Alexander Bargum, vars debutdiktsamling All tid leder hit är nominerad till 2025 års Runebergspris, skriver om sin relation till poesin och hur rollen som företagsledare går ihop med rollen som poet. Det finns likheter men också betydande skillnader mellan verksamheterna. I båda fallen handlar det om kommunikation men på olika villkor.

Många goda författares öde är att förr eller senare – ofta snarare förr än senare – förses med epitetet ”bortglömd” i de sammanhang då någon trots allt kommer ihåg dem. I samband med min egen skönlitterära debut har jag haft anledning att minnas tre sådana poeter ur forntidens dunkel, nämligen bankdirektören Jacob Tegengren (1875–1956), verkställande direktören Åke Gulin (1906–88) och försäkringsdirektören Kurt Sanmark (1927–90). Alla var högst respektabla skribenter, och de kan än i dag läsas med behållning, även om jag inte själv känner någon uttalad litterär valfrändskap med dem. Orsaken till att jag nämner dem är att jag inte kan komma på några fler namnkunniga finlandssvenska lyriker som gjort en karriär på ledande poster inom handeln, industrin eller finansbranschen.

Denna iakttagelse kanske förefaller trivial. Med tanke på att (grovt uppskattat) kanske 600 personer har publicerat diktsamlingar på svenska i Finland under det senaste seklet, måste diktande näringslivsprofiler ändå betraktas som något tämligen ovanligt. De allra flesta poeter livnär sig på något utöver sina dikter, men affärer hör sällan till födkrokarna. Det samma torde gälla också i ett större geografiskt och språkligt perspektiv. Man kan säkert hitta en Paavo Haavikko eller en Wallace Stevens lite varstans, men vanliga är de inte.

Kurt Sanmark (1927–1990) och Wallace Stevens (1879–1955), två författare med ena foten i försäkringsbranschen.  Foto: Rafael Olin/SLS och Sylvia Salmi/Wikimedia Commons

Då jag själv debuterar som skönlitterär skribent med en bakgrund i juridik och näringsliv, kan jag inte låta bli att reflektera över dessa dubbla roller, och över det faktum att just denna kombination är rätt ovanlig.

Jag börjar med frågan om (yrkes)identitet. Vilka epitet, egenskaper och värdeladdningar förknippar vi spontant med yrkesbeteckningarna ”företagsledare” respektive ”poet”? Listorna kan se ganska olika ut, de urartar i värsta fall i nidbilder, och åtminstone säger de ofta mer om fördomarna hos den som gjort upp listan än om yrkena i sig. Men: olikheterna förefaller ändå att vara ett faktum.

Handlar det kanske om trovärdighet? Kan jag vara en trovärdig företagsledare om jag samtidigt publicerar mig som poet? Kan jag bedriva ett trovärdigt författarskap om jag använder huvuddelen av min arbetstid till något så profant som affärer? I en tidsålder där det förekommer en stundtals ohälsosam fixering vid ”personal branding” är det förvisso inte helt oväntade frågor. Det finns kanske inget allmängiltigt svar, bara mitt eget svar som jag tänkte försöka komma fram till i dessa betraktelser. Först några tankar om skillnader och likheter – om än ganska ytliga – hos mina olika yrkesfält.

Just med tanke på denna dubbla trovärdighetsproblematik kan det förefalla som en stor risk för mig att framträda som skönlitterär debutant. Åtminstone har jag hos andra stött på den uppfattningen, det vill säga att det skulle vara ”modigt” av mig att ge ut en diktsamling. Jag uppskattar den erkänslan, men har inte själv tänkt på saken riktigt på det sättet. Rädslan att misslyckas är väl i någon mån förknippad med allt man ger sig in på, men å andra sidan är väl just risktålighet en egenskap som måste känneteckna varje någotsånär hygglig företagsledare och företagare. Alltså: vanan att hantera affärsmässiga risker ger kanske en viss risktålighet också i annan verksamhet?

Ett annat sätt att försöka konstruera en likhet mellan mitt civila yrke och skrivandet kanske kunde utgå från målmedvetenhet. Under tiotals år har jag lärt mig att ställa upp yrkesmässiga målsättningar och att efter bästa förmåga arbeta för att uppnå dem. Därför borde det egentligen inte alls vara så överraskande att jag också publicerar en diktsamling, enligt följande logik: (i) Jag har alltid varit intresserad av litteratur, (ii) därför vill jag också själv försöka mig på att skriva, (iii) vilket är meningsfullt endast om jag kan utvecklas i mitt skrivande, (iv) och det bästa sättet att driva på utveckling är att att ställa upp ett mål, (v) i det här fallet att få en bok publicerad. Något i den stilen tänkte jag faktiskt helt medvetet då jag lovade mig själv att försöka åstadkomma en bok, men vad jag helt glömde bort i den kedjan var att ställa upp målsättningar för själva mottagandet av en eventuell bok. Det var säkert lika bra så!

Det har sagts att företagsledning i allt väsentligt handlar om kommunikation. Det kanske också litteratur gör, men härvidlag är skillnaderna nog fler än likheterna. Om jag som jurist skriver en avtalstext eller som VD skriver en intern kommuniké till personalen, är det centrala syftet att budskapet ska vara helt entydigt, att kontrollen över budskapet ligger hos mig, att texten inte ska lämna rum för olika mottagares divergerande tolkningar – all sådan mångtydighet är ett misslyckande (utom kanske i sällsynta fall, då en skicklig jurist medvetet vill blanda bort korten med hjälp av mångtydiga texter, men av sådant har jag givetvis ingen personlig erfarenhet …). Då jag däremot skriver en dikt, är hela poängen att varje läsare ska kunna uppfatta den på sitt eget individuella sätt, annars är dikten inte levande. Jag har (förhoppningsvis) haft en egen tanke om vad dikten handlar om, men om den för läsaren handlar om något annat är det något som jag varken kan eller bör försöka kontrollera.

”Det är alltså frågan om det paradoxala och magiska i att med orden som redskap befria tanken från språkets tvång. Vilken befrielse att som företagsledare få syssla också med sådant!”

Däri ligger också diktens frihet, vilket kanske är min allra viktigaste litterära drivkraft (vid sidan av en ren och oförblommerad nyfikenhet på vad jag ska lyckas åstadkomma!). Det är frågan om en kommunikation som inte är instrumentell, inte inriktad på verkan eller på nytta, även om den givetvis inte heller är meningslös. Det är alltså frågan om det paradoxala och magiska i att med orden som redskap befria tanken från språkets tvång. Vilken befrielse att som företagsledare få syssla också med sådant!

Dikten, liksom all konst, får sitt existensberättigande om den lyckas säga något relevant – vilket inte behöver betyda något nytt, eftersom det mesta redan är sagt av de gamla grekerna & co – om livets komplexitet på ett sätt som når fram till åtminstone någon mottagare och som därtill kan betraktas som på något sätt konstruktivt (i betydelsen: något annat än destruktiv propaganda). Det är däremot enligt min uppfattning en villfarelse att förutsätta att dikten (eller konst överhuvudtaget) ska säga något om samhälleliga frågor eller förhållanden. Ett sådant innehåll kan mycket väl vara ett berättigat och lovvärt sätt att ge konsten en struktur och ett syfte, men har mycket lite att göra med konstens existensberättigande.

Det nyss sagda har mången annan uttryckt bättre än vad jag kan göra, och även andra åsikter har formulerats på ett precis lika övertygande sätt. Jag gör inte anspråk på att ha rätt i en sådan diskurs, men för mig är dikten framförallt en motvikt och en motkraft till språkets vardagliga, teknokratiska och i vissa fall rentav destruktiva användningsändamål. Därför är dikten också alltid tvivlande, prövande. Om en utsaga i en dikt ser ut som en sentens är det – åtminstone i min lyriska praktik – inte ett uttryck för säkerhet, utan snarare för tvivel. Diktens sanningsanspråk måste alltid vara skenbara. Men som vägvisare i en komplex värld är all konst av helt avgörande betydelse, och kanske man där någonstans kan hitta en djupare koppling till det ledarskap som behövs också i näringslivet.

”Som vägvisare i en komplex värld är all konst av helt avgörande betydelse, och kanske man där någonstans kan hitta en djupare koppling till det ledarskap som behövs också i näringslivet.”

Det för mig tillbaka till frågan om mina egna yrkesidentiteter. Strängt taget är det förmätet för en debutant att påstå att skrivandet ännu skulle utgöra en sådan, men ambitionen är ändå allvarligt menad, och jag har fortsatt att skriva också efter att debutboken blev klar. Jag har haft turen och förmånen att bli recenserad i rätt stor omfattning, och alla recensenter har på något sätt (vissa mer, andra mindre) vidgått det faktum att jag till mitt vardagliga yrke är företagare och VD. Då kandidaterna för 2025 års Runebergspris offentliggjordes rapporterade Vasabladet med den ståtliga rubriken ”Koncernchefen kan få stort litteraturpris”.

