Vad är kritikerns uppgift i en alltmer känslodominerad kulturell ekonomi? Författaren och kulturforskaren Sven-Erik Klinkmann spinner vidare på en tråd i Helen Korpaks krönika ”’Tänkandet’ kring Swift är beklämmande” som publicerades i Hufvudstadsbladet 6.6.2024.
Hufvudstadsbladets konstkritiker Helen Korpak skrev häromdan ett angeläget inlägg om debatten kring megastjärnan Taylor Swift och all den uppståndelse, synlig också i många kritikers texter, som Swifts besök i Stockholm föranledde Den tråd i debatten Korpak tar upp är för viktig för att lämnas okommenterad. Det hon sa var bland annat följande:
”Vad alla skriverier om Swift i första hand har synliggjort är de facto inte den amerikanska artistens hegemoni. Snarare har de påvisat hur lite som egentligen sägs då den affektdrivna klickekonomin styr vad som ges utrymme i media.”
Vad betyder nu detta i ett mer allmänt kritikperspektiv, det som inlägget egentligen uppenbart syftar på, med formuleringen om den affektdrivna klickekonomin? Dels handlar det om, tror jag, att också kulturvärlden och kritiken i dag ofta tycks styras av regler för kvantitet i stället för kvalitet vad gäller kulturella artefakters värde, dels om problemet med affekterna, känslorna, i vissa fall rentav känslorusen som dagens populärkultur, möjligen också kulturen överlag, alltmer håller på att styra in på.
När AI-genererade texter tar allt mer plats i den offentliga rummet kommer antagligen det affektiva som styrande faktor att blir ännu viktigare. Det är i varje fall den möjlighet eller risk man som skrivare och kulturkonsument får räkna med.
Men är det något fel på att ha och visa upp känslor på det kulturella området? Förvisso inte, men känslorna innehåller en problematisk sida som den skotsk-amerikanska filosofen Alisdair MacIntyre lyfte fram redan på 1980-talet när han talade om ett begrepp han kallade emotivism.
I sin bok After Virtue: A Study in Moral Theory i (1981) hävdar MacIntyre att vi alltmer lever i en social värld som utmärks av att känslor och affekter som regel övertrumfar andra, mer rationella överväganden. Vi befinner oss helt enkelt i en affektdriven kulturell ekonomi och ett starkt känslostyrt samhälle. Man behöver bara titta på det politiska fältet eller journalistiken i dag för att inse att hans tes om de styrande känslorna har någonting viktigt att säga om vår samtid.
Problemet med den affektstyrda ekonomin är nämligen, enligt MacIntyre, att den förutsätter att alla genuina distinktioner mellan manipulativa och icke-manipulativa sociala relationer upphävs. Skillnaden mellan det manipulativa och det icke-manipulativa handlar om hur människan behandlar sin medmänniska. Behandlar man den andra primärt som ett medel för egna ändamål eller behandlar man den andra som ett ändamål i sig?
Om man tillämpar MacIntyres tankar om emotionerna och affekterna på kritiken, antingen den gäller böcker, filmer, konst eller musik, kommer man in på frågan om kritikern inser allvaret i sitt uppdrag eller inte. Det betyder inte att man måste skriva en kritik som är helt renons på känslor. Men man måste, tänker jag mig, sträva efter att behandla det verk som diskuteras så att kritiken framstår som relevant, grundad. Kritikerns viktigaste uppgift är att, utifrån sina egna förutsättningar, göra det behandlade verket rättvisa.
Det betyder inte att kritiken inte kan vara skarp, ifall det är av nöden, alternativt positiv. Kritikern måste ta sitt uppdrag på största allvar, det är det enda verkligt viktiga kriteriet. Kritikern skriver inte för marknaden eller ens i första hand för läsarna utan skriver egentligen utan att riktigt själv kunna veta för vem eller varför. Det är ett uppdrag som inte är målstyrt på något sätt.
[…]
Sven-Erik Klinkmann, född 1947, är författare och kulturforskare, med särskild inriktning på populärkultur. Han har gett ut ett tjugotal böcker, såväl fakta som fiktion, och har också arbetat som journalist. Dylans lögndetektor; en essä om tiden utkom på Ellips 2021. Hans senaste verk är essäboken Skatan och pingvinen. Att kulturforska i marginalen (Nostos, 2023)