självexotifieringen, men även skapandet. (Vbl 17.2.2024)

Ett par iakttagelser med anledning av detta:

Jag noterar att det kulturbegrepp som används här framför allt tycks gälla den populärkulturella sektorn och att artisterna som nämns är yngre förmågor. Det betyder inte att artisterna som nämns nödvändigtvis bör placeras in i något specifikt kulturellt fack. Och populärkulturen är förvisso viktig i Österbotten. Men det finns, också i Österbotten, författare och konstnärer som befinner sig utanför den sektorn. Var ska man placera in dem i en sådan analys? Drivs också de av denna hängivenhet? Men hur mycket hängivenhet tål den österbottniska kulturen, egentligen?

Ett problem uppstår nämligen  när man använder metaforer för att beskriva komplexa sociala, kulturella och mentalitetsmässiga sammanhang. De börjar snabbt kännas otillräckliga och för grovt tillyxade. Österbotten är många olika saker, också på det kulturella området. Här finns det folkliga, det populära, det smala och det breda, amatörer och proffs, kultur av många olika slag. Dansband, spelmanslag, dragspelare, poeter och scenkonstnärer. Hur hängivna de sedan är, det blir en fråga som man måste ta ställning till från fall till fall.

Som en förklaring till varför den österbottniska kulturen är bra räcker begreppet hängivenhet inte till.

[…]

Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist.  Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkom på Ellips 2021. Hans senaste verk är essäboken Skatan och pingvinen. Att kulturforska i marginalen (Nostos, 2023)