Någon kanske kunde tro att jag skulle vara irriterad över att min utomlitterära karriär framhävs så synligt i samband med min bok. Men så är faktiskt inte alls fallet, tvärtom! Först och främst har jag förstås försökt skriva en bra diktsamling, men en del av min uttalade mission är samtidigt att visa att litteratur och konst överlag är något som passar också personer med hur borgerliga yrken som helst. Jag är rädd att denna egentligen helt uppenbara sanning håller på att bli lite undanskymd i dagens hektiska, specialiserade och delvis kanske också smått infantiliserade tillvaro. Å andra sidan finns det också motsatta tendenser: mer än i tidigare generationer är vi öppna för att också näringslivsprofiler är människor, med smärtpunkter och tillkortakommanden i bagaget, och att sådana mänskliga drag i själva verket är styrkor i ett ledarskap som baserar sig på empati och förtroende. Sedan är det givetvis också lätt för mig att acceptera hänvisningar till min huvudsakliga yrkeskarriär då recensenterna i allmänhet uppfattat denna inbrytning från min sida som en positiv överraskning, och då boken anmälts med inkänning och engagemang.

Av det litterära etablissemanget har jag alltså trots (eller någon gång kanske rentav tack vare) min yrkesbakgrund blivit väl mottagen, utan varje tillstymmelse till misstro eller missunnsamhet. Bland mina kolleger och bekanta i näringslivet har jag också mött idel uppmuntran. Såvitt jag kan bedöma har min trovärdighet som skribent bekräftats – faktiskt – över all förväntan, och min trovärdighet i näringslivet har förblivit intakt, kanske rentav stärkts. Ja, detta är en outhärdligt självbelåten avslutning på min krönika. Till mitt försvar kan jag endast anföra att jag inte inbillar mig att allt detta skulle vara endast min egen förtjänst. Boken skulle inte ha blivit vad den är utan mina eminenta och outtröttliga förläggare, mottagandet skulle inte ha blivit så positivt utan välvilliga, vidsynta och välkomnande kritiker, etablerade författare, intervjuare och läsare – och min relativt stabila position i näringslivet, en position som tillåter utflykter på andra områden, skulle jag inte ha uppnått utan insatserna från hundratals kollegor och kontakter i många olika sammanhang under det senaste kvartsseklet. För allt detta är jag oändligt tacksam, och ser fram emot nästa risktagning på min litterära bana!

Alexander Bargum

Foto: Jani Laukkanen

ALEXANDER BARGUM (född 1975) är jurist till utbildningen. Han har varit verksam som företagare och koncernchef i familjebolaget Algol sedan år 2012 och innehar förtroende-uppdrag i ett antal allmännyttiga organisationer inom bland annat kultur, utbildning, forskning och näringsliv. Tidigare har han publicerat artiklar, uppsatser och rapporter inom sina olika yrkesfält.

[…]

Foto: Sofia Runarsdotter, Fontana Media, Förlaget M/Niklas Sandström

Peter Mickwitz, författare och ordförande för Finlands PEN, var en av inledarna vid seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen som Ellips förlag och Svenska Österbottens litteraturförening arrangerade i Vasa den 12 oktober 2024. Läsning är en förvärvad förmåga, poängterar han i sitt anförande, och i och med detta också någonting som kan gå förlorat. Att lyssna på en ljudbok är inte samma sak som att läsa en bok, hjärnan aktiveras på olika sätt.

Det finns många viktiga sätt att tala om läsning. Den här gången är min infallsvinkel läsningens neurologi. Utgångspunkt är efterordet till ordboken Leksikon, Sett att läsa som jag gav ut på Ellips 2018. Efterordet i fråga heter ”Helt onaturligt, en essä om läsning”.

Så gott som varje bok om läsningens neurologi börjar med just det: att läsa är någonting som inte är naturligt för människan. Så här inleder Maryanne Wolf sin bok Reader, come home, the reading brain in a digital word:

Den mänskliga hjärnan har inte utvecklats för läsning. Läsning är en av de viktigaste epigenetiska prestationerna homo sapiens har uppnått. / — / Att vi uppfann läsningen gav upphov till en ny krets i våra hjärnor. Att uppnå förmågan att djupläsa var en lång process som ingående ändrade strukturerna på den kretsens kopplingar och omvandlade hjärnan, vilket i sin tur förändrade människans sätt att tänka. 

Jag tror att det är viktigt att i en tid då många – även författare – säger att de läser böcker då de lyssnar på ljudböcker försöka förstå vad läsning är, helt konkret, och att därmed även förstå skillnaden mellan att lyssna och att läsa.

Att vi kan tala och lyssna är en följd av en biologisk utveckling. Att skriva och läsa är däremot en kulturell artefakt. Vi har ingen skriv- eller läsgen. När vi läser anpassar sig vår hjärna till en uppgift den inte har naturliga förutsättningar för. Det går att trovärdigt argumentera för att det finns djur som har språk, att argumentera för att det finns djur som kan skriva och läsa är betydligt svårare.

Var än du växer upp lär du dig tala och lyssna, förutsatt att du är frisk. För att vi skall kunna lära oss läsa och skriva måste vi däremot leva i ett samhälle som möjliggör det: ett samhälle som har råd och vilja att utbilda sina barn. Ofta betyder det här att samhället har uppnått en viss ekonomisk utvecklingsnivå och att det finns en politisk vilja att utbilda och bilda befolkningen. Att en sådan vilja inte är självklar ens i så kallade högt utvecklade länder visar till exempel beslutet som nyligen fattades i Slovakien att införa en extra skatt på böcker för att ”de som har råd att köpa böcker – [läs eliten] också har råd att betala för dem”. Eller varför inte det samma här hemma hos oss: förhöjningen av bokmomsen. Det finns helt klart politiska intressen som drar nytta av att folk inte läser, politiska rörelser som värvar väljare bland dem som har låg utbildning och bildning; ju mindre du vet och kan, desto lättare är det att få dig att tro på oss.

Lyssnande sker på olika ställen och olika sätt i hjärnan än läsandet. Läsning aktiverar betydligt fler delar av hjärnan än lyssnande gör. I motsats till talat språk involverar läsning i hög grad också synen. Få saker är så krävande för ögonens rörelseförmåga som att läsa. När vi läser och ögonen rör sig från vänster till höger längsmed textraden gör ögonen hela tiden små pauser. Det är under dessa pauser som det visuella systemet samlar information. Samtidigt som ögonen rör sig framåt längs textraden gör de även återblickar. Uppskattningsvis 10 % av lästiden går åt till dessa bakåtblickar. Inte nog med det: under läsningen ser ögonen också framåt, in i det perifera synfältet; upp till femton bokstäver vidare från den punkt där synen är fixerad. Man har till och med registrerat korsseende hos läsare. Som kuriosa kan nämnas att en kunnig läsare läser en textbok cirka två gånger snabbare än hen lyssnar till samma bok som ljudbok.

Det finns forskning som visar att hjärnor som läser flytande aktiverar förstorade hjärnbarksområden i pann-, hjäss-, och tinningloberna i båda hjärnhalvorna när de utför sådana uppgifter som att dra slutsatser, analysera och göra kritisk utvärdering. Redan att läsa ett enda ord aktiverar myriader av neuroner för att inte tala om vad som händer när vi läser en mening eller en hel bok. Dessa processer i hjärnan har också den effekten att läsning påverkar våra känslor – inte minst förmågan att känna empati – vår förmåga att lära oss, att analysera och förstå, detta på andra och mera djupgående sätt än att lyssna gör.

Att läsning är onaturligt för oss betyder också att olika läsares hjärnor utvecklas på olika sätt. Det är inte svårare – men ändå mycket svårt – för vår hjärna att lära sig läsa från höger till vänster, nerifrån upp eller uppifrån ner än att lära sig läsa så som vi gör från vänster till höger. Det går också alldeles utmärkt att lära sig läsa uppochnervänd text. Även olika typer av skrivsätt – till exempel vårt jämfört med det japanska – formar den läsande hjärnan på olika sätt. Att lyssna är däremot likadant för varje individ hos arten människan inom ett betydligt snävare spektrum.

Vi kan också vara mycket olika som läsare av andra orsaker än kulturella. Till exempel läser deprimerade människor på andra sätt än icke-deprimerade. Ett exempel på detta är psykologen Kay Redfield Jamison som diagnostiserades med bipolaritet. Hennes upplevelse av att i deprimerat tillstånd läsa om och om samma boksida utan att komma ihåg vad hon helt nyss läste kan vara lätt att leva sig in i. Även vår personlighet och våra karaktärsdrag gör oss till olika läsare. En av mina favoritanekdoter om läsning är den om uppfinnaren och fysikern Nikola Tesla. Han led – får man väl kalla det – av tvångstanken att allt han gjorde, började med, måste han alltid slutföra, helt och absolut. Tesla begick misstaget att börja läsa Voltaires samlade verk utan att veta att detta samlade verk består av närmare 100 volymer. Efter den upplevelsen – att ha läst nästan 100 volymer Voltaire – kallade Tesla Voltaire för ett monster.

