Vid bokmässorna i Göteborg och Helsingfors hösten 2026 deltog Alexander Bargum i scensamtal som utgick från rubriken Behövs poesin längre? Följande inlägg är en fristående reflexion kring ämnet.
Rubrikens enkelt formulerade fråga är lätt att besvara (med ett ja!), men själva frågans innebörd är inte helt okomplicerad. Behövs poesi rent allmänt, och därtill, mer specifikt: längre, det vill säga i dagens värld? Frågan är på något sätt ominös, som om endast det nödvändiga, det som verkligen behövs, har ett existensberättigande, och som om dagens människa har fundamentalt andra behov än gårdagens. Frågan om behovet av poesi bär på ett slags metafråga, nämligen: varför behöver den frågan överhuvudtaget ställas? Man kunde också utveckla frågan vidare hur långt som helst: vem behöver, vad innebär det att behöva, vad är egentligen poesi? Låt oss bara för exemplets skull säga att var och en av de de tre nyss nämnda delfrågorna kan besvaras med tio olika definitioner: i så fall får vi 10x10x10 d.v.s. 1000 olika möjliga svarskombinationer, och då har vi inte ens gått in på den kronologiska dimensionen (”längre”). Men det är enklast att börja så här: Varför behövs poesi?
Jules Elie Delaunay (1828-1891): Sapho embrassant sa lyre
Helt kort är väl svaret att poesin i bästa fall kan uttrycka sådant som inte går att formulera på annat sätt (finns det sådant?). Däri ligger poesins nödvändighet, och kanske också begränsning: dikten ska inte lättvindigt användas för sådant som låter sig uttryckas bättre i annan form (finns det sådant?). Man kan säga att diktens språk kan locka fram eller avtäcka något bortom det som vi annars kan formulera i våra tankar och medvetanden. Dikten kan kombinera klarhet och mångtydighet på ett sätt som öppnar nya ingångar till vår förståelse och upplevelse av livet och världen. Här finns en dimension av mystik, och den är inte oviktig, men poesi är inte endast mystik utan också dynamik. Den skapar en förhöjd grad av varseblivning och erbjuder därigenom alternativa betraktelsesätt och lösningar. Dikten är alltså både utsiktspunkt och verktyg. Man kan också säga att själva språket behöver poesin: poesin visar språkets tillstånd och riktning, poesin bevarar språkets känslighet, och poesin undersöker hela tiden gränserna för vad språket kan uttrycka.
”Poesin visar språkets tillstånd och riktning, poesin bevarar språkets känslighet, och poesin undersöker hela tiden gränserna för vad språket kan uttrycka.”
Alla dessa gamla svar på poesins funktion och betydelse är fortfarande helt gångbara. Det är också intressant att det både i Finland och Sverige skrivs och publiceras mer dikt än någonsin tidigare. Det om något borde väl betyda att poesin fortfarande behövs. Däremot kanske vi läser allt mindre dikt, och dikten tycks nå ut till allt färre läsare. Poesin har på samma gång demokratiserats och marginaliserats, som den finska kritikern Vesa Rantama noterar i en nyutkommen bok (Runominän vuosi, Siltala 2026, s. 80).
Men vad är det då i dagens värld som gör att vi läser allt mindre poesi och att vi måste fråga om poesin längre behövs? Man kan säkert hävda att vi lever i en tid som kännetecknas å ena sidan av rationalitet, teknologifixering och strävan efter effektivitet, å andra sidan av impulsivitet, ytlighet och rentav infantilisering. Dessa båda tendenser är åtminstone delvis sinsemellan motstridiga, men bägge är potentiellt farliga för poesin – som alltså kan sägas föra ett tvåfrontskrig, om man vill se lite dystert på saken.
Man kan fråga om världen nu slutligen har blivit så ”avförtrollad” och prosaisk att poesin är omöjlig; att poesin står chanslös inför sitt uppdrag att försöka ”återförtrolla” världen och därmed vidga vår upplevelse av den. Har vi nått slutet på den rationella upplysning som de tidiga romantikerna vände sig emot? De senaste 100 årens lyriska modernism (som i viss mån förvaltat romantikernas arv) har varit en guldålder för poesin, men kanske var det bara något slags storslagen dödskamp?
Själv kan jag inte godta de förklaringarna. Människan har i alla tider kombinerat rationell framtidstro och utveckling med en nostalgisk uppfattning om gamla tiders visdom. Det är alltså inget nytt att anklaga sin samtid för förflackning och ytlighet. Poesin har ändå alltid lyckats överleva all påstådd samhällelig fördumning (alternativt rationalisering)! Och om det nu verkligen stämmer att vi håller på att fördummas (alternativt upplysas) ännu snabbare än förut så borde det ju betyda att poesin behövs mer än någonsin, som en motkraft!
Kan då svaret vara att poesin inte längre skulle behövas för att andra uttrycksformer och fora övertagit dess roll? Ja, åtminstone finns det fler och mer lättillgängliga distraktioner än någonsin förr. Och det är onekligen ibland numera svårt att koncentrera sig på att läsa, eller på att skriva, på det sätt som poesin kräver. Visst kan en del av dagens förströelser och teknologier likt dikten sägas utvidga tankens universum, om också på ett helt annat sätt. Detta betyder självfallet inte att behovet av poesi skulle ha minskat utan snarare att nya behov har tillkommit: vi behöver poesin för att hitta tillbaka till en långsamhet och fokusering som kanske håller på att gå förlorade.
”Vi behöver poesin för att hitta tillbaka till en långsamhet och fokusering som kanske håller på att gå förlorade.”
