Foto: Lars Nielsen
I ÅR FYLLER ELLIPS FÖRLAG 10 ÅR. Det kommer vi att fira på flera sätt. Först och främst genom att ge ut fenomenalt fina böcker i olika genrer: en långdikt, en prosaberättelse, genretänjande former och en antologi som har temat samtiden. Vi kommer att vara verksamma på olika ställen och på olika sätt. Nu öppnar vi till exempel den här bloggen som vi kommer att bjuda in olika röster att medverka i.
Ralf Andtbacka och Metha Skog startade Ellips 2010, ett år senare kompletterades redaktionen med Catharina Gripenberg. Metha avvek från verksamheten för ett tag sedan, och i fjol fick jag frågan om jag vill ansluta mig och tackade efter ett ögonblicks rusning ja.
Jag hade egentligen ingen helhetsbild av vad som väntade, det enda jag visste med säkerhet var att det rörde sig om ett hästarbete utan ekonomisk ersättning. Jag tackade ja för att det slog mig som något meningsskapande och lustfyllt, och för att jag ansåg Ellips förlag vara en viktig aktör på det finlandssvenska litterära fältet, inte minst för att de stora förlagen, precis som den litterära världen i stort, förändrats i grunden på senare tid: det sätts allt mer energi och fokus på den kommersiella litteraturen, och allt mindre på den prövande, utforskande, risktagande sorten som Ellips och andra mindre aktörer ägnar sig åt och som producerar helt andra och i längden viktigare och mer bestående värden än ekonomiska. Efter ett liv av skrivande och annan konstnärlig verksamhet, och efter 18 år som publicerad författare och aktiv i olika litterära sammanhang i både Sverige och Finland, kände jag dessutom att jag både vill och kan ge något av det jag lärt mig vidare.
Skriva har jag inte lärt mig. Jag är inte ens säker på att den mest meningsfulla litteraturen skrivs av författare som upplever sig behärska skrivandet, de författare jag själv finner omistliga har något slags svårighet i förhållande till språket. Vad jag har lärt mig har snarare att göra med läsandet, och att läsa är den aspekt jag anser vara allra viktigast i ett skrivande liv. Jag tror mig kunna läsa skönlitterära texter av olika slag, och jag tycker om att förhålla mig till texter som försök, som strävan och långa processer, som något som blir till och verkar långsamt, eller på andra sätt än den effektivitet som kännetecknar till exempel debattinlägg. Att skriva handlar inte om att ”vara författare”, eller ens om att publicera sig nödvändigtvis, det är ett sätt att vara och verka i världen.
Nyligen såg jag om filmen Paterson, av Jim Jarmusch. Den är en fin ingång om man vill påminna sig själv om vad skrivande handlar om. Huvudpersonen, som bor i Paterson och heter Paterson och är busschauffär i Paterson, bär alltid med sig sitt skrivhäfte. En morgon när han äter sina frukostflingor får han syn på en tändsticksask som ligger i en skål på bordet. Han tar upp den, känner på den, läser vad som står, han betraktar den här tändsticksasken med en uppmärksamhet och ett intresse som de flesta av oss sällan ägnar vare sig ett vardagligt föremål eller någonting som helst. Medan han promenerar till arbetet börjar en dikt ta form i hans huvud, eller snarare är det som om dikten kommer till honom, och när han slår sig ner på bussen tar han fram sin anteckningsbok och skriver:
LOVE POEM
We have plenty of matches in our house.
We keep them on hand always.
Currently our favorite brand is Ohio Blue Tip,
though we used to prefer Diamond Brand.
[…]
Vad vill den här dikten? Vart ska den ta vägen?
Skulle Paterson verka på svenska i Finland och komma sig för att skicka sina dikter till Ellips förlag innan hans hund hinner käka upp dem är jag ganska säker på att vi skulle känna att hans alster ”kommer från rätta stället”. Vi skulle läsa dikterna ordentligt, dryfta dem, formulera en respons och vem vet: en dag skulle Patersons dikter kanske komma ut och för Paterson skulle glädjen över att de finns i bokform ha att göra med att de nu blivit en del av litteraturen. De skulle få börja föra ett samtal med de andra poeterna som han läst och kanske influerats av, William Carlos Williams, Frank O´Hara, och med oss andra, som efter läsningen av Love Poem oundvikligen kommer att se på det vi har omkring oss med lite andra ögon – tills vi åter domnar bort och behöver mer dikt.
Hur driver man ett bokförlag? Frågan kompliceras: hur driver man ett icke kommersiellt bokförlag? Det visste inte Ralf, Metha eller Catharina heller, vi har alla lärt oss efter hand och lär oss hela tiden.