Voltaire skriver, Tesla läser.

Eftersom läsning är en förvärvad kunskap är den också någonting vi kan förlora. Det samma gäller förstås vårt hörselsinne – att lyssna – men vi kan förlora vår läskunskap utan att det beror på sjukdom eller olycka – helt enkelt lära oss av med att läsa. Beroende på miljöfaktorer kan läsutvecklingen i hjärnan gå bakåt: hjärnan börjar skapa allt mindre sofistikerade kretsar och kopplingar. Det finns de som menar att de förändringar i läsandet som de digitala formerna fört med sig leder till just en sådan utveckling i hjärnan.

Även om det finns undersökningar som visar att vi kanske läser mer än någonsin så är sättet vi läser på – hit och dit hoppande snuttskärmläsning i rasande takt – helt annorlunda än tidigare, vilket i sin tur påverkar hjärnans förmåga till det Wolf kallar djupläsning. Bland annat den ökade förmågan att känna empati som djupläsning ofta leder till minskar. Ett sätt att exemplifiera möjliga problem våra nya lässätt ger upphov till kan göras med hjälp av en av de centrala engelskspråkiga romanerna, George Eliots Middlemarch, ett språkbygge som kunde liknas vid ett barockslott eller en gotisk katedral. Frågan är om en digitalläsare alls klarar av att läsa romaner av denna typ. Hur skulle till exempel denna mening ur Middlemarch fungera på skärm eller i en ljudbok, här i översättning av Elsie och Håkan Trollet:

Och i vissa tillstånd av dov förtvivlan skulle Dorothea i hela sitt liv komma att se Peterskyrkans väldighet, den enorma bronsbaldakinen, det upphöjda syftet i rörelser och dräkter hos profeterna och evangelisterna i mosaikerna ovanför, de röda draperierna som hängdes upp inför julen och som bredde ut sig som en sjukdom på näthinnan.

Ett bisatshelvete eller läsningseufori? För min del kan jag besvara den frågan så här: Jag har läst Middlemarch tre gånger.

George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans (1819–1880), och originalutgåvan av den första delen i romanen Middlemarch (1871-1872),

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz är en finländsk poet född 1964 i Helsingfors där han också är bosatt. Han debuterade 1991 och har gett ut sexton litterära verk, såväl lyrik som essäistik. Hans senaste bok, diktsamlingen Misslyckad i en uggla (Förlaget M), belönades med 2024 års Runebergspris. Han har också gjort viktiga insatser som redaktör och översättare. Sedan 2022 är han ordförande för Finlands PEN. Hans blogg heter Cirklar runt detta utanför.

Panelsamtal utgående från seminarietemat, version 2.o, på antikvariat/galleri Laterna Magica i Helsingfors 24.10.2024. Från vänster, Peter Mickwitz, Heidi von Wright, Ulrika Nielsen och Daniel Wickström. Foto: Ellips.

[…]

Foto: Sofia Runarsdotter, Fontana Media, Förlaget M/Niklas Sandström

Författaren, gymnasielektorn och tidigare läsambassadören Amanda Audas-Kass var en av inledarna vid seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen som Ellips förlag och Svenska Österbottens litteraturförening arrangerade i Vasa den 12 oktober 2024. I sitt anförande utgick hon från sina erfarenheter som modersmålslärare. Någonting har hänt under det senaste femton åren. Allt färre ungdomar har idag en personlig läshistoria, I stället blir en negativ inställning till litteratur och läsning vanligare. Vad har detta för konsekvenser?

En mamma kommer fram till mig efter min föreläsning på föräldramötet.

– Vad har du för tips om man har riktigt svår dyslexi? frågar hon.

Och rösten bär inte riktigt genom hela frågan. Det här är hennes största smärtpunkt.

Det visar sig att den här mamman själv har riktigt grava läs- och skrivsvårigheter.
Hon berättar att hon inte ens kan återge handlingen i den bilderbok om bonden Blom
som hon läser för sitt barn minst tio gånger i veckan. Hon vill göra allt hon kan för att
ge sina barn den hjälp och det stöd som hon själv inte fick tillräckligt av. Därför
kommer hon på en frivillig föräldrakväll om läsning, där jag som finlandssvensk
läsambassadör är inbjuden talare. Hon kommer, trots att det här är hennes största
smärtpunkt.

Jag säger att hon är en fantastisk och en fantastiskt modig mamma. Hennes tårar
börjar rinna, hennes kropp börjar skaka och vi pratar länge.

Den här kvinnan är inte här idag. Människor som hon är sällan på seminarier som
handlar om läsning. Men i någon mån är det för henne och hennes ödessystrar och –
bröder som jag är här idag. Det är för henne och för dem som jag går till jobbet som
modersmålslärare varje dag.

Den här eftermiddagen ska vi tillåta oss att vara i en bubbla. I en bubbla där alla
förstår läsningens ljuvlighet och viktighet. Men vi ska hela tiden komma ihåg den här
kvinnan och alla andra som vi egentligen finns till för. Idag ska vi njuta i vår bubbla,
bli inspirerade och motiverade. Imorgon ska vi kavla upp ärmarna och fortsätta
jobba. För henne och för alla andra som behöver det.

För de lärare som går på knäna under alla krav som de möter varje dag i skolan och
dessutom också borde ha koll på de hundratals nya svenskspråkiga barnböcker som
kommer ut varje år. För lärare inom småbarnspedagogiken som kommer på jobb och
märker att det också idag finns fler tillfälliga vikarier och inhoppare än personer som
faktiskt känner barngruppen och som dessutom förväntas skaka en stimulerande
lässtund ur ärmen. För den växande grupp föräldrar som kanske inte hinner eller
kanske inte ens vill läsa med sina barn på kvällarna.

För dem är vi här idag. För dem är vi där vi är imorgon.

Men det är ju inte alla som är föräldrar, lärare och småbarnspedagoger som vill mer
läsning men helt enkelt inte orkar eller förmår eller hinner. Det finns ju också många
läsare – både yngre och äldre – som absolut inte vill. De är knappast heller här idag,
tänker jag kanske lite fördomsfullt.

En del av dem var på bibliotek med mig här i veckan när jag besökte stadens
huvudbibliotek tillsammans med alla nya studerande i årskurs 1 i den gymnasieskola
som jag jobbar i. Själv letade jag inte ens efter böcker men hittade ändå typ tio som
jag verkligen ville läsa. Mina studerande skulle hitta en enda och många av dem
hittade noll. De såg tvång, plikt och nödvändighet. Jag såg bara möjligheter. Världar
jag ville besöka. Ämnen jag ville lära mig mer om. Det kändes som om vi var på helt
olika platser, och på sätt och vis var vi kanske det.

Men så fanns den här ena killen där. Jag råkar ha bra koll på hans betyg eftersom
jag är hans grupphandledare och den unga mannen i fråga har inte kammat hem ett
enda ensiffrigt vitsord under sin första period i gymnasiet. Ni förstår vad det innebär.
Också jag själv gav honom en tia som han absolut förtjänade.

På biblioteket såg jag honom med en lättläst version av Kjell Westös “Där vi en gång
gått” i handen. Jag sa att det är en suveränt bra bok men att en läsare som han nog
kan ta sig an den den ursprungliga versionen.

– Men alltså, Amanda. Att läsa är det tråkigaste och värsta jag vet.

Inombords tänkte jag “Jaha, inte du heller, min Brutus. Men jag sa det inte högt,
bland annat eftersom han knappast hade förstått vad jag menade.

Det är märkligt, ändå. Att så väldigt få av dagens gymnasiestuderande säger att de
tycker om att läsa. Att människor som väljer en teoretisk och verkligt lästung
utbildning efter grundskolan inte tycker om att läsa. Att till och med någon som sitter
med rader av tior på betyget tycker att läsning är det tråkigaste och värsta han vet.

Det är femton år sedan jag började jobba som gymnasielärare. Jag har i alla år bett
mina studerande att berätta om sin relation till läsning och jag minns när deras
berättelser plötsligt blev annorlunda. Mina första år som lärare kunde alla berätta om
någon period i deras liv när de slukat böcker och älskat läsning. Det var den där
sommaren när de läste en bok om dagen. Det var det där året när de bodde på
biblioteket.

Sedan plötsligt kom de andra berättelserna. Studerande som aldrig hade tyckt om att
läsa. Som sa att de bara hade läst det de måste läsa i skolan.