Frågan är alltså inte: behövs poesin längre, utan kanske: håller vi på att glömma att poesin behövs? Borde vi försöka göra något åt saken? Och vems uppgift är det i så fall? De frågorna kan jag egentligen inte besvara annat än genom att själv läsa och skriva. En poäng i sammanhanget kanske ändå är att poesin – läs: författarna – har ett stort eget ansvar för att poesin ska förbli relevant, att den inte blir meningslös eller pretentiös. Detta kan låta som en självklarhet, men det finns alltid en risk att poesin vill posera som viktig litteratur utan att egentligen vara det. Läsaren ska inte behöva intala sig själv att det lästa är angeläget om det i själva verket är tomt och ihåligt. (Den här reflexionen är lite inspirerad av Viktor Johanssons krönika i Svenska Dagbladet den 21 oktober, även om han där diskuterar romaner och film.)
I varje fall går det inte att förneka konstens, och därmed också poesins, samhälleliga betydelse. God konst – även då den är som mest oroande, sorgmodig eller dystopisk – bidrar i den enskilda individens och därigenom kollektivets liv till empati, känslighet, självförståelse, psykisk resiliens, kreativitet, framtidstro, nyfikenhet, en känsla av meningsfullhet, en förmåga att hantera komplexitet. Allt detta gör oss inte enbart till (förhoppningsvis) klokare utan också till mer produktiva, engagerade och målmedvetna människor. Konst och kulturyttringar överlag är i denna mening i högsta grad samhällsnyttiga. En sådan nytta borde inte ifrågasättas – även om det inte heller är rätt att kräva av konsten att den ska vara nyttig, eftersom den har också andra värden. Att kunna skilja mellan nytta och värde och att uppskatta båda utan att ställa dem mot varandra är ofta nödvändigt! Redan Seneca och de gamla romarna förstod sig på balansen mellan otium (ledighet) och negotium (offentliga plikter och arbete).
Seneca (4 f.Kr.–65), De otio, ”From the 1643 edition, published by Francesco Baba. Its position, appended to the end of De Vita Beata, reflects the manuscript tradition.” (Wikipedia)
Frågan om huruvida poesin längre behövs kan även läsas som en antydan om att det i dagens värld finns viktigare utmaningar – exempelvis miljöförstöring, väpnade konflikter, ojämlikhet och utanförskap – än de som låter sig lösas på poetisk väg. Men en sådan invändning är poänglös; konstens uppgift är inte att lösa problem som den inte skapat. Däremot kanske nog att beskriva dem och ge kraft att lösa dem, eller att peka på vägar till förståelse och försoning. Någon kan förstås – i Theodor W. Adornos efterföljd – hävda att såväl problemen som konsten i ett givet samhälle vid en given tidpunkt i sista hand är yttringar av samma tradition och kultur, och att konsten därför är på något sätt korrupt eller omöjlig. Rent empiriskt kan ett sådant resonemang säkert både styrkas och vederläggas; på mig verkar det inte övertygande. Jag ska inte i övrigt gå in på frågan om poesins kraft och uppdrag som politisk protest, som ett sätt att ställa sig i opposition till den rådande samhällsordningen. En sådan diskurs har givetvis inte undgått mig, och att den är i högsta grad levande har många belägg inte minst i den nordiska samtidspoesin samt exempelvis i det senaste numret av tidskriften Lyrikvännen (4/2026). Min egen syn på behovet av poesi har emellertid andra utgångspunkter.
”Att skriva dikt efter Auschwitz är barbariskt”, hävdade den tyske filosofen Theodor W. Adorno i sin essä Kulturkritik und Gesellschaft (1949/1955).
I själva verket finns det ingen tydligare påminnelse om vårt behov av konst, inklusive poesi, än dagens ekologiska, militära, teknologiska och ekonomiska hot. Konsten är ett ankare och en hållpunkt i en kaotisk värld; konsten är det som alltid kommer att överleva. Att skapa eller att ta till sig konst är inte verklighetsflykt utan tvärtom något som stärker vår kontakt till verkligheten. Poesin är inte esoterisk utan tvärtom till sitt väsen oförstörbar. ”Endast det oförstörbara kan vara verkligt”, har jag själv skrivit i en dikt, och tillsvidare endast delvis förstått vad jag menat med det. Men det kan mycket väl handla om poesi!
Det är beklagligt om tidens strömningar på något sätt får poesin att verka obsolet, och en sådan uppfattning kan bara grunda sig på en helt onödig eller felaktig slutsats av de fenomen vi kan iaktta i vår samtid. Varje given tidpunkt och tidsålder bär inom sig allt som varit, men också insikten om att varje ögonblick snart ska tillhöra det förflutna. Lika väl som poesin kan hejda tiden i dess flykt kan den hjälpa oss att förstå och acceptera alltings förgänglighet. Vi har alltså svårligen råd att avvisa poesin som något otidsenligt!
Skribenten deltog i scensamtal under rubriken för denna krönika (”Behövs poesi längre?”) vid Göteborgs bokmässa 27.9.2026 tillsammans med Hilda Forss och Ylva Perera samt vid Helsingfors bokmässa 24.10.2026 med My Lindelöf, Ulrika Nielsen och Ralf Andtbacka. Texten är emellertid inte specifikt avsedd att återspegla innehållet i dessa samtal och utgör i vilket fall som helst endast skribentens personliga reflexioner.
*
Alexander Bargum vid ett mässevent på Laterna Magica 22.10.2026
ALEXANDER BARGUM, född 1975, är arbetande styrelseordförande i koncernledningen för familjebolaget Algol. Hans debutbok All tid leder hit (Ellips 2024) nominerades till Runebergs-priset 2025. I höst är han aktuell med diktsamlingen Utbytbara trädgårdar (Ellips 2026).
[…]








































