Foto: Sofia Runarsdotter, Fontana Media, Förlaget M/Niklas Sandström

Peter Mickwitz, författare och ordförande för Finlands PEN, var en av inledarna vid seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen som Ellips förlag och Svenska Österbottens litteraturförening arrangerade i Vasa den 12 oktober 2024. Läsning är en förvärvad förmåga, poängterar han i sitt anförande, och i och med detta också någonting som kan gå förlorat. Att lyssna på en ljudbok är inte samma sak som att läsa en bok, hjärnan aktiveras på olika sätt.

Det finns många viktiga sätt att tala om läsning. Den här gången är min infallsvinkel läsningens neurologi. Utgångspunkt är efterordet till ordboken Leksikon, Sett att läsa som jag gav ut på Ellips 2018. Efterordet i fråga heter ”Helt onaturligt, en essä om läsning”.

Så gott som varje bok om läsningens neurologi börjar med just det: att läsa är någonting som inte är naturligt för människan. Så här inleder Maryanne Wolf sin bok Reader, come home, the reading brain in a digital word:

Den mänskliga hjärnan har inte utvecklats för läsning. Läsning är en av de viktigaste epigenetiska prestationerna homo sapiens har uppnått. / — / Att vi uppfann läsningen gav upphov till en ny krets i våra hjärnor. Att uppnå förmågan att djupläsa var en lång process som ingående ändrade strukturerna på den kretsens kopplingar och omvandlade hjärnan, vilket i sin tur förändrade människans sätt att tänka. 

Jag tror att det är viktigt att i en tid då många – även författare – säger att de läser böcker då de lyssnar på ljudböcker försöka förstå vad läsning är, helt konkret, och att därmed även förstå skillnaden mellan att lyssna och att läsa.

Att vi kan tala och lyssna är en följd av en biologisk utveckling. Att skriva och läsa är däremot en kulturell artefakt. Vi har ingen skriv- eller läsgen. När vi läser anpassar sig vår hjärna till en uppgift den inte har naturliga förutsättningar för. Det går att trovärdigt argumentera för att det finns djur som har språk, att argumentera för att det finns djur som kan skriva och läsa är betydligt svårare.

Var än du växer upp lär du dig tala och lyssna, förutsatt att du är frisk. För att vi skall kunna lära oss läsa och skriva måste vi däremot leva i ett samhälle som möjliggör det: ett samhälle som har råd och vilja att utbilda sina barn. Ofta betyder det här att samhället har uppnått en viss ekonomisk utvecklingsnivå och att det finns en politisk vilja att utbilda och bilda befolkningen. Att en sådan vilja inte är självklar ens i så kallade högt utvecklade länder visar till exempel beslutet som nyligen fattades i Slovakien att införa en extra skatt på böcker för att ”de som har råd att köpa böcker – [läs eliten] också har råd att betala för dem”. Eller varför inte det samma här hemma hos oss: förhöjningen av bokmomsen. Det finns helt klart politiska intressen som drar nytta av att folk inte läser, politiska rörelser som värvar väljare bland dem som har låg utbildning och bildning; ju mindre du vet och kan, desto lättare är det att få dig att tro på oss.

Lyssnande sker på olika ställen och olika sätt i hjärnan än läsandet. Läsning aktiverar betydligt fler delar av hjärnan än lyssnande gör. I motsats till talat språk involverar läsning i hög grad också synen. Få saker är så krävande för ögonens rörelseförmåga som att läsa. När vi läser och ögonen rör sig från vänster till höger längsmed textraden gör ögonen hela tiden små pauser. Det är under dessa pauser som det visuella systemet samlar information. Samtidigt som ögonen rör sig framåt längs textraden gör de även återblickar. Uppskattningsvis 10 % av lästiden går åt till dessa bakåtblickar. Inte nog med det: under läsningen ser ögonen också framåt, in i det perifera synfältet; upp till femton bokstäver vidare från den punkt där synen är fixerad. Man har till och med registrerat korsseende hos läsare. Som kuriosa kan nämnas att en kunnig läsare läser en textbok cirka två gånger snabbare än hen lyssnar till samma bok som ljudbok.

Det finns forskning som visar att hjärnor som läser flytande aktiverar förstorade hjärnbarksområden i pann-, hjäss-, och tinningloberna i båda hjärnhalvorna när de utför sådana uppgifter som att dra slutsatser, analysera och göra kritisk utvärdering. Redan att läsa ett enda ord aktiverar myriader av neuroner för att inte tala om vad som händer när vi läser en mening eller en hel bok. Dessa processer i hjärnan har också den effekten att läsning påverkar våra känslor – inte minst förmågan att känna empati – vår förmåga att lära oss, att analysera och förstå, detta på andra och mera djupgående sätt än att lyssna gör.