Och sedan blev de bara fler. På några få år gick de från att inte finnas alls till att vara
i majoritet. Och det här vet vi. Det är ingen överraskning. Det gick bara så
skrämmande snabbt och förändringen var så tydlig. Och vi hann inte riktigt med, var
knappast ens beredda. Faktum är att få i mitt klassrum idag ser sig själva som
läsare. Långt ifrån alla har ett förflutet som bokslukare, nästan ingen har en nutid
som bokslukare.

Gör det något?

Ja. Tyvärr. Det gör jättemycket.

Ibland har jag önskat att läsningen inte skulle vara så oerhört givande och
avgörande. Mitt uppdrag som lärare skulle onekligen vara enklare om det räckte med
att några få upptäcker läsningen och får den som hobby. Lite som med innebandy
eller frimärkssamling. Det är ju ingen katastrof att väldigt få idag samlar på frimärken.
Tråkigt? Kanske det. Men farligt? Nej. Inte det minsta.

Men med ett mindre intresse för och en mindre förmåga i läsning kommer så
mycket … skit. För att använda ett tydligt ord. Du blir ett lättare byte för destruktiva
saker. För falska nyheter. För populism. För övertalning och förenkling. Men också
för dålig koncentrationsförmåga. För språklig fattigdom. Och till och med för stress.
Läsning handlar helt konkret om demokrati och välmående och möjligheter. Därför
får vi inte ge upp. Den här handduken får vi absolut inte kasta in.

Den senaste PISA-undersökningen visar att läsförståelsen bland finländska
niondeklassister sjönk femte mest bland alla de länder som deltog i undersökningen.
Liknande resultat visar också den senaste Pirls-studien som görs bland elever i
årskurs fyra. Läscentrum berättar att läsförståelsen enligt forskning har sjunkit i hela
landet, i alla socioekonomiska grupper och för alla kön. Läsningen är onekligen i kris.

Klicka på bilden!

Forskning visar också att den mest betydelsefulla faktorn för barns läsförståelse och
hur den utvecklas är läsvanorna i hemmen. Föräldrarnas läsning har blivit allt mer
betydelsefull för barnens läsförståelse, och det här är förstås besvärliga fakta för alla
oss som vill att läsningen ska vara något annat än en liten obskyr hobby som några
få ägnar sig åt. Skolan måste jobba målmedvetet och smart för att försöka minska de
klyftor som just nu bara växer. Men skolan kan inte göra allt. Hela samhället behöver
ta i. Alla behöver göra sin del. Hemmen, småbarnspedagogiken, skolan, biblioteken,
förlagen. Alla. Ingen får kasta in någon handduk. Alls.

Amanda Audas-Kass

Amanda Audas-Kass är modersmålslärare och författare i Kvevlax i Österbotten. Åren 2020–2023 arbetade hon som finlandssvensk läsambassadör inom ett treårigt projekt till stöd för barns läsande. Hon har gett ut tre böcker på förlaget Fontana Media och gör regelbundet uppdateringar på sin blogg Nästan för lycklig.

Här kan du läsa en intervju med Amanda Audas-Kass.

Foto: Ellips

Seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen, en del av Litteraturhelg i Vasa 11–12 oktober 2024. Inledare: Magnus William-Olsson, Peter Mickwitz och Amanda Audas-Kass, moderator: Daniel Wickström.

[…]

Foto: Sofia Runarsdotter, Fontana Media, Förlaget M/Niklas Sandström.

Poeten, översättaren och kritikern Magnus William-Olsson var en av inledarna under seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen, som Ellips förlag och Svenska Österbottens litteraturförening arrangerade i Vasa den 12 oktober 2024. Här nedan publicerar vi hans anförande, som belyser och utvidgar diskussionen om läsningens kris; i likhet med andra dysfunktionaliteter i samtiden, och i vår offentlighet, bör den förstås i ljuset av en annan kris, nämligen kritikens. Men vad talar vi om när vi talar om kritik?

Läsningens kris och den kritiska läsningen. När jag fick den subtilt och kiastiskt utformade rubriken på dagens seminarium kände jag mig först handfallen. Den öppnar på många vis snarare för en filosofisk diskussion, än för en läs- och litteraturpolitisk. Inte nog med att relationen mellan läsning, kris och kritik är lika komplicerad som essentiell när det kommer till att läsa litteratur som just litteratur, och inte som kommunikation; ordet krisis på grekiska är substantiveringen av krinō (”avgöra”) som är ursprunget till vårt kritisera. I etymologins ljus kan man argumentera för att kritik handlar om att föra till kris, till avgörande.

Men bortsett från den språkliga komplikationen har jag ofta under senare år sällat mig till dem som argumenterar för att den genomgripande kris vi upplever och har upplevt under ett par tre decennier, för samhället, politiken, åsiktsbildningen och även för litteraturen och läsningen, bör betraktas just som kritikens kris. Och i det ljuset ska ordet kritik uppfattas i vid mening; inte som recensioner allena, utan som ett helt grundläggande och fullständigt integrerat element, ja, faktiskt själva grundbulten, i det vi ofta lite oprecist refererar till som det moderna.

Vad talar vi om när vi talar om kritik? Immanuel Kant konstaterar redan i den första av sina tre huvudarbeten – som han ju för övrigt kallade för just ”kritiker” – Kritik av det rena förnuftet från år 1781, att ”vår tidsålder är kritikens egentliga tidsålder, allt måste underkasta sig den.” Det är just genom att utöva kritik, mot allting – och då menar jag allt: kritiken av ansiktet i morgonspegeln, självkritiken inför ens värv och vandel, kritiken av ideologier, idéer och argument i parlamenten och på universitet, journalistikens kritiska granskning av makten, kritiken av ens partners sätt att städa eller gräla, liksom recensenternas kritik av förelagda böcker, för att bara ta några exempel – som vi, med ett annat berömt Kant-citat, ”frigör oss från vår självförvållade omyndighet” och står fram som moderna, det vill säga, kritiska medborgare. Och denna kritik, i alla dess former, bär på samma löften, framför spegeln som i plenisalen, om förändring och möjlig förbättring.

Titelsidan i förstaupplagan av Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet (1781) Von Foto Wikimedia H.-P.Haack, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15750077

Mycket talar alltså för att många av de ”kriser” vi ser omkring oss idag – den för demokratin, för offentligheten, för sanningen och även krisen för läsningen – bör förstås i ljuset av att das eigentliche Zeitalter der Kritik som Kant identifierade håller på att upplösas. Kritiken lyckas inte länge infria sitt löfte om förändring och möjlig förbättring. Aldrig har vi väl uttryckt så mycket kritik mot allt och alla som idag – men förändras något?

Den som ett ögonblick besinnar konsekvenserna av detta, slutet på kritikens tidsålder – att vi kanske alltså inte längre kan hoppas på att förändra någonting om vi kritiserar, säg, klimatpolitiken, krigshetsarna i Mellanöstern eller som här idag, litteraturpolitiken ­– måste också fråga sig: vad ska vi då hoppas på?

Förra veckan träffade jag en ung poet på en av de releasefester som äger rum nästan varje dag i Stockholm, ett fenomen vi gärna kan återkomma till om vi ska diskutera den litterära offentlighetens förvandling. Hon jobbar för en tidskrift, faktiskt samma tidskrift som jag jobbade för i hennes ålder, och är därför redan förtrogen med litteraturens villkor. Hennes debutbok är på väg från tryckeriet och jag frågade henne om hon var nervös. ”Näe, inte alls”, svarade hon, ”du vet, poesi får ju inte några recensioner”. ”Det är kanske sant”, sa jag, ”men känner du inte att din bok är en händelse, att den gör något med poesin till exempel? Att den tar plats i samtiden och världen!” Men det kunde hon inte alls känna, sa hon. Hon var glad för att boken äntligen skulle komma ut och att några kanske skulle få känna och tänka något när de läste den, precis som hon när hon läser andras böcker. Men det var också allt.

När jag jämför med mina egna känslor inför min debut för snart fyrtio år sedan, var de både lika och annorlunda hennes. Precis som hon gällde min främsta förhoppning förstås att boken skulle få några läsare, människor som gav den tid och prövade dikterna i alla deras register mot sina liv, sitt tänkande, sin tillvaro. Men till skillnad från henne kände jag också, liksom självklart, att min bok var viktig, för litteraturen, för poesin, ja kanske rentav för världen i någon lite svävande mening.

Och jag kunde ju också se fram emot en omfattande offentlig reception. Jag tror att boken, på utgivningsdagen, fick 24 eller om det var 27 recensioner, skrivna av olika kritiker och publicerade i tidningar med egna kulturredaktioner. Samma dag stod boken också i varenda bokhandelsfönster – och på den tiden hade också mindre städer i Sverige bokhandlare. När jag själv gick till affären på morgonen för att köpa frukost, stoppades jag av minst tio grannar och avlägset bekanta som visserligen inte var intresserade av poesi, men som sett min bild i tidningen, läst recensionen, och tyckte att det var en stor och viktig sak att få ge ut en bok som berömda kritiker fann det värt att tänka över och formulera sig kring.