Att driva ett bokförlag handlar som sagt mycket om att läsa manus. Det handlar sorgligt nog också mycket om att skriva refuseringsbrev, vi tvingas tacka nej till nästan allt, också förtjänstfulla manus. Det handlar om att skriva respons på de manus vi vill fortsätta med, att korrespondera med författarna och med vår grafiska formgivare och med vår distributör; man måste utveckla sina diplomatiska sidor, sina psykologiska färdigheter, sin fingertoppskänsla i samröret med annat och andra. Mycket handlar om att söka pengar och formulera och omformulera förlagets vision och linje och hitta framkomliga strategier. Det handlar om att läsa korrektur, om att skriva presentationstexter, det handlar om mässor, om evenemang, om något som ibland känns som en enda röra.
Det handlar förstås mycket om att korrespondera med de andra i redaktionen, just nu är det bara Ralf och jag, eftersom Catharina är föräldraledig sedan ett tag. Ralf sitter i Vasa, där förlagets lokal också finns, jag sitter i Sundbyberg. Det underlättar att vi känner varandra sedan tidigare, inte minst per skrift och mail; vi vet var vi har varandra, hur den andra fungerar, och vi kan öppet diskutera allehanda estetiska och litterära spörsmål, till exempel, vad är litterär kvalitet? Vad är det som gör att man får förtroende för en text, vad är det som brister när det saknas – jag älskar dessa samtal om skrivande, skrift, litteratur och liv, och att ingången är andra människors skrivande.
Att skriva, att föda text, är en sak, att vara med och förlösa andras, att fungera som bokbarnmorska, är på många sätt ännu häftigare. Jag känner mig otroligt glad över de författare som har förtroende för och vänder sig till oss och kommer ut hos oss, jag gläds på ett annat sätt, på ett annat ställe, än när det gäller mina egna böcker. Jag njuter av att göra något, att göra tillsammans, inte minst i en tid när kvalitetslitteraturen inte bara ansätts av kommersialiseringen utan också av en allt mer moralistisk och politiserad och nyttoinriktad litteratursyn – litteratur som uppfostrare och hjälpare in på den rätta vägen är en litteratursyn som är helt främmande för andan på Ellips förlag.
Varför ska man ge ut poesi, essäistik och genretänjande former ”när det inte säljer”?
Det finns många och långa svar på det och jag tänker inte komma med någon längre utläggning om självklarheter, men så här: Den motsträviga litteraturen, den litteratur som sysslar med språk och med att inte veta och att fråga sig, är varken något som gör nytta på något entydigt sätt enligt någon förutsägbar input-output-princip, eller något slags konst för konstens egen skull som skulle sakna samröre med det samhälle den lever i. Den tänkande litteraturen som ger sig ut på djupare vatten är livsnödvändig för ett samhälles självreflektion, men det är inte heller därför det känns nödvändigt att arbeta för och med den. Det är ändå för litteraturens skull. Litteratur är, helt enkelt, som konsten i stort när den är som bäst: livet, syret – hoppet är boken.
Litteratur som konst sysslar med så andra saker, uppstår ur så andra drivkrafter, är något så helt annat än den kommersiella litteraturen, att, även om det finns beröringspunkter med den och det inte finns några absoluta gränser mellan det ena och det andra och det finns ett ömsesidigt beroende, den behöver formulera sin särskildhet gentemot mainstream, och hitta nya organisationsformer och färdvägar för att komma till sin rätt och överleva. Till detta kommer vi att återkomma i ett kommande blogginlägg.
Inför frågan ”varför?” kommer jag att tänka på Peter Tillbergs berömda tavla Blir du lönsam lille vän? Ni vet, den föreställer en skolklass. Alla elever sitter lydigt och prydligt i sina bänkar och lyssnar på läraren, bortsett från en, som sitter och tittar ut genom fönstret. Jag vet vilken av dessa elever jag skulle vilja läsa om de var böcker.
Klicka på bilden!
Ulrika Nielsen är författare och kritiker; hon är sedan 2019 medlem av Ellips redaktion. Nielsen är född och uppvuxen i Nykarleby men bor numera i Sundbyberg. Två av hennes prosaverk har utkommit på Ellips, Lite borta från platsen där jag talar– mikroprosa, anteckningar, brottstycken (2010) och Undergången (2015). Undergången belönades med Svenska Yles litteraturpris 2015. Hennes senaste bok är Korta texter om det öppna och ouppklarade (Schildts & Söderströms, 2019).