Att läsning är onaturligt för oss betyder också att olika läsares hjärnor utvecklas på olika sätt. Det är inte svårare – men ändå mycket svårt – för vår hjärna att lära sig läsa från höger till vänster, nerifrån upp eller uppifrån ner än att lära sig läsa så som vi gör från vänster till höger. Det går också alldeles utmärkt att lära sig läsa uppochnervänd text. Även olika typer av skrivsätt – till exempel vårt jämfört med det japanska – formar den läsande hjärnan på olika sätt. Att lyssna är däremot likadant för varje individ hos arten människan inom ett betydligt snävare spektrum.

Vi kan också vara mycket olika som läsare av andra orsaker än kulturella. Till exempel läser deprimerade människor på andra sätt än icke-deprimerade. Ett exempel på detta är psykologen Kay Redfield Jamison som diagnostiserades med bipolaritet. Hennes upplevelse av att i deprimerat tillstånd läsa om och om samma boksida utan att komma ihåg vad hon helt nyss läste kan vara lätt att leva sig in i. Även vår personlighet och våra karaktärsdrag gör oss till olika läsare. En av mina favoritanekdoter om läsning är den om uppfinnaren och fysikern Nikola Tesla. Han led – får man väl kalla det – av tvångstanken att allt han gjorde, började med, måste han alltid slutföra, helt och absolut. Tesla begick misstaget att börja läsa Voltaires samlade verk utan att veta att detta samlade verk består av närmare 100 volymer. Efter den upplevelsen – att ha läst nästan 100 volymer Voltaire – kallade Tesla Voltaire för ett monster.

Voltaire skriver, Tesla läser.

Eftersom läsning är en förvärvad kunskap är den också någonting vi kan förlora. Det samma gäller förstås vårt hörselsinne – att lyssna – men vi kan förlora vår läskunskap utan att det beror på sjukdom eller olycka – helt enkelt lära oss av med att läsa. Beroende på miljöfaktorer kan läsutvecklingen i hjärnan gå bakåt: hjärnan börjar skapa allt mindre sofistikerade kretsar och kopplingar. Det finns de som menar att de förändringar i läsandet som de digitala formerna fört med sig leder till just en sådan utveckling i hjärnan.

Även om det finns undersökningar som visar att vi kanske läser mer än någonsin så är sättet vi läser på – hit och dit hoppande snuttskärmläsning i rasande takt – helt annorlunda än tidigare, vilket i sin tur påverkar hjärnans förmåga till det Wolf kallar djupläsning. Bland annat den ökade förmågan att känna empati som djupläsning ofta leder till minskar. Ett sätt att exemplifiera möjliga problem våra nya lässätt ger upphov till kan göras med hjälp av en av de centrala engelskspråkiga romanerna, George Eliots Middlemarch, ett språkbygge som kunde liknas vid ett barockslott eller en gotisk katedral. Frågan är om en digitalläsare alls klarar av att läsa romaner av denna typ. Hur skulle till exempel denna mening ur Middlemarch fungera på skärm eller i en ljudbok, här i översättning av Elsie och Håkan Trollet:

Och i vissa tillstånd av dov förtvivlan skulle Dorothea i hela sitt liv komma att se Peterskyrkans väldighet, den enorma bronsbaldakinen, det upphöjda syftet i rörelser och dräkter hos profeterna och evangelisterna i mosaikerna ovanför, de röda draperierna som hängdes upp inför julen och som bredde ut sig som en sjukdom på näthinnan.

Ett bisatshelvete eller läsningseufori? För min del kan jag besvara den frågan så här: Jag har läst Middlemarch tre gånger.

George Eliot, pseudonym för Mary Ann Evans (1819–1880), och originalutgåvan av den första delen i romanen Middlemarch (1871-1872),

Peter Mickwitz

Peter Mickwitz är en finländsk poet född 1964 i Helsingfors där han också är bosatt. Han debuterade 1991 och har gett ut sexton litterära verk, såväl lyrik som essäistik. Hans senaste bok, diktsamlingen Misslyckad i en uggla (Förlaget M), belönades med 2024 års Runebergspris. Han har också gjort viktiga insatser som redaktör och översättare. Sedan 2022 är han ordförande för Finlands PEN. Hans blogg heter Cirklar runt detta utanför.

Panelsamtal utgående från seminarietemat, version 2.o, på antikvariat/galleri Laterna Magica i Helsingfors 24.10.2024. Från vänster, Peter Mickwitz, Heidi von Wright, Ulrika Nielsen och Daniel Wickström. Foto: Ellips.

[…]