Magnus William-Olssons debutbok O’ (1987)

Litteratur aktualiseras som litteratur för oss på två distinkt olika vis. Det första sker när vi i det privata sätter oss för att läsa en bok. När vi vänder oss till och öppnar oss för orden och prövar verket i och mot oss själva.

Den våldsamma omstöpningen av våra liv och samhällen som digitaliseringen inneburit har egentligen inte ändrat så mycket vad gäller detta slags litterära tillblivelse, den privata. Jag tror inte att fler läste min debut än som kommer att läsa hennes. Jag iakttar förvisso, som många andra, att läsförmågan och förmågan att bestå litteraturen mer komplicerade och fullständiga uppmärksamhetsformer är på dekis. Det syns bland litteraturvetare och kritiker att de inte har så uppövade instrument, så fullödiga sensibiliteter. Det syns på den samtida poesin som blivit rak och enkel och kommunikativ för att svara, tror jag, mot läsarna antagna och faktiska förmågor. Vad gäller läsningens konst befinner vi oss just nu måhända på botten. Men det kommer att vända, det är jag ganska säker på. Konsten att läsa är för central och värdefull för att glömmas bort.

Litteratur aktualiseras emellertid också som litteratur för oss på ett annat sätt, nämligen när vi börjar prata om verken med, och framförallt inför, andra. Detta är litteraturens samhälleliga eller om man så vill offentliga tillblivelse. Och för litteraturen i denna mening har digitaliseringen förändrat allt.

Den så kallade ”dagskritikens” allt överskuggande uppgift är att göra de böcker vi själva INTE har läst – eller ens kommer att läsa – tänk- och talbara för oss. I den diskussion vi för här idag får vi inte glömma det faktum att de böcker vi som enskilda har möjlighet att läsa (vilket inte är fler än ca 5 000 under hela livet) bara är en bråkdel av de böcker vi förhåller oss till därför att andra läst, tänkt, talat och talar om dem.

I det jag ofta kallar ”den nya offentligheten” möter litteraten, framför allt i sociala medier, men även via betald reklam i olika appar, en oändlig massa bokpärmar och författarporträtt ackompanjerade av nån hejig fras. Ett ständigt flöde av boktips – bara från svenskspåkiga bibliotek publiceras ända upp till 100 000 inlägg på Instagram årligen. Men på grundval av detta slags pseudo-litteraturkritik kan vi varken tänka med eller tala om boken i fråga. Vi kan konstatera att Sara Abdollahi, joakimsbokhylla, Clara Diesen eller någon annan bokinfluerare vill göra reklam för boken, och kanske lika mycket för sig själv som smakdomare och varumärke. Alternativt att företrädaren för något förlag, som Jenny Tunedal på Norstedts eller för all del Magnus William-Olsson för Örnen och Kråkans kalender, eller Ulrika Nielsen på Ellips, vill få oss att uppmärksamma en boks existens. Och bakom förekomsten av dessa snabbt förbiflimrande bokpärmar i våra flöden ligger förstås också algoritmer av liknande slag som idogt föreslår oss böcker på ljudboksplattformar eller nätbokhandlar.

En riktig recension, däremot – där kritikern läst noga, satt i sammanhang, prövat boken mot sin smak, sitt tänkande och sitt liv, samt utifrån det beskrivit och värderat den – ger oss alla möjligheten att tänka med och mot recensionen, att forma en uppfattning och tala med andra såväl om recensionen som om dess föremål.

När Immanuel Kant talade om kritikens egentliga tidsålder, talade han ur en på den tiden relativt ny situation. Den, nämligen, där tidningar och andra trycksaker sprids, i vilka skribenter kritiserar företeelser, idéer och varandra, öppet, inför alla som kan och vill läsa. Det är själva den materiella grundvalen för den ”kritikens tidsålder” Kant identifierade. Alltså det som vi i Jürgen Habermas och Hanna Arendts efterföljd brukar tala om som ”offentligheten”. Och det är värt att poängtera att artiklarna, essäerna och recensionerna i dessa de första tidningarna, i mycket hög utsträckning gällde andra skrifter och trycksaker. Litteraturkritik, helt enkelt.

Hannah Arendt och Jürgen Habermas

Konst- och litteraturkritiken är kort sagt själva embryot, kärnan och förutsättningen för den kritiska tidsålderns tillblivelse, det bör vi minnas. Litteraturkritik är ingen perifer sak i det moderna, eller någon subkultur för ”the happy few”. Den är ett laboratorium för utvecklandet av kritiken som konst- och kunskapsform. Den grundbult vi på något sätt måste återvinna förtroendet för om vi också fortsatt ska lita till sådant som den liberala demokratin och våra möjligheter att förändra och förbättra inte bara oss själva, utan … ja, världen, just precis den som vi måste förändra och förbättra om den inte ska gå under i klimatkatastrof, krig och omedmänsklighet.

Magnus William-Olsson

NOT: Vill du läsa mer om kritikens som konst och kunskapsform, konsultera Kritiklabbets skriftserie: skriftserien.se

Magnus William-Olsson, född 1960 och bosatt i Stockholm, är poet, essäist, översättare och kritiker. Han har initierat en mängd olika samarbeten för att främja poesins och kritikens infrastruktur i Sverige och Norden, och driver poesikritiksajten Örnen och Kråkan. Hans senaste bok, Koraxas tomb, utkom 2024.

Seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen, en del av Litteraturhelg i Vasa 11–12 oktober 2024. Inledare: Magnus William-Olsson, Peter Mickwitz och Amanda Audas-Kass, moderator: Daniel Wickström.

[…]

Vad är kritikerns uppgift i en alltmer känslodominerad kulturell ekonomi? Författaren och kulturforskaren Sven-Erik Klinkmann spinner vidare på en tråd i Helen Korpaks krönika ”’Tänkandet’ kring Swift är beklämmande” som publicerades i Hufvudstadsbladet 6.6.2024.

Hufvudstadsbladets konstkritiker Helen Korpak skrev häromdan ett angeläget inlägg om debatten kring megastjärnan Taylor Swift och all den uppståndelse, synlig också i många kritikers texter, som Swifts besök i Stockholm föranledde  Den tråd i debatten Korpak tar upp är för viktig för att lämnas okommenterad. Det hon sa var bland annat följande:

”Vad alla skriverier om Swift i första hand har synliggjort är de facto inte den amerikanska artistens hegemoni. Snarare har de påvisat hur lite som egentligen sägs då den affektdrivna klickekonomin styr vad som ges utrymme i media.”

Vad betyder nu detta i ett mer allmänt kritikperspektiv, det som inlägget egentligen uppenbart syftar på, med formuleringen om den affektdrivna klickekonomin? Dels handlar det om, tror jag, att också kulturvärlden och kritiken i dag ofta tycks styras av regler för kvantitet i stället för kvalitet vad gäller kulturella artefakters värde, dels om problemet med affekterna, känslorna, i vissa fall rentav känslorusen som dagens populärkultur, möjligen också kulturen överlag, alltmer håller på att styra in på.

När AI-genererade texter tar allt mer plats i den offentliga rummet kommer antagligen det affektiva som styrande faktor att  blir ännu viktigare. Det är i varje fall den möjlighet eller risk man som skrivare och kulturkonsument får räkna med.

Men är det något fel på att ha och visa upp känslor på det kulturella området? Förvisso inte, men känslorna innehåller en problematisk sida som den skotsk-amerikanska filosofen Alisdair MacIntyre lyfte fram redan på 1980-talet när han talade om ett begrepp han kallade emotivism.

I sin bok After Virtue: A Study in Moral Theory i (1981) hävdar MacIntyre att vi alltmer lever i en social värld som utmärks av att känslor och affekter som regel övertrumfar andra, mer rationella överväganden. Vi befinner oss helt enkelt i en affektdriven kulturell ekonomi och ett starkt känslostyrt samhälle. Man behöver bara titta på det politiska fältet eller journalistiken i dag för att inse att hans tes om de styrande känslorna har någonting viktigt att säga om vår samtid.

Problemet med den affektstyrda ekonomin är nämligen, enligt MacIntyre, att den förutsätter att alla genuina distinktioner mellan manipulativa och icke-manipulativa sociala relationer upphävs. Skillnaden mellan det manipulativa och det icke-manipulativa handlar om hur människan behandlar sin medmänniska. Behandlar man den andra primärt som ett medel för egna ändamål eller behandlar man den andra som ett ändamål i sig?

Om man tillämpar MacIntyres tankar om emotionerna och affekterna på kritiken, antingen den gäller böcker, filmer, konst eller musik, kommer man in på frågan om kritikern inser allvaret i sitt uppdrag eller inte. Det betyder inte att man måste skriva en kritik som är helt renons på känslor. Men man måste, tänker jag mig, sträva efter att behandla det verk som diskuteras så att kritiken framstår som relevant, grundad. Kritikerns viktigaste uppgift är att, utifrån sina egna förutsättningar, göra det behandlade verket rättvisa.

