Pärmdesign: Metha Skog
Dikterna i My Lindelöfs tredje samling äger rum någonstans på gränsen mellan närvaro och upplösning, i förfallna livsmiljöer där naturen kryper allt närmare. Platsen är också språket: den labyrintiska arkitektur som bildas av orden och deras dolda förbindelser. ”Det finns ett slags trappor i orden, räcklösa/branta, ibland bara lodräta stigar/från tystnad till tystnad.”
Lyrik |ISBN 978-952-67553-2-8 | häftad | 66 s. | cirkapris 15 € | maj 2012
_______
Sagt om Skogen i mitt hus
My Lindelöf har skrivit en stark och ytterst övertygande diktsamling. […] Lindelöfs poetiska språk är mycket tilltalande med sin kristalliska och klara pregnans och eleganta glidningar mellan en nästan rå realism och mer antydda och laddade skikt som mer vetter mot det mytiska och halvt drömsk och halvt mardrömliknande. Skogen i mitt hus är avklarnad, sorgsen och tillkommen i ett gränsland där allt fortfarande står och väger. (Crister Enander, Vasabladet/Tidningen Kulturen)
Lindelöf visar en imponerande rörlighet. I ena stunden kan hon slå an en drastisk, nyenkel, nästan tragikomisk ton […] för att i nästa bli sakralt allvarlig […] Bäst är hon dock när hon explicit behandlar ensamheten, den bottenlösa, ofrivilliga ensamheten. Då framträder en intimitet i anslaget som biter sig fast […] och sedan inte släpper taget. (Tim Andersson, Ny Tid)
Dikten är antagligen det enda språk som fortsättningsvis varseblir det komplexa och krävande i orden – viktigt att minnas i det tilltagande babblets tid. My Lindelöf tar det på allvar. (Ann-Christine Snickars, Lysmasken)
I Lindelöfs lyrik har naturen alltid varit av central betydelse, och i Skogen i mitt hus verkar det som om diktjaget uppgår i naturen och blir en del av naturens kretslopp. Skogen är både en närande liksom en tärande kraft, och skogen kan också vara ett uttryck för det ogenomträngliga och förvildade språket som poetjaget brottas med. Ett centralt tema i diktsamlingen är rädslan för att falla och att förlora sig själv – i språket, i smärtan eller i sorgen. (Juryn för Den dansande björnen 2012)
Sammanfattningsvis: en krävande och rik diktsamling. (Peter Björkman, Horisont)
Fotograf: Joakim Groth
_______