Foto: Sofia Runarsdotter, Fontana Media, Förlaget M/Niklas Sandström

Författaren, gymnasielektorn och tidigare läsambassadören Amanda Audas-Kass var en av inledarna vid seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen som Ellips förlag och Svenska Österbottens litteraturförening arrangerade i Vasa den 12 oktober 2024. I sitt anförande utgick hon från sina erfarenheter som modersmålslärare. Någonting har hänt under det senaste femton åren. Allt färre ungdomar har idag en personlig läshistoria, I stället blir en negativ inställning till litteratur och läsning vanligare. Vad har detta för konsekvenser?

En mamma kommer fram till mig efter min föreläsning på föräldramötet.

– Vad har du för tips om man har riktigt svår dyslexi? frågar hon.

Och rösten bär inte riktigt genom hela frågan. Det här är hennes största smärtpunkt.

Det visar sig att den här mamman själv har riktigt grava läs- och skrivsvårigheter.
Hon berättar att hon inte ens kan återge handlingen i den bilderbok om bonden Blom
som hon läser för sitt barn minst tio gånger i veckan. Hon vill göra allt hon kan för att
ge sina barn den hjälp och det stöd som hon själv inte fick tillräckligt av. Därför
kommer hon på en frivillig föräldrakväll om läsning, där jag som finlandssvensk
läsambassadör är inbjuden talare. Hon kommer, trots att det här är hennes största
smärtpunkt.

Jag säger att hon är en fantastisk och en fantastiskt modig mamma. Hennes tårar
börjar rinna, hennes kropp börjar skaka och vi pratar länge.

Den här kvinnan är inte här idag. Människor som hon är sällan på seminarier som
handlar om läsning. Men i någon mån är det för henne och hennes ödessystrar och –
bröder som jag är här idag. Det är för henne och för dem som jag går till jobbet som
modersmålslärare varje dag.

Den här eftermiddagen ska vi tillåta oss att vara i en bubbla. I en bubbla där alla
förstår läsningens ljuvlighet och viktighet. Men vi ska hela tiden komma ihåg den här
kvinnan och alla andra som vi egentligen finns till för. Idag ska vi njuta i vår bubbla,
bli inspirerade och motiverade. Imorgon ska vi kavla upp ärmarna och fortsätta
jobba. För henne och för alla andra som behöver det.

För de lärare som går på knäna under alla krav som de möter varje dag i skolan och
dessutom också borde ha koll på de hundratals nya svenskspråkiga barnböcker som
kommer ut varje år. För lärare inom småbarnspedagogiken som kommer på jobb och
märker att det också idag finns fler tillfälliga vikarier och inhoppare än personer som
faktiskt känner barngruppen och som dessutom förväntas skaka en stimulerande
lässtund ur ärmen. För den växande grupp föräldrar som kanske inte hinner eller
kanske inte ens vill läsa med sina barn på kvällarna.

För dem är vi här idag. För dem är vi där vi är imorgon.

Men det är ju inte alla som är föräldrar, lärare och småbarnspedagoger som vill mer
läsning men helt enkelt inte orkar eller förmår eller hinner. Det finns ju också många
läsare – både yngre och äldre – som absolut inte vill. De är knappast heller här idag,
tänker jag kanske lite fördomsfullt.

En del av dem var på bibliotek med mig här i veckan när jag besökte stadens
huvudbibliotek tillsammans med alla nya studerande i årskurs 1 i den gymnasieskola
som jag jobbar i. Själv letade jag inte ens efter böcker men hittade ändå typ tio som
jag verkligen ville läsa. Mina studerande skulle hitta en enda och många av dem
hittade noll. De såg tvång, plikt och nödvändighet. Jag såg bara möjligheter. Världar
jag ville besöka. Ämnen jag ville lära mig mer om. Det kändes som om vi var på helt
olika platser, och på sätt och vis var vi kanske det.

Men så fanns den här ena killen där. Jag råkar ha bra koll på hans betyg eftersom
jag är hans grupphandledare och den unga mannen i fråga har inte kammat hem ett
enda ensiffrigt vitsord under sin första period i gymnasiet. Ni förstår vad det innebär.
Också jag själv gav honom en tia som han absolut förtjänade.

På biblioteket såg jag honom med en lättläst version av Kjell Westös “Där vi en gång
gått” i handen. Jag sa att det är en suveränt bra bok men att en läsare som han nog
kan ta sig an den den ursprungliga versionen.