Det betyder inte att kritiken inte kan vara skarp, ifall det är av nöden, alternativt positiv. Kritikern måste ta sitt uppdrag på största allvar, det är det enda verkligt viktiga kriteriet. Kritikern skriver inte för marknaden eller ens i första hand för läsarna utan skriver egentligen utan att riktigt själv kunna veta för vem eller varför. Det är ett uppdrag som inte är målstyrt på något sätt.

[…]

Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist.  Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkom på Ellips 2021. Hans senaste verk är essäboken Skatan och pingvinen. Att kulturforska i marginalen (Nostos, 2023)

Utgående ifrån två föreställningar i Helsingfors och Åbo med övervägande österbottniska artister skriver Ylva Perera i Hufvudstadsbladet 9.2.2024 att det är något med det hon kallar den österbottniska hängivenheten. Hon menar att vid sidan om relationen till Sverige och till egenföretagande är det religionen, närmare bestämt den karismatiska traditionen, som utmärker den österbottniska kulturen, paradoxalt nog också när den går åt det religiösa.

Artisterna pratar kanske inte mitt språk, men de pratar till min själ. Till den ambivalenta känsla av åsidosatthet och frihet som kan uppstå i en periferi. Där finns grogrund för självömkan och -exotifiering, men också för skapande. (HBL 9.2.2024)

Närheten till de karismatiska rörelserna kan nämligen ha möjliggjort den hängivenhet med vilken artisterna utforskar sina konstnärskap, säger hon. Konklusionen lyder: ”Jag tror en delorsak till att det görs så mycket bra kultur i Österbotten kan vara att det på gott och på ont finns en tradition av att bejaka hängivenhet. Även om det funnits ett starkt polisande av hur den hängivenheten får se ut.”

I Vasabladet 17.2.2024 tar Sofie Stara upp tråden och menar att kulturen genom att bejaka denna hängivenhet kan ta spjärn mot det konservativa. Hon talar om Österbotten som ett landskap som har auktoritet, tradition, talko, normer och värdekonservatism i sitt dna.

Det finns en hatkärlek till hur hängivenheten, till vad det än må vara, bejakas. Och den är inte obetydlig för att få saker att röra sig i människor, växa, värka och vilja ut. Den bär på en sprängkraft. För himlen är så hög, och mörkret är så mörkt. Med de orden är vi tillbaka i självexotifieringen, men även skapandet. (Vbl 17.2.2024)

Ett par iakttagelser med anledning av detta:

Jag noterar att det kulturbegrepp som används här framför allt tycks gälla den populärkulturella sektorn och att artisterna som nämns är yngre förmågor. Det betyder inte att artisterna som nämns nödvändigtvis bör placeras in i något specifikt kulturellt fack. Och populärkulturen är förvisso viktig i Österbotten. Men det finns, också i Österbotten, författare och konstnärer som befinner sig utanför den sektorn. Var ska man placera in dem i en sådan analys? Drivs också de av denna hängivenhet? Men hur mycket hängivenhet tål den österbottniska kulturen, egentligen?

Ett problem uppstår nämligen  när man använder metaforer för att beskriva komplexa sociala, kulturella och mentalitetsmässiga sammanhang. De börjar snabbt kännas otillräckliga och för grovt tillyxade. Österbotten är många olika saker, också på det kulturella området. Här finns det folkliga, det populära, det smala och det breda, amatörer och proffs, kultur av många olika slag. Dansband, spelmanslag, dragspelare, poeter och scenkonstnärer. Hur hängivna de sedan är, det blir en fråga som man måste ta ställning till från fall till fall.

Som en förklaring till varför den österbottniska kulturen är bra räcker begreppet hängivenhet inte till.

[…]

Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist.  Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkom på Ellips 2021. Hans senaste verk är essäboken Skatan och pingvinen. Att kulturforska i marginalen (Nostos, 2023)

Joachim Patinir, Karon korsar Styx, c. 1520–24

I det sydöstra hörnet av Nederländerna finns en 101 km lång vandringsled genom de nederländska bergen. Vandringsleden besöker sju bergstoppar. Två av dem, bland dem den högsta, ligger i Tyskland, en i Belgien. Ytterligare två är slagghögar efter nedlagd gruvindustri. Vandringsledens högsta riktiga nederländska berg är det 195 meter höga Eyserbosweg. Nederländernas högsta berg Vaalserberg ingår inte i vandringen. Vaalserberg ligger där Belgien, Tyskland och Nederländerna möts – ett 322 meter högt treriksrös. Orsaken till att Vaalserberg inte fått komma med är att det är för turistigt: nederländarna älskar sina berg.

Vaalserberg

Enligt beräkningar som gjorts avbildar mellan 30 % och 40 % av den nederländska landskapskonsten på 1600-talet berg. Varför upptas de nederländska landskapen i så hög grad av berg? En förklaring kunde vara att många konstnärer reste över Alperna på bildningsresor till Italien, framför allt Rom, och tog starka intryck av bergen under sina resor. Å andra sidan vet man att många ivriga bergsmålare var förbluffande stationära och inte någonsin sett ett enda berg. Bland dem till exempel Philips Wouwerman som bodde hela sitt liv i Haarlem med undantag för en resa till det ack så platta Hamburg.

Philips Wouwerman, HJortjakt nära en flod (c. 1650)

En intressantare förklaring till att bergslandskapen också var ett slags skräcklandskap och att konstkännarna kände en dragning till dessa landskap på samma sätt som många dras till skräckromaner eller skräckfilmer. På ett liknande sätt som groteska helvetesskildringar av konstnärer som Bosch och Bruegel var omåttligt populära, kanske hotfulla berg bland vilka oberäkneliga folk och varelser bodde utövade en stark dragningskraft? Det fanns en marknad för detta okända och hemska?

Jacob van Ruisdael, Bergslandskap (1670-talet)

En länge förhärskande förklaring till att berg överhuvudtaget existerade var att de var ett straff av Gud. Ursprungligen hade Gud skapat världen slät – perfekt som ett ägg – men i samband med syndafloden straffade Gud människan med berg, förstörde den ursprungliga harmonin genom att skrynkla och rynka den. Enligt detta synsätt var berg någonting motbjudande och onaturligt. Det fanns anhängare av denna förklaring långt in på 1600-talet.

Det var inte ovanligt att berg kallades för vårtor, svulster, tumörer eller varblåsor. Berg var i sig någonting groteskt och skräckinjagande. Att jättar, troll, varulvar och drakar – förstås – bodde i bergen bidrog säkert till skräckupplevelsen.

Schelte Adams Bolswert, efter Peter Paul Rubens: Stormigt kustlandskap (c. 1638)

Även nederländare som reste och på sina resor såg verkliga berg kunde vara nog så negativt inställda. För konstnären Karel van Mander var Apenninerna motbjudande och Schweiz ett land fyllt av hemska klumpar av sten. En annan nederländsk resenär menar i en reseskildring från 1600-talet att de enda människor han mötte i alperna var ignoranta herdar. Ännu på 1700-talet kunde en – låt vara engelsk – resenär skriva: ”Jag skulle tycka mycket om alperna vore det inte för bergen.”

Senare, från och med 1700-talet, skulle ordet sublimt användas för att beskriva det skräckinjagande i naturfenomen som stormar, åska, raviner och berg. Att någonting var sublimt förutsatte dock att de fanns ett betryggande avstånd till det skräckinjagande, ett avstånd konsten gav möjlighet till. Edmund Burke (1757): ”Vadhelst som på något sätt passar till att framkalla idéer om smärta och fara, det vill säga vadhelst som på något sätt är hemskt, eller på något sätt är insatt i hemska saker, är en källa för det sublima / — /. När fara eller smärta kommer för nära förmår de inte ge någon som helst njutning och är bara hemska, men på ett visst avstånd och med vissa modifikationer kan de vara ljuva.” För nederländarna var bergen både hemska och ljuvliga och de var alltid tillräckligt långt borta för att inte vara farliga på riktigt, vare sig i verkligheten eller i konsten.

Edmund Burke, född 12 januari 1729 i Dublin på Irland, död 9 juli 1797 i Beaconsfield i England.

[…]

Klicka på bilden!

Ifall du undrar vad 2022 bär i sitt sköte, här har du svaret i poetisk form. Ellips har äran att få publicera poeten Lina Hagelbäcks sinnrikt spekulativa prognos för det nya året.

[…]

Falsk astrologi! – Nyårsspecial inför 2022 inklusive diktfragment ur Rosen fryser i snön av poeten Osip Mandelstam (W&W, 1976).

