Foto: Sofia Runarsdotter, Fontana Media, Förlaget M/Niklas Sandström.
Poeten, översättaren och kritikern Magnus William-Olsson var en av inledarna under seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen, som Ellips förlag och Svenska Österbottens litteraturförening arrangerade i Vasa den 12 oktober 2024. Här nedan publicerar vi hans anförande, som belyser och utvidgar diskussionen om läsningens kris; i likhet med andra dysfunktionaliteter i samtiden, och i vår offentlighet, bör den förstås i ljuset av en annan kris, nämligen kritikens. Men vad talar vi om när vi talar om kritik?
Läsningens kris och den kritiska läsningen. När jag fick den subtilt och kiastiskt utformade rubriken på dagens seminarium kände jag mig först handfallen. Den öppnar på många vis snarare för en filosofisk diskussion, än för en läs- och litteraturpolitisk. Inte nog med att relationen mellan läsning, kris och kritik är lika komplicerad som essentiell när det kommer till att läsa litteratur som just litteratur, och inte som kommunikation; ordet krisis på grekiska är substantiveringen av krinō (”avgöra”) som är ursprunget till vårt kritisera. I etymologins ljus kan man argumentera för att kritik handlar om att föra till kris, till avgörande.
Men bortsett från den språkliga komplikationen har jag ofta under senare år sällat mig till dem som argumenterar för att den genomgripande kris vi upplever och har upplevt under ett par tre decennier, för samhället, politiken, åsiktsbildningen och även för litteraturen och läsningen, bör betraktas just som kritikens kris. Och i det ljuset ska ordet kritik uppfattas i vid mening; inte som recensioner allena, utan som ett helt grundläggande och fullständigt integrerat element, ja, faktiskt själva grundbulten, i det vi ofta lite oprecist refererar till som det moderna.
Vad talar vi om när vi talar om kritik? Immanuel Kant konstaterar redan i den första av sina tre huvudarbeten – som han ju för övrigt kallade för just ”kritiker” – Kritik av det rena förnuftet från år 1781, att ”vår tidsålder är kritikens egentliga tidsålder, allt måste underkasta sig den.” Det är just genom att utöva kritik, mot allting – och då menar jag allt: kritiken av ansiktet i morgonspegeln, självkritiken inför ens värv och vandel, kritiken av ideologier, idéer och argument i parlamenten och på universitet, journalistikens kritiska granskning av makten, kritiken av ens partners sätt att städa eller gräla, liksom recensenternas kritik av förelagda böcker, för att bara ta några exempel – som vi, med ett annat berömt Kant-citat, ”frigör oss från vår självförvållade omyndighet” och står fram som moderna, det vill säga, kritiska medborgare. Och denna kritik, i alla dess former, bär på samma löften, framför spegeln som i plenisalen, om förändring och möjlig förbättring.
Titelsidan i förstaupplagan av Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet (1781) Von Foto Wikimedia H.-P.Haack, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=15750077
Mycket talar alltså för att många av de ”kriser” vi ser omkring oss idag – den för demokratin, för offentligheten, för sanningen och även krisen för läsningen – bör förstås i ljuset av att das eigentliche Zeitalter der Kritik som Kant identifierade håller på att upplösas. Kritiken lyckas inte länge infria sitt löfte om förändring och möjlig förbättring. Aldrig har vi väl uttryckt så mycket kritik mot allt och alla som idag – men förändras något?
Den som ett ögonblick besinnar konsekvenserna av detta, slutet på kritikens tidsålder – att vi kanske alltså inte längre kan hoppas på att förändra någonting om vi kritiserar, säg, klimatpolitiken, krigshetsarna i Mellanöstern eller som här idag, litteraturpolitiken – måste också fråga sig: vad ska vi då hoppas på?
Förra veckan träffade jag en ung poet på en av de releasefester som äger rum nästan varje dag i Stockholm, ett fenomen vi gärna kan återkomma till om vi ska diskutera den litterära offentlighetens förvandling. Hon jobbar för en tidskrift, faktiskt samma tidskrift som jag jobbade för i hennes ålder, och är därför redan förtrogen med litteraturens villkor. Hennes debutbok är på väg från tryckeriet och jag frågade henne om hon var nervös. ”Näe, inte alls”, svarade hon, ”du vet, poesi får ju inte några recensioner”. ”Det är kanske sant”, sa jag, ”men känner du inte att din bok är en händelse, att den gör något med poesin till exempel? Att den tar plats i samtiden och världen!” Men det kunde hon inte alls känna, sa hon. Hon var glad för att boken äntligen skulle komma ut och att några kanske skulle få känna och tänka något när de läste den, precis som hon när hon läser andras böcker. Men det var också allt.
När jag jämför med mina egna känslor inför min debut för snart fyrtio år sedan, var de både lika och annorlunda hennes. Precis som hon gällde min främsta förhoppning förstås att boken skulle få några läsare, människor som gav den tid och prövade dikterna i alla deras register mot sina liv, sitt tänkande, sin tillvaro. Men till skillnad från henne kände jag också, liksom självklart, att min bok var viktig, för litteraturen, för poesin, ja kanske rentav för världen i någon lite svävande mening.
Och jag kunde ju också se fram emot en omfattande offentlig reception. Jag tror att boken, på utgivningsdagen, fick 24 eller om det var 27 recensioner, skrivna av olika kritiker och publicerade i tidningar med egna kulturredaktioner. Samma dag stod boken också i varenda bokhandelsfönster – och på den tiden hade också mindre städer i Sverige bokhandlare. När jag själv gick till affären på morgonen för att köpa frukost, stoppades jag av minst tio grannar och avlägset bekanta som visserligen inte var intresserade av poesi, men som sett min bild i tidningen, läst recensionen, och tyckte att det var en stor och viktig sak att få ge ut en bok som berömda kritiker fann det värt att tänka över och formulera sig kring.
