Johanna Boholm


Fotograf: Matilda Saarinen

Johanna Boholm är född 1976 och uppvuxen i Kronoby i Österbotten. Idag är hon bosatt i Jomala på Åland. Hon har tidigare utgett två prosaberättelser: Bygdebok (Ellips 2013) och Jag är Ellen (2016). Båda nominerades till Nordiska rådets litteraturpris.

_______

Inna (långdikt), Ellips 2020
Papp (kortroman), Ellips 2020
Bygdebok (prosaberättelse), Ellips 2013

På annat förlag

Jag är Ellen, Schildts & Söderströms 2016

_______

Sagt om Inna och Papp

De båda böckerna sammanlänkas av att kollapsen ständigt lurar runt knuten eller redan är ett faktum. Boholm erbjuder glimtar av en värld som är vår, men ändå inte. Glidningar mellan person och tid kan ske när som helst. Som schakt, flimmer. Här rör en sig långt ifrån feelgood. Det är dyigt och tungt. Det är nedärvda trauman kanaliserade i en brutal maskulinitet som mol genom båda verken och bidrar med att gestalta sprickbildningar i en finlandssvensk självbild. Boholms bravur är att hon förtätar prosalyriken med poetisk tyngd. Hennes poesi är samtidigt avklarnad och scenisk. Både Inna och Papp erbjuder läsupplevelser och tankegods som stannar kvar länge. Det är rasande skickligt gjort! (Mia Österlund, Lysmasken)

Johanna Boholms författarskap [har] sedan starten drivits av en levnadsvis och allvarsam stämma med en säreget mörkerljus klang som med Inna och Papp har funnit sin självklara form. Jag ser framför mig att flera stora berättelsevävar av framtidsklassiskt snitt kan komma att möta världen under denna författares signatur. (Hanna Riisager, Ny Tid)

Boholms språk är fett. Det är alltså späckat, digert med innebörd, trots den oerhört täta stilen, och de nästan provocerande lakoniska utsagorna. Allt är liksom havande med innebörd, utan att det blir utstuderat eller sökt. Då blir det som att läsa en skruvad barnbok, som utnyttjar pekbokens estetik. ’Titta!’ säger texten, och som läsare kan du bara lyda. (Bernur/Björn Kohlström)

Med självklar angelägenhet och stilistisk suveränitet skriver dubbelaktuella Johanna Boholm fram mytiskt skimrande dikt och en modern skröna. (Fredrik Österblom, Hufvudstadsbladet)

Boholm skriver, utifrån ett hisnande historiskt, tidsmässigt kalejdoskopiskt perspektiv, nästan äckelrealistiskt och brutalt, om hur människors mest primitiva egenskaper, psykiskt, andligt och fysiskt, blir en slags samtidigt kollektiv och personlig besatthet. (Kaj Hedman, Vasabladet)

 

Sagt om Bygdebok

Det finns debutanter som stiger fram med texter som känns förbluffande färdiga, som om orden bara väntat på sin befrielse. […]  Bygdebok är inte så lätt att kategorisera i allmänna termer. Sidorna är få, knappt 80, men Boholms prosa är så förtätad att man efter läsningen tycker sig ha genomlevt ett helt liv. En roman i egentlig mening är det inte fråga om, snarast en prosalyrisk berättelse som på ett ytterst skickligt sätt låter yttre och inre landskap korrespondera. Den bygd som apostroferas har sin geografiska bestämning, men blir samtidigt en spegling av rörelser under medvetandets yta. (Gustaf Widén, presentation, Nordiska rådets litteraturpris 2014)

Som debut betraktad är boken imponerande med sin egensinniga och sammanhållna motivkrets. Det är en vacker bok som med sin lyriska kortprosa slänger läsaren mellan vitt skilda tillstånd utan att för den skull sakna mål. Målet tycks vara just denna dubbelhet. Och trots Bygdeboks många dubbelexponeringar etablerar Boholm så här tidigt i författarskapet en trygg ton som håller läsaren i ett fast grepp. (Matilda Södergran, Lysmasken)

Bygdebok är lyrisk prosa som berör. Mödrarna. Mostrarna. Systern. Regnet. Jorden. Tallbarren. Och granskogen. Och det gamla golvuret som böjar slå. Det var helt enkelt mycket länge sedan jag läste en lika stark debut som Bygdebok. (Boel Schenlaer, Tidningen Kulturen)

På sjuttiosju sidor lyckas Boholm skapa en övertygande helhet och skriver dessutom fram denna på ett skimrande vackert och detaljrikt språk som verkligen tilltalar mig. Ett tips är att läsa Bygdebok långsamt, då räcker den dessutom längre. (Elin Rosén, Ny Tid)

Johanna Boholms ydmyge, men sikre debut er ikke litterær metervare. (Birte Weiss, Weekendavisen)

_______

Intervju i Hufvudstadsbladet 26.3.2020
Nordiska rådets litteraturpris
Wikipedia

Fågelhet och kvinnobild : Mönstervarseblivning, ekofeminism och onaturligt narrativ i Johanna Boholms Jag är Ellen

[…]