Vågen: Släng alla secondhandkläder. Res i ciderkostym till Köpenhamn och be om ett smørrebrød. Planeten Mars råder dig att gå vilse i staden, Merkurius är däremot skeptisk till det som du inte kan kontrollera. Turmöbler: hotellsängar och keliga köksbord.

”Lugnt andas havets bröst.”

Stenbocken: Stressa inte inför det nya året. Bråka inte med Tvillingar. Ditt soltecken grundar sig på önskningar om fred. Ja, du har något av fransig hippie över dig! Du är modig, ärlig och otålig, bor på landet, älskar skvaller om hallonodlingar.

”Men vanvettsljus är dagen.”

Väduren: Plötsligt blir du allvarlig och rastlös. Du har en filosofisk sida som du bör måna om. Alla planeter, gränder, stjärntecken och hus hör ihop. Om du lyckas hitta ett Lejon är chanserna goda till en stormig romans. Turelement: eld, sockervadd och lax.

”Vi svänger in på en stjärneväg.”

Skorpionen: Du brinner för att gå till botten med saker men var försiktig med din analytiska förmåga – alla är inte ute efter dig! I sjunde huset av ascendenten blir du lätt misstänksam särskilt mot Vattumannen. Ät maränger, tillåt dig njutningar så som gyttjebad.

”Det finns ingen ängslan i skogen.”

Fiskarna: Du är ädel, begåvad och rädd. Misströsta ej, stjärnorna står på din sida. Angående tur i kärlek: en mystisk hare kommer med budskap om mjölk och honung. Undvik Oxen, den är irriterad på Fiskarna såhär års. Ät vegetariskt. Turdjur: myra.

”O låt mig höljas i dimma.”

Skytten: Du klarar allt ifrån att baka bröd till att heja på grannar. Under din förtjusande yta finns dock ett svårmod. När polstjärnan står i det högsta huset vågar du ställa dig de djupaste frågorna. Ät onyttig mat, bejaka dina perversioner och din gråt.

”Din sång är skoningslös.”

Jungfrun: Under det nya året bör du välkomna förändringar och låta dig uppslukas av dina passioner. Familjeförhållanden kan spraka på gott och ont. Jupiters möte med Neptunus kan bli tursam för dig. Slappna av ibland, gå en yogakurs.

”God dag, gamla feberyrsel.”

Oxen: Du är generös och lojal, men oljud stör dig. Eftersom det är dags för stambyte i ditt hus under några år framöver kan det bli tufft. Res gärna utomlands. Hälsotips: bada vinterbad. Lita på dig själv. 2022 utlovar någon slags kärlekshistoria. Ha tålamod.

”Men glänser en stjärna så?”

Vattumannen: Det handlar om en stabil vårvinter, en rusig sommar, schack och måleri. Hösten utmanande, vintern impulsiv. Håll koll på det fjärde huset, det står för dina rötter men även för ditt undermedvetna. Turfärg: Lila. Maträtter: bohemiska.

”Jag ser en ljus urtavla skina.”

Tvillingarna: Gå i terapi – så att livet inte förvandlas till en affektmassaker. Försök att vara mindre intensiv när du träffar skygga vänner. Lita inte på någon slags intuition, du faller ofta för jättemärkliga människor. Bona om dig själv, var försiktig.

”Stråkarnas heta ånga förblindar.”

Kräftan: Du har kommit att bli en stabil person. I våras mådde du inte alls så här bra. Tvångstankarna är över nu. Du kan koncentrera dig på att utveckla magikern i dig, den glimmande begåvning du alltid hållit hemlig. Skaffa dig vita kaniner. Turböcker: romaner.

”Tyngden och bräckligheten.”

Lejonet: Under våren får du uppslag till flera konstnärliga projekt. Du blir erbjuden arbete på Kulturnytt på Sveriges Radio. Du har en stark karisma och många tycker om din röst, din humor. Mot hösten lugnar livet sig något. Turklädsel: kaftan. Ät ostron.

”Tiden min, mitt vilddjur – ”

[…]

Foto: Cato Lein

Lina Hagelbäck, född 1971, författare och poet, bor i Stockholm. Har skrivit diptyken om Violencia (Brombergs 2013, 2015), och diktsamlingen Ömhetsmarker tillsammans med författaren Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms, 2017. Är nu på bokförlaget Lejd där Ambivalencia (2018), Akut viol (2019) och Kometkarta (2021) har publicerats.

Att läsa Hagelbäck är att kastas mellan ytterligheterna. Lika nära som till rymden och extasen har Hagelbäck till bottendjupen. Ångesten, tvångstankarna, psykosen och ledan befinner sig tätt intill, hur sprudlande dikterna än kan vara. En så här oroande levande poesi behövs.

– Sebastian Lönnlöv, SvD

[…]

Anubis, balsameringskonstens och nekropolernas gud.

Vårvintern 2020 befann jag mig i ett vägskäl med en text som varit en rätt trotsig följeslagare under många år. Eller var det snarare jag som varit textens trotsiga följeslagare? Den hade uppstått parallellt med dikterna, trängt sig på och klämt sig in, men också till slut fallit mellan stolarna. Jag hade till en början uppslukats av den, men sedan om och om igen vänt den ryggen. Nu ville den bli klar. Det fanns en bestämdhet i insikten som inte tycktes komma inifrån mig, utan någonstans långt inifrån texten som inte hade fått nå sin fulla tillblivelse, grodden som bara blev längre och längre i sin stilla blekhet under jorden, som ville spränga sig upp och bli sin egen. Jag hade en stark känsla av att texten ville bli fri från mig, lika mycket som jag ville bli fri från den.

Det hade gått några år sedan min senaste diktsamling – den bok som denna nya text hade uppstått bredvid – hade blivit klar och sedan kommit ut, och jag kunde känna hur texten hade lagt beslag på mig. Jag skulle inte lyckas komma vidare i skrivandet om jag inte lade den bakom mig. Det fanns två val: att dödfött förkasta texten eller avsluta arbetet jag hade påbörjat. För bådas skull. Sedan tidigare visste jag att det kan vara omöjligt att fortsätta skriva när någonting ofärdigt, outgivet ligger i vägen. En alldeles påtaglig, odiskutabel blockering. I en av sina dagböcker skriver Sylvia Plath:

Jag grät, helt enkelt för att jag vill bli av med boken, mumifiera den i tryck så att allt jag vill skriva framöver inte sugs ner i dess stora käft.

Något liknande har jag känt med alla mina böcker. Det är först när de mumifierats i tryck som jag verkligen kunnat gå vidare, djupare in i ett nytt skrivande; tiden innan är ett undantag, en sorts liminal tillvaro av uppsamling där kroppen samlar stoff likt vatten. Uppsvullen vankar man omkring utan att kunna vända sig till skrivandet. Orden, språket är inte tillgängligt för en. Den vattenspända huden så lätt att sticka hål på, orden har ändå ingenstans att ta vägen. Det finns ingenstans att skriva dikten ifrån.

Till saken hör att jag hade skrivit prosa. Den hade lockat mig på ett nästan förbjudet sätt. Det fanns en vulgär, rätt patetisk passion i den obekanta processen. Att göra bort sig, nästan inför sig själv. Det var något helt nytt att se en text ta form på det sättet. Visst hade jag tidigare skrivit essäistik, även det ett slags prosa, men det här var något annat. Plötsligt kom jag på mig själv med att ”berätta”. Det fanns en framvällande kraft i prosan, helt olik diktens uppstannande, reflektiva lynne. Och jag minns att jag ville försöka utmana den kärnfullhet, eller renhet, som dikten gjorde anspråk på för att se om den gick att expandera, smutsa ner. En nästan djurisk drift att bara skriva ut allting. Samtidigt ville jag bevara diktens särskilda tilltal och värjde mig mot prosans anspråk på tydlighet, fullständighet. Poetens skam över berättelsen, är kanske så nära jag kan komma en förklaring av vad som pågick inom mig. En instinktiv motvilja till att överge poesin, om än tillfälligt och parentetiskt, att hänge mig åt narrativet framom fragmenten och bilderna. Den öppenhet och frihet som dikten alltid kännetecknats av kändes hotad.

Varför ville jag ens skriva om denna kvinna, Nell, som uppstått i mig från ingenstans? Varifrån hade hon kommit? I barndomen köptes en soffa från ett dödsbo i byn; den hängde med under många år, i pojkrum och i flickrum, och när den en dag inte längre höll ihop blev den, som utslitna soffor på landsbygden blir, uppeldad. Jag råkade vara på besök den dagen och såg hänfört på när den gick upp i rök framför mig. Kanske steg Nell ur den röken, ur den upplevelsen, för jag kände det starkt som om den ande som helt säkert följt med soffan släpptes fri i elden. Kanske var eldningen en ritual nödvändig för skrivandet, för det var som att jag efteråt fick en fix idé att skriva om en kvinna som ligger på en soffa, dagarna i ända. Kanske var jag besatt, intagen av den ande som hade frigjorts, och skrivandet den enda exorcismen. Eller kanske var elden åtminstone den katalysator som fick berättelsen att välla fram. Men berättandet var jag fortfarande kluven till.