– Men alltså, Amanda. Att läsa är det tråkigaste och värsta jag vet.

Inombords tänkte jag “Jaha, inte du heller, min Brutus. Men jag sa det inte högt,
bland annat eftersom han knappast hade förstått vad jag menade.

Det är märkligt, ändå. Att så väldigt få av dagens gymnasiestuderande säger att de
tycker om att läsa. Att människor som väljer en teoretisk och verkligt lästung
utbildning efter grundskolan inte tycker om att läsa. Att till och med någon som sitter
med rader av tior på betyget tycker att läsning är det tråkigaste och värsta han vet.

Det är femton år sedan jag började jobba som gymnasielärare. Jag har i alla år bett
mina studerande att berätta om sin relation till läsning och jag minns när deras
berättelser plötsligt blev annorlunda. Mina första år som lärare kunde alla berätta om
någon period i deras liv när de slukat böcker och älskat läsning. Det var den där
sommaren när de läste en bok om dagen. Det var det där året när de bodde på
biblioteket.

Sedan plötsligt kom de andra berättelserna. Studerande som aldrig hade tyckt om att
läsa. Som sa att de bara hade läst det de måste läsa i skolan.

Och sedan blev de bara fler. På några få år gick de från att inte finnas alls till att vara
i majoritet. Och det här vet vi. Det är ingen överraskning. Det gick bara så
skrämmande snabbt och förändringen var så tydlig. Och vi hann inte riktigt med, var
knappast ens beredda. Faktum är att få i mitt klassrum idag ser sig själva som
läsare. Långt ifrån alla har ett förflutet som bokslukare, nästan ingen har en nutid
som bokslukare.

Gör det något?

Ja. Tyvärr. Det gör jättemycket.

Ibland har jag önskat att läsningen inte skulle vara så oerhört givande och
avgörande. Mitt uppdrag som lärare skulle onekligen vara enklare om det räckte med
att några få upptäcker läsningen och får den som hobby. Lite som med innebandy
eller frimärkssamling. Det är ju ingen katastrof att väldigt få idag samlar på frimärken.
Tråkigt? Kanske det. Men farligt? Nej. Inte det minsta.

Men med ett mindre intresse för och en mindre förmåga i läsning kommer så
mycket … skit. För att använda ett tydligt ord. Du blir ett lättare byte för destruktiva
saker. För falska nyheter. För populism. För övertalning och förenkling. Men också
för dålig koncentrationsförmåga. För språklig fattigdom. Och till och med för stress.
Läsning handlar helt konkret om demokrati och välmående och möjligheter. Därför
får vi inte ge upp. Den här handduken får vi absolut inte kasta in.

Den senaste PISA-undersökningen visar att läsförståelsen bland finländska
niondeklassister sjönk femte mest bland alla de länder som deltog i undersökningen.
Liknande resultat visar också den senaste Pirls-studien som görs bland elever i
årskurs fyra. Läscentrum berättar att läsförståelsen enligt forskning har sjunkit i hela
landet, i alla socioekonomiska grupper och för alla kön. Läsningen är onekligen i kris.

Klicka på bilden!

Forskning visar också att den mest betydelsefulla faktorn för barns läsförståelse och
hur den utvecklas är läsvanorna i hemmen. Föräldrarnas läsning har blivit allt mer
betydelsefull för barnens läsförståelse, och det här är förstås besvärliga fakta för alla
oss som vill att läsningen ska vara något annat än en liten obskyr hobby som några
få ägnar sig åt. Skolan måste jobba målmedvetet och smart för att försöka minska de
klyftor som just nu bara växer. Men skolan kan inte göra allt. Hela samhället behöver
ta i. Alla behöver göra sin del. Hemmen, småbarnspedagogiken, skolan, biblioteken,
förlagen. Alla. Ingen får kasta in någon handduk. Alls.

Amanda Audas-Kass

Amanda Audas-Kass är modersmålslärare och författare i Kvevlax i Österbotten. Åren 2020–2023 arbetade hon som finlandssvensk läsambassadör inom ett treårigt projekt till stöd för barns läsande. Hon har gett ut tre böcker på förlaget Fontana Media och gör regelbundet uppdateringar på sin blogg Nästan för lycklig.

Här kan du läsa en intervju med Amanda Audas-Kass.

Foto: Ellips

Seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen, en del av Litteraturhelg i Vasa 11–12 oktober 2024. Inledare: Magnus William-Olsson, Peter Mickwitz och Amanda Audas-Kass, moderator: Daniel Wickström.

[…]