Magnus William-Olssons debutbok O’ (1987)
Litteratur aktualiseras som litteratur för oss på två distinkt olika vis. Det första sker när vi i det privata sätter oss för att läsa en bok. När vi vänder oss till och öppnar oss för orden och prövar verket i och mot oss själva.
Den våldsamma omstöpningen av våra liv och samhällen som digitaliseringen inneburit har egentligen inte ändrat så mycket vad gäller detta slags litterära tillblivelse, den privata. Jag tror inte att fler läste min debut än som kommer att läsa hennes. Jag iakttar förvisso, som många andra, att läsförmågan och förmågan att bestå litteraturen mer komplicerade och fullständiga uppmärksamhetsformer är på dekis. Det syns bland litteraturvetare och kritiker att de inte har så uppövade instrument, så fullödiga sensibiliteter. Det syns på den samtida poesin som blivit rak och enkel och kommunikativ för att svara, tror jag, mot läsarna antagna och faktiska förmågor. Vad gäller läsningens konst befinner vi oss just nu måhända på botten. Men det kommer att vända, det är jag ganska säker på. Konsten att läsa är för central och värdefull för att glömmas bort.
Litteratur aktualiseras emellertid också som litteratur för oss på ett annat sätt, nämligen när vi börjar prata om verken med, och framförallt inför, andra. Detta är litteraturens samhälleliga eller om man så vill offentliga tillblivelse. Och för litteraturen i denna mening har digitaliseringen förändrat allt.
Den så kallade ”dagskritikens” allt överskuggande uppgift är att göra de böcker vi själva INTE har läst – eller ens kommer att läsa – tänk- och talbara för oss. I den diskussion vi för här idag får vi inte glömma det faktum att de böcker vi som enskilda har möjlighet att läsa (vilket inte är fler än ca 5 000 under hela livet) bara är en bråkdel av de böcker vi förhåller oss till därför att andra läst, tänkt, talat och talar om dem.
I det jag ofta kallar ”den nya offentligheten” möter litteraten, framför allt i sociala medier, men även via betald reklam i olika appar, en oändlig massa bokpärmar och författarporträtt ackompanjerade av nån hejig fras. Ett ständigt flöde av boktips – bara från svenskspåkiga bibliotek publiceras ända upp till 100 000 inlägg på Instagram årligen. Men på grundval av detta slags pseudo-litteraturkritik kan vi varken tänka med eller tala om boken i fråga. Vi kan konstatera att Sara Abdollahi, joakimsbokhylla, Clara Diesen eller någon annan bokinfluerare vill göra reklam för boken, och kanske lika mycket för sig själv som smakdomare och varumärke. Alternativt att företrädaren för något förlag, som Jenny Tunedal på Norstedts eller för all del Magnus William-Olsson för Örnen och Kråkans kalender, eller Ulrika Nielsen på Ellips, vill få oss att uppmärksamma en boks existens. Och bakom förekomsten av dessa snabbt förbiflimrande bokpärmar i våra flöden ligger förstås också algoritmer av liknande slag som idogt föreslår oss böcker på ljudboksplattformar eller nätbokhandlar.
En riktig recension, däremot – där kritikern läst noga, satt i sammanhang, prövat boken mot sin smak, sitt tänkande och sitt liv, samt utifrån det beskrivit och värderat den – ger oss alla möjligheten att tänka med och mot recensionen, att forma en uppfattning och tala med andra såväl om recensionen som om dess föremål.
När Immanuel Kant talade om kritikens egentliga tidsålder, talade han ur en på den tiden relativt ny situation. Den, nämligen, där tidningar och andra trycksaker sprids, i vilka skribenter kritiserar företeelser, idéer och varandra, öppet, inför alla som kan och vill läsa. Det är själva den materiella grundvalen för den ”kritikens tidsålder” Kant identifierade. Alltså det som vi i Jürgen Habermas och Hanna Arendts efterföljd brukar tala om som ”offentligheten”. Och det är värt att poängtera att artiklarna, essäerna och recensionerna i dessa de första tidningarna, i mycket hög utsträckning gällde andra skrifter och trycksaker. Litteraturkritik, helt enkelt.
Hannah Arendt och Jürgen Habermas
Konst- och litteraturkritiken är kort sagt själva embryot, kärnan och förutsättningen för den kritiska tidsålderns tillblivelse, det bör vi minnas. Litteraturkritik är ingen perifer sak i det moderna, eller någon subkultur för ”the happy few”. Den är ett laboratorium för utvecklandet av kritiken som konst- och kunskapsform. Den grundbult vi på något sätt måste återvinna förtroendet för om vi också fortsatt ska lita till sådant som den liberala demokratin och våra möjligheter att förändra och förbättra inte bara oss själva, utan … ja, världen, just precis den som vi måste förändra och förbättra om den inte ska gå under i klimatkatastrof, krig och omedmänsklighet.
Magnus William-Olsson
NOT: Vill du läsa mer om kritikens som konst och kunskapsform, konsultera Kritiklabbets skriftserie: skriftserien.se
Magnus William-Olsson, född 1960 och bosatt i Stockholm, är poet, essäist, översättare och kritiker. Han har initierat en mängd olika samarbeten för att främja poesins och kritikens infrastruktur i Sverige och Norden, och driver poesikritiksajten Örnen och Kråkan. Hans senaste bok, Koraxas tomb, utkom 2024.
Seminariet Läsningens kris och den kritiska läsningen, en del av Litteraturhelg i Vasa 11–12 oktober 2024. Inledare: Magnus William-Olsson, Peter Mickwitz och Amanda Audas-Kass, moderator: Daniel Wickström.
[…]