I Karolina Ramqvists roman Björnkvinnan är jaget trött på berättelser: ”Jag avskydde dem för det de tycktes göra med världen; för hur berättandet föreföll ha blivit allt medan sanning och tystnad inte längre var något.” Kanske fanns en liknande rädsla hos mig, att den öppenhet som finns i dikten inte skulle finnas i prosan. En rädsla för att lyrikläsarens medskapande inte skulle äga rum på samma sätt för någon som läste min prosa. Jag upplevde att det finns en övertro till berättandet, att det rent av kan vara skadligt för litteraturen med den konstanta fixeringen vid handling. Alla mina fördomar mot prosan höll mig i ett stramt koppel. Samtidigt fanns också en naiv rädsla för att lyriken, den genre jag då publicerat mig i under ett drygt årtionde, skulle betraktas som en lekskola, en plats att gå vidare ifrån, utexamineras från genom prosan – eldprovet. Synen på prosa som författarens vuxenblivande, något som ofta syns i förlagens marknadsföring av poeter som skrivit sin första roman – ”romandebutera”, att debutera på nytt långt in i författarskapet. Prosan som en egentlig början, inte bara en förlängning och utveckling av det redan skrivna. Jag värjde mig mot den synen.

Känslan av att vara hämmad är ett av de mest oproduktiva tillstånd man kan vara i tills man får syn på det, sedan finns inget mer förlösande. Att vara hämmad är också att sluta vara det. En vacker vårdag satt jag plötsligt med en vän och sa precis som det var: Jag hade en text som ville bli klar och visste inte vad jag skulle göra av den. Hon såg förundrat på mig. Det visade sig att vi befann oss i samma situation, men spegelvänd. Även hon hade skrivit en text som nu kontrollerade henne. Hon hade precis skrivit klart ett diktmanus, efter att ditintills uteslutande ha publicerat akademisk och essäistisk text. Vi kände oss båda nakna, liksom utlämnade, men av helt olika skäl.

För mig var det prosan som var blottande; det kändes som om jag inte hade någonstans att gömma mig i den, som om genren till sin natur var mer sårbar. Jag som hade levt under poesins beskydd, där jag på något vis upplevt mig få ”vara ifred”, upplevde att prosan skulle ställa mig framför texten, att den kunde missförstås, läsas långt mycket mer personligt än dikten, som om prosan bar på ett inbyggt sanningsanspråk – kanske en följd av vår tids mest omhuldade genre autofiktionen, som helt ställt på ända vad som är författarens jag och ett fiktivt jag. Hon kände precis tvärtom, att det var poesin som blottade henne, eftersom hon gömt sig i akademin och där varit skonad från den sortens sårbarhet.

I det lilla köket där vi hade satt oss ner kallade hon sitt manus för ”en lättsam bagatell”, en benämning jag genast kunde sympatisera med. Kanske rymdes också min önskan i det uttrycket, att få skriva något litet bara, en märklig liten bok. För mig fanns inget förminskande i uttrycket, allt behöver inte vara fyllt av mening. Det är fullt tillåtet att skriva något som är obegripligt för en själv, något som inte riktigt går att förklara, som bara uppstår. Är det inte alltid så egentligen? Författaren Amina Cain skriver i sin roman Indelicacy:

I was writing a book; I know that now. I had been writing it for two years. The problem was that it would make little sense to most people, and how would that work out? Everyone always wants sense.

Amina Cain och omslaget till hennes roman Indelicacy (klicka på bilden).

Under några veckors tid såg jag sedan texten förvandlas framför mina ögon och bli sig själv, fri från mig. Kort därpå hade jag hittat ut ur texten och greppet den hade runt mig. Den var färdig.

I efterhand, ute på andra sidan texten, ser jag naturligtvis att prosan lika lite som lyriken är begränsande; övertydligheten och överflödet jag befarade skulle finnas i texten infann sig inte. På många sätt har jag skrivit en roman med en poetisk metod, jag har närmat mig berättandet som poet. Jag har varken gjort avkall på eller bedragit dikten. Nu, en pandemi senare, är kortromanen Nell äntligen mumifierad i tryck. Mumifieringen handlar egentligen inte om att skiljas från sin text, sedd som en möda eller belastning, snarare är den en kärleksakt; processen som tar vid när en text ska bli bok innebär ju att tillsammans med förlag och formgivare balsamera materialet för framtiden, på sätt och vis ge det nytt liv efter skrivandets död, efter att författare och bok har separerats. Och när jag nu ser den i sin fulla tillblivelse är det självklart att det var precis så här den skulle bli. För att än en gång låna Amina Cains ord:

I knew that I could write however I wanted, that I need not shy away, even if I must shy away in conversation with people I didn’t love.

[…]

Matilda Södergran är författare och översättare. Född i Korsnäs och numera bosatt i Östergötland, Sverige. Hennes senaste diktsamling Överlevorna tilldelades Sveriges Radios Lyrikpris 2019. Den poetiska kortromanen Nell är hennes sjätte bok.

Vi bad Sven-Erik Klinkmann, aktuell med boken Dylans lögndetektor: en essä om tiden, besvara tio frågor om Dylan. Modellen hittade vi här.

[…]

Vad skulle du vilja ge Bob Dylan på hans åttioårsdag?

Min bok tillsammans med ett google-översättningsprogram från svenska till engelska.

Vilken är din favoritsång av Dylan och varför?

Duquesne Whistle, inledningsspåret från albumet Tempest (2012). Även om han skrev låten tillsammans med Robert Hunter är den så typiskt och underbart dylanesque. Den är nämligen inte riktigt det den ytligt sett kan se ut som. Den börjar som en lite gammaldags ragtimeinspirerad salongslåt. Sedan kör den igång på full gas som rock’n’roll med ett häftigt gung. Melodin har Dylan knyckt från en trettiotalslåt av Jelly Roll Morton, ragtimepianisten. Textmässigt är låten en gåta, ett svårlöst pussel. Vad handlar den om? Ett tåg som visslar? Ett gammalt järnverk som visslar? Vinden som ryter i Duquesne? Harmageddon? Namnet kan syfta både på en stad nära Pittsburgh och ett ställe i Mellanvästern. Ifall det ligger nära Pittsburgh handlar det om staden där Earl ”Fatha” Hines, min favoritpianist inom jazzen, var född. Syftar den på det andra Duquesne kan den handla om en av de värsta orkaner som drabbat USA. Det andra Duquesne jämnades nästan till marken av orkanen år 2011. Så där kan man hålla på tills man kommer till slutet av låten som handlar om en gammal ek. Det franska uttrycket Duquesne kan översättas till svenska som ”av eken”. Det är namnet på ett fort som fransmännen byggde i området på 1700-talet och gav namnet Fort Duquense efter en amiral som hette Duquesne …

Vad är det mest överraskande du hittat om Dylan när du skrev boken?

Kanske att han är så starkt judeo-kristet orienterad i sitt tänkande kring tiden och människans plats i universum. Hans föreställningar om tiden är baserade på gamla traditioner, både bibliska och amerikanska (folkmusik, blues, gospel, country). Samtidigt gör han någonting säreget av traditionerna. Han vrider till och blandar olika tankelinjer. Därigenom skapar han sin egen tolkningsmodell för att förstå världen och tiden.

Vilka moderna artister tycker du är jämförbara med Dylan?

Kanske ingen, egentligen. Hans blandning av det höga och det låga, det personliga och det generella, det filosofiska och det musiska är unik. Han är märkligt nog alltid både närvarande och frånvarande i sina sånger. Man får kanske gå tillbaks till Shakespeare för att hitta någon som påminner om honom i det här avseendet.

Hur skulle du sälja Dylan till dem som säger att de inte är Dylan fans?

Jag skulle säga: ta och lyssna utan förutfattade meningar på någon av hans sånger från exempelvis 2000-talet. Albumet Tempest eller hans senaste skiva, Rough and Rowdy Ways, är bra ställen att börja på. Tänk inte så mycket på genre när du lyssnar utan mer på att ta in musiken och texten som en helhet. Acceptera Dylans röst som det uttrycksfulla instrument den är.

Fyll i den här meningen: Utan Dylan skulle det inte finnas någon …

…rockmusik av den typ som vi tar för given som en del av den populära musikhistorien. Det var ju en musik som snabbt erövrade västvärlden men som många menar inte längre är speciellt relevant i dag. Det kan förstås diskuteras. Däremot är det svårt att komma till någon annan slutsats än att rocken utan Dylan inte skulle ha fått det utseende den fick.

Essä | ISBN 978-952-7081-22-8| danskt band, trådbunden inlaga | 320 s. | 26,80 € | 24.5.2021

Beställningar: boklund.fi