Metha Skogs nionde diktsamling, Avståndet från näbb till borterst hörbara läte, utmärks av lyhördhet för de röster och register som löper risk att dränkas i samtidens brus. Observationerna, som ofta är naturnära och avklarnade men inte saknar udd, förmedlas med precision och poetisk spänst.
Stundvis bara se stilla öron
Förbi näsvingar som vidgas
Lämna doftspår
På några språk
Rista någons namn
Högst uppe i en tall
Dela med andras ögon
Och den som fäller den
Stanna längre fram
Av en ren tillgivenhet
Initiera innebörd
Livnära avstånd
Inte vara ensam om
Att vara ensam
Ångra bara rätt slags fel
Göra om såsom om görs
Se vilken väg man skulle ha tagit
Och lägga sin bredvid som bredd
Lyrik | ISBN 978-952-7081-21-1| häftad | 68 s. | 19,80 € | 25.4.2021
*
Det finns […] i dikterna denna uppmärksamhet inför både det explicita och det implicita i tillvaron, själva den andning som man kan uppfatta från existensen, bara man lyssnar tillräckligt ihärdigt. […] Det är fjäderlätt skrivet, men substans finns i den lättheten som skrivs fram. Skog belyser sin språkmedvetenhet, eller liksom avslöjar den, med sådana förslagna inskott. Hon skriver om klimathotet och om det lönlösa motståndet. Lästa separata spretar dikterna åt olika håll, och innehåller så ovanliga inslag som ekvationer och ett visst svävande i ovisshet, och hon tillåter sig att vila i den oro som uppstår i dikter som bejakar det instabila, och som nöjer sig med den häpnad som uppstår innan förståelsen kickar in. (Bernur)